Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

En alltför snabbskriven Oates-roman

Publicerat torsdag 12 oktober 2006 kl 10.07

Joyce Carol Oates är en av de författare som ofta nämns i spekulationerna kring nobelpriset i litteratur. Så det är ju vältajmat att det i veckan landar en ny roman av Joyce Carol Oates på svenska bokhandelsdiskar. Boken heter ” Älskad, saknad” - precis som det brukar stå i dödsannonser och berättelsen rör sig denna gång kring just sorgen efter ond, bråd död.

Ulla Danielsson har översatt ”Älskad, saknad” och Jenny Teleman har läst den

Älskad - det är mamma Gwen, en amerikansk kyrklig förortssängel, som bakat personligt utformat bröd till alla grannar, varit sin makes ljus och sina två döttrars lätta nätta 47-kiloshamn i alla år. Saknad det blir hon efter det att yngsta dotter Niki fann henne i garaget. Knivhuggen till döds.

Och frågan inställer sig: Hur reagerar du när det allra värsta händer? Hur gör man? Går det fortfarande att lyfta armarna, dricka te, umgås och arbeta när tryggheten rämnat, eller måste livet med nödvändighet bli helt annorlunda? Berättelsen är sen de vuxna döttrarnas och hur de sakta mals genom katastrofen och ofrivilligt knådas om. Mitt i det välbekanta gamla barndomhemmet.

Oates gör som hon brukar, nämligen att tålmodigt, nästan hypnotisk noggrant beskriva detaljerna i sina oftast kvinnliga medelålders gestalters liv. Deras hår, kläder och sängöverkast. Hur de kör bil, klappar sina husdjur, kokar mat. En sorts nötningsmetod som kan få en att sjunka genom huden och in i själen på personerna och se, inte bara vad de tänker och är, utan till och med vad dom håller på att bli. Nåt som aldrig händer i ”älskad, saknad” fast man väntar och väntar. Även om man får veta allt om Nikis lila punkfrisyr, hur den slokar, bleknar och växer ut, säger den aldrig mer än så. Som om Oates den här gången inte riktigt kom på nåt mer att göra med den.

Jakten på den älskade mammans verkliga jag är också den sådär underligt förstrött gjord. Bara det att låta hennes hemligheter återfinnas i nåt så sömnigt som en bunt kärleksbrev i ett gammalt skrin på vinden, och att till slut låta dottern rida in i solnedgången med hjälten som fann mördaren, det gör att man börjar undra? Vad menas med klichéerna?

Möjligen är berättelsens sofistikerade idé att i mitt i den vilda sorgens stormöga fortsätter det vanliga livet, bara banalare.

Det finns också dom som säger att man kan tappa lukt- och smaksinne helt i chocken efter en nära anhörigs död. Länge. Kanske att ”Saknad, älskad” ofrivilligt får gestalta ett sånt märkligt tillstånd. Eller också är den bara snabbskriven, paketerad och påstämplad med den härligt säljbara loggan: En ny Oates. Inte klar, inte så bra, men kom och köp.

                                                        Jenny Teleman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".