Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ostens underbart spejsade "Alkestis"

Publicerat måndag 25 september 2006 kl 08.49

”Alkestis”, ett av Euripides tidiga dramer hade premiär i Aten 438 f. Kr. och handlar om Alkestis som går i döden i sin makes kung Admetos ställe, efter att Apollon har köpslagit med dödguden Thanatos. ”Alkestis” har tidigare spelats i Sverige, t.ex. i Alf Sjöberg regi på Dramaten 1967, och i torsdags var det premiär igen, på Stockholms stadsteaters fristående scen Unga Klara, i regi av Suzanne Osten, i nyöversättning av Nils Gredeby och i bearbetning av Erik Uddenberg. Maria Edström recenserar.

Suzannes Ostens senaste film ”Wellkom to Verona” handlade om åldrandet och naturligtvis också något om döden, på ett på en gång rörande och slapstickartat vis. Nu ger sig Osten på döden än en gång och tar sig an Euripides - den mest och ”feministiske” av de gamla grekerna och hans ”Alkestis” – ett drama om döden och om hur gudarna leker med oss. Magdalena Åberg har skapat ett scenrum, mörkt OCH ljust, med genomsläppliga väggar, ett bråddjup i fonden – ett gränsland liksom hela tiden strax innan dödsriket. Hennes kostymer är vita OCH svarta – liksom hela föreställningen är som ritad i svart tusch på stora vita papper, understruken av skådespelarnas suzukirörelser med käppar.

Problemet när vi spelar de gamla grekerna är att frågan ofta är felställd. Vi frågar oss: Hur skulle jag vara om jag var Medea? Då hamnar man lätt fel i ett psykologiserande av myten. Frågan är snarare: ”Var är Medea i mig?” – då kan man få syn på mytens bärkraft i alla tider. Här darrar Victoria Olmarkers Alkestis av harm och besvikelse i sitt självuppoffrande, och Per Graffmans Admetos är skuldtyngd, lättad och avvärjande – en kvinnlig och en manlig pol. Precis som nu leker ödet och gudarna med oss, om jag kunde dö i ditt ställe, om han den gamle dog i mitt…Men på Unga Klara moderniserar man inte, det handlar inte om en radhusmamma som får bröstcancer utan vi får vistas i detta vackra och ja, lite läskiga mytiska rum.

Men vi har ju kören till tröst, denna geniala dramaturgiska uppfinnig, som berättar, kommenterar och reagerar och som de gör det! Malin Ek och Katarina Cohen går i täten blad dessa kvinnliga clowner, Ek gör dessutom återigen en  genial gubbtolkning, pappa Pheres som envist vägrar dö. Rasmus Ölmes Apollon och Malin Cederbladhs halvgud Herakles är som ett slags blandning mellan replikanterna i ”Blade Runner” och idrottsstjärnor, och ger också föreställningen en utflippad komik som Euripides redan från början hade tänkt sig skulle vara där.

Och sen är det ju Herakles som hittar på att väcka upp Alkestis igen, och här kommer hon jordig som nyss uppstigen ur graven som i värsta zoombie-filmen. Men hur kul vore det egentligen? Tycks Euripides fråga i denna Unga Klaras underbart spejsade lek om dödens ofrånkomlighet. 

                                                           Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".