Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

"Hemkomsten" saknar kött och blod

Publicerat måndag 2 oktober 2006 kl 07.51

Nu i oktober är det dags för Nobelpris i litteratur - och lagom till detta kan man se förra årets pristagare Harold Pinters pjäs ”Hemkomsten” (i översättning av Olov Jonason), från 1964, på Stockholms stadsteater. 

För regin står Thommy Berggren, som tidigare gjort stor succé med en annan av Pinters mest kända pjäser, ”Fastighetskötaren”. Och rollbesättningen känns igen, även här och nu ser vi Ingvar Hirdvall, Johan Rabeus och Peter Andersson. Maria Edström var på premiären.

Plötsligt i andra aktens början, där sitter den, pang - vändningen! Ingvar Hirdvalls Max blir plötsligt fly förbannad, från att ha språkat närmast inställsamt med sina söner - Lenny, Joey och den hemvändande Teddy och hans fru Ruth. Men nu öser han plötsligt sin galla, inte minst över sin fjollige bror Sam. Den där vändningen, det där plötsliga anfallet i en atmosfär av gammalt rakvatten, strykräddhet och översitteri - där någonstans finns Pinters ”Hemkomsten”.

Men annars är det är som om den här uppsättningen har svårt att få fatt på pjäsen, trots detta uppbåd av skådespelartalang, där vi förutom stjärnkärntrion, måste lägga till Åke Lundquists Sam, Tobias Hjelms Joey och Sofi Helledays Ruth - alla mer än utmärkta.

Pinter är sannerligen inte en Arthur Miller, trots fäder och söner och hemkomster men heller inte en Beckett som ju skapade sin helt egna sceniska verklighet. Nej, Pinter är på nåt vis hypernaturalist, i ett slags hypernu, där man hela tiden måste ha känslan att ingen vet vad som kommer att hända härnäst, som i en boxningmatch, ett slagsmål, en blöt efterfest. I programbladet citeras Pinter om sin skrivteknik: ”Tydligen var det någon som letade efter en sax och frågade någon annan som han misstänkte kunde ha stulit saxen var den fanns någonstans. Men jag hade lite på känn att den tillfrågade gav fullkomligt tusan i både saxen och den som ville veta var den fanns.” Och antagligen är det så man bör spela Pinter, lite på känn, låta det hända, vara beredd på vilket sattyg som helst.

Här på stora scenen blir det, kanske i en rädsla att psykologisera, alldeles för stumt, som i ett stiliserat drömspel - som vore rollfigurerna redan döda. Man tittar ödesmättat på varandra och håller i princip samma tempo föreställningen igenom. De berömda pinterska pauserna ska väl ändå vara dynamiska - i tempo, längd och rytm.

Att Thommy Berggren älskar Ingvar Hirdvall, det säjer jag inget om - det gör vi alla, och Max är som skriven som för honom. Men kanske skulle Berggren tänkt en vända till om Peter Andersson och Johan Rabeus - de är två av våra absolut bästa skådespelare, men här spelar båda två oerhört nerskruvat och statuariskt och inte är dom, enligt den enda information Pinter ger om rollfigurerna, i trettioårsåldern, inte ens om man generöst lägger på en tio år. Plötsligt såg jag framför mig - säj Mikael Persbrandt som Lenny och Jonas Karlsson som Teddy. Maktspelet mellan dem skulle bli så där utsatt, utan nåd och nån som helst rättvisa. Då hade kanske ”Hemkomsten” uppfyllt det som Harold Pinter också skriver om rollgestalterna: ”..till slut märker man att det är människor av kött och blod man har att göra med….”

                                                          Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".