Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Endre imponerande på Dramaten

Publicerat måndag 16 oktober 2006 kl 10.33

Den amerikanske författaren Eugene O’Neill hade redan fått Nobelpriset i litteratur när han på 40-talet skrev sin kanske mest berömda pjäs ”Lång dags färd mot natt” – ett starkt självbiografiskt familjedrama. O’Neill dog 1953 och fick aldrig se sin pjäs uppförd, men 1956 hade den, helt efter O’Neills önskan, urpremiär på Dramaten i Stockholm 1956 med bl.a. Inga Tidblad och Lars Hansson i rollerna. Och nu i helgen hade ”Lång dags färd mot natt” premiär, återigen på Dramatens Stora scen, i regi av Stefan Larsson och i översättning av Klas Östergren.

Precis som i ”Farliga förbindelser” på Stockholms stadsteater så släcks det inte ner i salongen – Lena Endres Mary Tyrone och Börje Ahlstedts James Tyrone kommer liksom bara in på scenen och börjar säja replikerna, nästan lite prövande och markerande. Spelar man en 1700-talspjäs så är den upplysta salongen kongenial med sin tid där ju publiken ägnade sig mer åt flirt, pladder och intriger än att vara uppmärksam på spelet. Men här i ”Lång dags färd mot natt” i denna den psykologisk-naturalistiska pjäsernas pjäs, som närmast symboliserar den spelstil och den teatersyn som varit förhärskande på Dramaten, där publiken ska sitta tysta som ljus, här blir det till något helt annat. Så småningom ska det visa sig att förklaringen är logisk och enkel, och har att göra

med solens gång, men det hindrar inte att pjäsen sätts i märklig rörelse av detta ljus.

För här finns inget av den gamla tittskåpsteatern med sina stjärnskådespelare exekverande sina freudianska rolltolkningar. Snarare sitter vi i ett upplyst

terapirum hos en kognitiv familjeterapeut som uppmanat : Visa hur ni pratar med varandra! Och i Jens Sehtzmans renrakade scenografi, där det bara finns några stolar och ett bord i nåt slags björkfanér på scenen, och i Klas Östergrens snabba, lätt moderniserade översättning och i Stefan Larssons regi så inriktad på spelet och närvaron, här uppstår en stor frihet för skådespelarna att vara i pjäsen som för första gången, som om man aldrig förr hade spelat ”Lång dags färd mot natt”. Och här träder en av de absolut bästa pjäserna om missbruk fram, lika avklarnad som en sup eller ett AA-möte. Hur missbruket skapar sin egen dynamik av lidande och skuld, av övergivande och bundenhet. Den enda rekvisita som finns på scenen är ju också en bricka med glas och spritflaskor, Marys morfinspruta och en kortlek – missbrukets insignier.

Också skådespelarna får det här avklarnade över sig, som om de lite förstulet närmats sig rollgestalterna från sidan. Börja Ahlstedts James, lite vresigt blyg – fjärran från alla överdrivna porträtt av just skådespelare. Jonas Karlssons lungsjuke Edmund, är lika ledsen som hans bror Jim, spelad av Jonas Malmsjö är manisk, och alla förenas de i sin kärlek till Mary som ständigt ”går ifrån dem” som James uttrycker det, in i sitt missbruk. Men kanske är den här kvällen framför allt Lena Endres, hennes Mary, så full av skuld och kärlek och ett våldsamt sug efter drogen, ett sug som nästan verkar göra henne förvånad och förvirrad, det är ett otroligt imponerande arbete. På nåt vis förkroppsligar Endres rolltolkning O’Neills egna ord om dramat i ett brev till sin hustru, som man kan läsa i programbladet: ” – skriva det med medkänsla och förståelse och en förmåga att förlåta de plågade medlemmarna i familjen Tyrone.”          

MARIA EDSTRÖM

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".