Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Michel Houellebecqs roman Elementarpartiklarna som film

Publicerat fredag 13 oktober 2006 kl 10.39

1998 utkom Michel Houellebecqs roman Elementarpartiklarna i Frankrike, och den väckte rabalder och beundran. Två år senare kom den på svenska och Houellebecq har med tiden etablerat sig som en av samtidens mer omtalade, omstridda och omsusade författare. Idag är det svensk premiär för filmen ”Elementarpartiklarna”, med manus och regi av Oskar Roehler och med Moritz Bleibtreu och Christian Ulmen i huvudrollerna. Av en fransk roman har det alltså blivit en tysk film och Måns Hirschfeldt har sett den.

Den som läst Michel Houellebeqcs roman bör förbereda sig på en förbryllande upplevelse -eftersom det som är romanens slutackord, det hopp och det trots som till sist tränger igenom, det har gjorts till filmatiserings grundton. Den sympati för halvbröderna Bruno och Michael, som vi i slutet av boken kan känna, efter att ha gått igenom en katalog av sex, rasism, inbundenhet och slutenhet, den sympatin är i filmen utgångspunkten för hur vi ska förstå läraren Bruno och forskaren Michael. Redan filmens första scen tydliggör regissören Oskar Roehlers tolkning. Michael ska sluta på forskningsinstitutet, Christian Ulmen som spelar honom är ingen klassisk skönhet direkt, dubbelhaka, småfetma, glasögon - men en vacker kvinna förklarar ändå underförstått sin kärlek och chefen visar sin vördnad. Michael är, trots sina hämningar, någon att räkna med. Det är långt från romanens ödsliga anslag, där Michaels avskedsfest är en kort avklarad övning i social inkompetens som efterlämnar en fadd bismak av brist på mening och riktning. Genom hela filmen hör jag romanen i huvudet, parallellt med bilderna, den klang som är bokens helt egen vill blanda sig med de ibland rätt glättiga bilderna och ett mycket märkligt soundtrack av absolute sextio- och sjuttiotalsklassiker, som låter som allt annat än Houellebecq. Ev. ljudill Men ändå, kanske att dom där sönderspelade låtarna kan ses som ett sett att fånga känslan av en modernitet som fastnat på repeat, som bara reproducerar tomhet. En känsla som borde fått mer utrymme i den här nu tätt packade filmatiseringen. Å andra sidan, den som inte läst boken Elementarpartiklarna får sig just detta till livs, en tätt packad, säkert och känslig spelad filmberättelse. För trots att den lindar in och mjukar upp det som kan tyckas provokativt hos Houellebecq, så är den ändå, som film betraktat, förhållandevis originell.

Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".