Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Giacomettis skulpturer lyfter Liljevalchs

Publicerat torsdag 28 september 2006 kl 08.55

Vad har konstnären och skulptören Alberto Giacomettis avskalade och sökande arbete gemensamt med kollegan Bror Hjorths volymer och folklighet? Inte så mycket, kan man tycka. Men frågan ställs ändå på Liljevalchs konsthall i Stockholm som visar verk av Hjort och Giacometti, tillsammans. Mats Arvidsson har varit på Liljevalchs.

En tjock och en smal kallar Mårten Castenfors dem i sitt katalogförord, och det var väl också det första man tänkte när man fick höra talas om det här projektet, en utställning med två så olika konstnärer som man bara kan tänka sig. Det lät litet tunt.

Nu visar det sig att det finns, eller fanns, en liten beröringspunkt, de gick tillsammans på Bourdelles konstskola i Paris några år i början av 20-talet. Bror Hjorth gjorde en teckning av Giacometti, som han väl gjorde av de flesta av sina medelever, i övrigt tycks de inte ha haft mycket med varandra att göra. Men faktum är att under några år där just efter skolan arbetar de rätt likartat, med tunga massiva volymer, och former som precis tycks vara på väg att frigöra sig ur det fyrkantiga blocket.

Sedan blev det andra bullar. Bror Hjorth släppte aldrig riktigt tyngden och blocket, men han gick åt det folkliga och berättande hållet, åt det robusta, handfasta och burleska. I hans salar här på Liljevalchs är det färgglatt, jordiskt och sensuellt, en konst i träskor.

Giacometti gick åt rakt motsatt håll, mot det avskalade och bräckliga, mot lidandet och tystnaden, mot den sortens mänsklighet som bara med möda lyckas hålla sig upprätt. Det kostar på hans figurer att stå så upprätt som de faktiskt gör, och hambo är det sista de tänker på.

Visst, man kan se det som en historia hur man kan göra olika val utifrån en gemensam utgångspunkt, men faktum är att de här två är så fundamentalt olika, mänskligt och konstnärligt, så att skillnaden inte blir riktigt intressant. Tråden är fortfarande tunn.

Den stora behållningen är faktiskt den stora skulpturhallen på Liljevalchs. Jag har aldrig sett den så vacker som nu, alldeles tom, bara med ett par trådsmala Giacomettigestalter som fyller och lyfter och lyfter fram hela rummet. Jag begriper inte hur de här tunna tunna figurerna kan ta sådan plats, kan lägga beslag på så mycket av rymden omkring sig, och skapa en sådan tystnad omkring sig, men det gör de och det är i alla fall makalöst.

                                                        Mats Arvidsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".