Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Äppelpaj av hela World Trade Center

Publicerat fredag 6 oktober 2006 kl 07.49

Regissören Oliver Stone har i film efter film bearbetat den amerikanska mardrömmen: krigen, våldet, morden. I till exempel ”Plutonen”, ”JFK” och ”Natural Born Killers” har han skildrat hur samhället har skjutits sönder av yttre eller inre fiender.

I sin nya film har Stone tagit sig an det kanske allra största amerikanska traumat: terrordådet mot World Trade Center den 11 september 2001.

Med sedvanlig noggrannhet har han här byggt upp de raserade tvillingtornen igen och utgått ifrån ett par autentiska människoöden. Två helt vanliga poliser som bara försökte hjälpa till och som till slut blev nummer 18 och 19 av de bara sammanlagt 20 personer som kunde grävas fram ur betonghögarna.

John McLoughlin har det inte så kul. Större delen av filmen ligger han helt fastklämd längst ned under det rasade andra tornet i World Trade Center.Dessutom blir han inte bara spelad, utan överspelad av Nicolas Cage trots att han i princip enbart kan röra ögonen och munnen.

Så där ligger McLoughlin, eller snarare Cage, och hans olycksbroder Jimeno och försöker hålla sig vid liv genom att sjunga gamla slagdängor och drömma om sina familjer. Och precis i samma kamerarörelse som Oliver Stone zoomar in just de här två offren, för att förmänskliga och visualisera katastrofen, försvinner resten av världen in i oskärpa.I princip skulle McLoughlin och Jimeno kunna ligga där fastklämda precis var och när som helst, i alla möjliga politiska situationer  och av alla tänkbara orsaker. I en lyxhytt på Titanic, en skyttegrav i Flandern eller under sex meter aska i Pompei. Men vad Stone har velat åstadkomma med ”World Trade Center” är ju långt ifrån en katastroffilm bortom tid och rum, utan något extremt specifikt: berättelsen om det stora brottet mot Amerika den 11 september 2001. Och för att visa vidden av övergreppet betonar han gång på gång offrets oerhörda oskuld.Resultatet blir att New York i den här filmen verkar ha fler medmänniskor än invånare * och att Stone slår sitt eget världsrekord i grenen family values. Aldrig har fruarna varit så blida och männen det vill säga de stackars fastklämda poliserna i sina drömmar så pigga på att lära sönerna att snickra. Visst kan även ett pekoral vara gripande. Och visst är det fantastiskt vad människor kan klara av, hur många ton järn och betong de än har över sig och hur länge de än får vänta på sina fastklämda äkta män.

Men, tyvärr: till slut blir det ändå bara äppelpaj av hela ”World Trade Center”.

Mattias Berg

mattias.berg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".