Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Mankell hittar tillbaka till myrstacken

Publicerat torsdag 28 september 2006 kl 07.50

Henning Mankell som är tillbaka med en ny roman, men inte en deckare den här gången, nu är kärlek och levnadshistorier som gäller. Alltså någonting i stil med han skrev om i boken ”Djup” som kom 2004 . Den nya romanen heter ”Italienska skor”. Men omslaget visar ett vintrigt skärgårdslandskap och en påpälsad person med rollator. Och det verkar ju vara långt från både Italien och skorna. Kulturnytts recensent Elin Claeson vet mer.

Det växer en myrstack inne i ett rum. Sakta och målmedvetet tar sig myrorna an allt mer av den 66-årige Fredriks matsalsmöblemang. Han tittar in till dem ibland men oftast är dörren stängd och myrorna mest en bild av det otäcka man pressar neråt, bortåt i ett selektivt minne.

Fredrik verkar vara en mästare på att förtränga saker. Det är flera år sedan han förtidspensionerade sig från sin kirurgjobb och flyttade till sina morföräldrars karga ö, långt ut i det östra havsbandet. Han har vandrat omkring där på ön, skådat fåglar, matat sin katt och sin hund, noterat väderförändringar och vintertid badat i en vak. Den ende han pratat med är postiljonen Jansson som varje dag tittar förbi och stör.

Så en vinterdag dyker Harriet upp på isen. Och hon är precis som myrstacken - något som han försökt glömma. Men hon vill inte bli glömd. Harriet har en massa saker som hon måste få säga, frågor att ställa och hon har krav på den där undanglidande, flyende Fredrik.

Så blir ”Italienska skor” en roman - inte om en man och hans ensamhet, som det verkade till en början, utan en historia om en man och hans kvinnor. Eller mer adekvat - hans misslyckade förhållande till kvinnor han mött i livet. Och de där skorna - ja de får så småningom en förklaring förstås.

Henning Mankell som romanförfattare är mer nedtonad och dröjande än jag tycker att han är i sina deckare. Han behöver bara några få ord för att sätta stämning och tonläge, han tecknar bilder av allt från skärgårdens natur till människor och båtar - elegant och utan krusiduller. Snabbt - lite som jag föreställer mig en skicklig tecknare i tillexempel en rättsal. Ett par streck och jag ser en bister haka eller ett sorgset leende.

Och det är lätt att dras in i Fredriks självpåtagna eremitliv, jag läser gärna om snöfläckar under träden, hundens alltmer haltande gång eller isens råmande. Men det får jag alltså inte göra ifred. För där kommer Harriet stolpande med sin ångest och ilska. Och när Henning Mankell ska till att reda ut sin huvudpersons liv, vandra bakåt i minnet, ja, sopa lite bredvid myrstacken, då hamnar han i blåsväder - för plötsligt leder varje möte med en annan människa till funderingar kring tillståndet i landet, varje gång Fredrik och Harriet stannar vid en vägkrog - för de ger sig alltså av på en resa - så träffar de på så kallat ”ovanliga” vanliga människor eller flickor som skär sig, eller det bortglömda Sverige med icke-fungerade vård... Romanen om ensamhet och tvåsamhet blir en pamflettroman, ett debattinlägg.

Nåja - det går över. När Mankell och hans historia stiger iland på ön igen glider lugnet in som en dimbank, världssamvetet tystnar och dörren in till myrstacken öppnas på glänt. Och den - mer lågmälda - romanen läser jag som sagt gärna.

                                                                 Elin Claeson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".