Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Självbilden av Sverige som ett föregångsland är starkt förankrad i den offentliga debatten. Men är omvärlden...

"Många av dom bär på en extrem börda"

Publicerat måndag 14 december 2015 kl 17.00
Lotta Nordfeldt i sin lägenhet. .Foto:Jörgen Huitfeldt/Sverigesradio.
1 av 2
Lotta Nordfeldt i sin lägenhet. .Foto:Jörgen Huitfeldt/Sverigesradio.
Skylt för flyktingar i Malmö. .Foto:Jörgen Huitfeldt/Sveriges Radio.
2 av 2
Skylt för flyktingar i Malmö. .Foto:Jörgen Huitfeldt/Sveriges Radio.

Här kan du läsa en textutskrift av hela avsnittet "De desillusionerade humanisterna" i serien Föregångslandet i P1.

För nu är ju du anonym…

 

– Ja!

 

Och vi har ändå inte pratat om enstaka fall…

 

– Nä.

 

…så att du röjer egentligen ingen. Så varför vill du inte tala om de här. Vi har ändå yttrandefrihet i det här landet.

 

– Jo, jag vet det!

 

Varför känner du ändå inte att du kan gå ut med ditt namn?

 

– (Suck) Ja därför att en del av de saker jag säger är inte kontroversiella, framför allt inte för oss som jobbar med det, men det är kontroversiellt att säga det – bland annat för att ni inte säger det.

 

 

Vi sitter i ett kök någonstans i Sverige. På bordet kaffekoppar, en limpa nybakat bröd, ost och gurkskivor.

Framför oss på andra sidan bordet en medelålders kvinna som i flera år har jobbat i olika funktioner med ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige.

 

Hon säger att hon älskar sitt jobb, att det ger henne så mycket att möta och hjälpa dom olika personer som brukar kallas för ensamkommande flyktingbarn. Men den senaste tiden har hon blivit allt mer frustrerad över den bild som politiker och journalister ger av det som hon varje dag möter i sitt jobb.

 

  • Jag förstår att man inom politiken och även inom media måste förenkla… men man kan ju inte förenkla till VANSINNETS gräns. När vi diskuterar i Sverige så fast vi diskuterar stora, globala, kompicerade frågor – som flyktingfrågan – så diskkuterar vi det utifrån ett mycket litet lokalt svenskt perspektiv, där vårt perspektiv alltid, alltid är SD.

Ja Eva vill alltså prata om det här för att nyansera bilden av de ensamkommande ungdomarna. En bild som hon tycker blivit alltför förenklad och skev:

 

 

(Från riksdagen)

(Talmannen): Emma Henriksson, KD. Anförande.

Idag så pratar vi om barn som inte har kommit hit för att få slippa föräldrar som tjatar på dom om att dom har spelat för mkt tvspel eller hängt för mkt framför datorn, utan som önskar att dom hade föräldrar som dom visste var de var och visste att de levde.

 

(Talmannen): Fredrik Federley, C. Anförande

Ofta pratas det om så kallade ankarbarn där det finns en konspiration där tanken är att man skickar sina barn till Sverige för att sedan kunna ta hit sina familjer.

 

(Från P1-morgon)

Programledare: Som vi har hört i Ekot nyss så är det plötsligt rekordmånga som anmäler intresse för att bli familjehem för ensamkommande barn.

Medverkande 1: Vi har två st barn som är två och ett halvt och fyra år så för vår del är det jätteviktigt med ett barn som är i den åldern.

Medverkande 2: Familjer erbjuder att de har blöjor och välling till förfogande och att de har möjlighet att ta emot

(Från SVT Debatt)

(Medverkande debattör): Vi pratar om barn gör vi, som är dom som kommer, ensamkommande flyktingbarn som kommer från krig där västvärlden har varit och bombat!

 

Efter en del telefonsamtal har Eva, som vi kan kalla henne, gått med på att träffa oss. Och hon vill vara tydlig med att hon inte helt vänder sig emot de bilder som ges i debatten: Många av ungdomarna kommer från fruktansvärda förhållanden, behöver skydd i Sverige och det finns också dom som verkligen har tappat kontakten med sin familj. Men hon menar att bilden är långt mer komplex än så.

 

– Det är liksom självklart som det är att barn inte står bland fallande bomber och tänker: ”let’s go Sweden”. Det är klart att det faller på sin egen orimlighet. Det är ju inte ås det är. Och att överhuvudtaget pumpa ut den bilden är ju…. ABSURT.

 

Tycker du att man gör det?

 

– Ja lite grann, när man säger: ”dom flyr för sina liv”…jag menar herregud, tror man att… dom har inte bett om att komma hit och jag tycker att det är en rätt viktig punkt när man tänker på hur dom agerar. Det är inte så att: ”Jippie, me go Sweden”. Det är inte så. Det andra är att man både kommenderas och lockas då.

 

 

Det kanske är på sin plats att reflektera lite över vem Eva är och vad hon säger. Det här handlar alltså om en person som jobbar hela dagarna med att – för en ganska skral lön – hjälpa flyktingar, som är övertygad om att en generös flyktingpolitik gör Sverige till ett bättre land, och som brukar rösta vänster - i det senaste valet blev det Socialdemokraterna. Och det hon säger är alltså att många av ungdomarna hon möter oftast inte har bett om att få komma hit, att dom blir kommenderade och lockade till Sverige.

 

Men trots att hon tror att de flesta som möter dom ensamkommande i sina jobb delar den här bilden så vågar hon inte prata öppet. Hon är noga med att vi ska skydda hennes anonymitet. Det ni hör är inläst av en skådespelare.

 

Du ska få höra mer av Evas berättelse senare i programmet. Men innan dess ska vi titta lite närmare på hur det svenska mottagandet av ensamkommande flyktingungdomar ser ut jämfört med resten av Europa.

 

Fram tills nyligen så har Sverige varit Europas mest öppna land för migranter i allmänhet och i synnerhet för de ensamkommande ungdomarna: Och även om lagstiftningen ska skärpas så kan det ni får höra i det här programmet göra det lättare att förstå varför vi hamnat där vi är idag.

 

Av dom omkring 24000 ensamkommande som kom till EU förra året sökte drygt 7000 asyl i Sverige. Alltså - ett land som utgör en femtiondel av EU:s befolkning tar emot nästan en tredjedel av de ensamkommande. Sverige ensamt tog emot fler ensamkommande än vad stora EU-länder som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Polen gjorde tillsammans. Och för att sätta frågan i ytterligare perspektiv: 2015 väntas långt över 30.000 ensamkommande söka asyl i Sverige – alltså långt fler än som sökte asyl i hela EU förra året.

 

Sverige har toppat statistiken i flera år. Och exakt varför kan ingen ge något heltäckande svar på. Regeringen tillsatte nyligen en utredning för att ta reda på mer om varför så många ensamkommande söker sig till just Sverige. Tryggheten och Sveriges goda rykte framhålls ofta som viktiga förklaringar. Men också faktorer som generösa ekonomiska villkor, de goda chanserna att få asyl och att Sverige inte gör medicinska ålderbedömningar av ensamkommande.

 

Många svenskar känner stolthet över vår öppenhet och vårt ansvarstagande.

Också utomlands lyfts Sveriges öppenhet mot behövande ofta fram som ett föredöme. Men det finns också dom som ställer sig lite undrande: För ett år sedan skrev den norska poeten och författaren Håvard Rem en debattartikel på temat i Norges största morgontidning Aftenposten. Rubriken var provocerande: "For varje tysk soldat som fick resa genom Sverige, får en utlänning rese in i Sverige".

 

– Jag sammanlänkar det hela tiden med Norge. Norge blev ockuperat av Nazityskland. Sverige samarbetade i viss utsträckning med Tyskland. Norge hade en efter omständigheterna stor process av självrannsakan efter nazismen, Sverige som på många sätt kunde ha haft minst lika goda skäl till att rannsaka sig självt gjorde det inte. Och jag försöker förstå den svenska migrationsdebatten som ett slags frånvarande självrannsakan.

 

Håvard Rem menar att Norge gjorde upp med sina landsförrädare och medlöpare. Så till skillnad från Sverige så har landet genomgått en slags terapi.

 

Å det här återspeglas enligt Håvard Rem i hur man har debatterat de här frågorna i Sverige. Dilemmat om en öppen debatt om migration är skadlig eller nyttig för samhället är mycket svårt och skulle ha krävt mer eftertanke, menar han.

 

– Alla bör tvivla på vad svaret på den frågan är. Men det är som om man i Sverige har lagt som en premiss för den offentliga debatten att en öppen debatt skulle göra ont värre.

 

Det där hävdas ju också här i Sverige rätt ofta. Att man får inte prata om problemen och så brukar det sägas. Men då så brukar den andra sidan säga: ”Vi pratar ju inte om annat, vi har blivit helt fixerade vid den här frågan. Hur ska man förstå de där olika verklighetsbilderna?”

 

– Jag tror nog att det hänger ihop. För om man lägger locket på en naturlig debatt så leder ju det till att man hela tiden får debatt om debatten.

 

 

Håvard Rems artikel i Aftenposten fick stor uppmärksamhet i Norge och han försökte även få den publicerad i flera svenska dagstidningar. Men:

 

  • De tre stora svenska dagstidningar som krönikan blev skickad till de ville inte trycka den.

 

Fick du någon motivering.

 

– Nej.

 

 

(”Eva”)

– Jag vet inte om man har en tendens i Sverige att tro att hela världen är som Sverige. Men jag menar, om hela världen vore som Sverige så förstår jag inte varför vi skulle ha de flyktingströmmar vi har.

 

Ni minns väl Eva, hon som jobbar med ensamkommande flyktingbarn och som i början av programmet berättade om sin frustration inför hur de här ungdomarna beskrivs av politiker och journalister. Och enligt henne – som alltså har träffat ett stort antal ensamkommande, fått deras förtroende och fått höra deras historier – så är det mycket sällan de själva som har fattat beslutet att åka till Sverige.

 

– Man kommer från kollektiva samhällen, familjebaserade samhällen, där beslut inte tas, inte ens av 18-20-åringar, det tas inte av ungdomarna i familjen utan besluten tas av familjen. Så du har liksom inte så mycket att säga till om du ska åka eller inte åka")

 

Ja det vanliga, enligt Eva, är alltså att det är FAMILJEN som bestämmer att ungdomen ska åka till Sverige. Och de flesta av dom långt ifrån alla betonar hon men dom flesta hon har mött har enligt Eva en svår uppgift med sig.

 

– Väldigt många av dom, en majoritet av dem är i en process att få över sin familj. Och det innebär att du har den tid du har på dig tills du fyller 18.

 

Vad händer sedan?

 

– Sen får du inte det. Då är du inte barn längre och då kan du alltså inte hänvisa till de här olika konventionerna som handlar om rätten för dig som barn att få ha din familj. Och då är det upp till den här ungen, ungdomen som är 15, 16 år som är ny i Sverige som har varit med om en fruktansvärd resa, ofta suttit i Libyen, kommer så småningom till Sverige. Då kommer nästa race, för då gäller det att hinna få igenom den här anhöriginvandringen innan du fylller 18!

 

Det är ett väldigt tryck på de här unga människorna?

 

– Extremt! De bär en extrem börda!

 

Men att många försöker få hit sina anhöriga hit sina anhöriga är inte samma sak som att alla lyckas.

 

Den största genomgången av hur det går för den här gruppen i Sverige är gjord vid Stockholms universitet och har studerat alla ensamkommande som kom åren 2003-2012. Där framgår att knappt en tredjedel har återförenats med någon av, eller båda sina föräldrar. Märkligt nog var det mycket vanligare bland dem som anlände mer nyligen. 2012 hade till exempel nästan hälften minst en förälder folkbokförd i Sverige – trots att de alltså haft långt mindre tid på sig.

 

Men den lagändring som regeringen aviserade i slutet av november 2015 gör att bara de som klassas som flyktingar enligt Genévekonventionen har möjlighet att återförenas med sina föräldrar. Av de ensamkommande som fått asyl hittills 2015 fick knappt hälften status som konventionsflyktingar.

 

Under arbetet med det här programmet har vi varit i kontakt med flera familjehem – alltså vanliga familjer som har ensamkommande ungdomar boende hemma hos sig och fungerar som den familj de inte har eftersom de kommit till Sverige ensamma.

 

Och gemensamt för dom är att de är konfunderade: De ungdomar de har tagit emot har ofta inte betett sig riktigt som de hade förväntat sig. Och på de nätverksträffar som familjehemmen har tillsammans för att utbyta erfarenheter är det här ett återkommande samtalsämne. En av dem vi har pratat med är "Elin". Hon heter inte så men vill precis som Eva vara anonym. Redan vid första mötet med ungdomarna, då socialtjänsten och andra myndighetsföreträdare närvarar, dök det upp frågor som inte alls var dom hon väntat sig:

 

– Just det man ska komma fram till då, det är om man tycker att…vi är ett bra hem för just den här personen och om den personen tycker att vi är ett bra hem för den. Känns det tryggt? Känns det bra? Är dom schysta, är just saker jag skulle tänka själv!

 

Som barn då?

 

– Som barn ja, alltså: Vad är det här för några? Kan man lita på dem? Är dom snälla om jag gråter? Kan jag gå upp mitt i natten och säga: "Jag har en jätteläskig mardröm"? Och har dom tid för det då eller säger dom att man inte ska störa dom? Men… det som kom upp kunde vara grejer om pengar. Det kunde handla om allt från om man fick specialgymkort, alltså ett dyrare gymkort, om man fick körkort och iPhone, alltså sista modellen då förstås. Varje familj har strikta regler för vad man ska bidra med och det är ofta saker som är självklart att man gör, men det är liksom…. det var på något sätt som en sorts budgivning, vilket vi aldrig hängde med på för vi blev alltid tveksamma. Ju mer man sa så till oss så sa vi: "Vi gör det som man ska göra"

 

Och vad är det?

 

– Det är vanligt gymkort, busskort för dagtid och kväll, kläder, restaurangbesök, nöjen, och så mat och husrum och resor om familjen åker på semester. Fickpengar får de via CSN om de fyllt 16, det är 1950 kronor, alltså ungefär dubbelt så mycket som den vanliga utbetalningen på 1.050. Det får de för att de har sina biologiska föräldrar i ett annat land. Under 16 år betalar familjen motsvarande barnbidraget och ger till ungdomen.

 

Det ska dom ha?

 

– Ja ja! Och det tycker jag är helt okej. Det får våra barn också. Så det tycker jag inte är tveksamt alls men när man börjar deala med…”iPhone” och: "Vilken iPhone? Har jag en egen dator hos er? Är det en lap?” Då känner man att det handlar mer om materiella saker.

 

Hemma hos Eva närmar sig eftermiddagen och utanför fönstren börjar solen sjunka ner mot siluetten från de kala träden i skogen. En trivsam brasa sprakar i lantligt inredda köket. Vi tar Elins berättelse med oss till Eva – som alltså jobbar med, och har mött många ensamkommande. Vad säger hon om bilden av ungdomar som är mer intresserade av vilka prylar de får än hur tryggt familjehemmet verkar vara?

 

– De har ju fått reda på till exempel att vad du ska säga i Sverige är ”rättigheter, rättigheter, ge mig ge mig”. Så att dom har ofta en sån attityd när dom kommer.

 

Det kan framstå som ganska provocerande då?

 

– Ja extremt provocerande för oss. För att de har ju fått reda på att…. Nu överdriver jag och det gäller inte alla och vi pratar om olika länder och jag tvingas att grovt generalisera, men ungdomarna får veta att de har en massa rättigheter, de ska få en data, dom ska få det, dom ska få det. Det är ju sånt de har blivit lovade.

 

Av smugglarna?

 

– Ja. Och en del i den här processen när de här ungdomarna – som faktiskt många gånger inte vill åka – nu pratar jag om Afghanistan, eftersom jag har hört det från så många – de vill inte. De hade ett bättre liv där de bodde. Det var bättre där för dem.

 

– Och en annan grej är ju att de har ju på ett sätt tvingats bli extremt vuxna. De ska förhandla med människosmugglare, de ska förhandla med några båtar som de ska ta beslut om, alltså den här resan gör att dom är vuxna.

 

Så det kan också förklara det här ”jag ska ha, jag ska ha!”

 

– Det kan förklara bitar av det. Dom gav allt! Förstår du? Förr den här jävla vansinnesresan och det är payback time liksom.

 

Och då är det Sverige som ska leverera…

 

– Ja!

 

… det smugglarna har lovat?

 

– Ja.

 

Det Eva berättar för oss in på smugglarnas roll - där det svenska systemet med sina goda avsikter, enligt Eva, har skapat en mångmiljonmarknad för kriminella smugglarnätverk.

Smugglarnas syfte är att tjäna pengar, och därför målar dom upp en bild av Sverige som delvis stämmer, men som delvis är överdriven. Detta för att motivera ungdomarna – som alltså många gånger inte är så sugna på att åka till Sverige. Resultatet, menar Eva, är att tusentals ungdomar skickas ut på livsfarliga resor där de är i händerna på skrupelfria flyktingsmugglare.

 

 

Varken Eva eller Elin vill alltså framträda med sina namn och sina riktiga röster. Men Lotta Nordfeldt som haft sammanlagt sju ensamkommande ungdomar boende hemma hos sig och maken – hon kan ändå tänka sig att berätta om sina erfarenheter. När hon tog emot sitt första ensamkommande barn var hon engagerad i Centerpartiet. Idag har hon bytt parti - till Sverigedemokraterna. Kanske spelar det en viss roll för att just hon är beredd att prata. Vi slår oss ner i varsitt hörn av en soffa täckt med tjocka fårskinn i den mycket rymliga Södermalmslägenheten.

 

– Jag tror det har sin grund i att jag har varit ensambarn och jag har väl alltid önskat mig syskon och känt empati. Jag vet att jag bestämde mig i mitt hjärta att den dagen jag har en egen familj så vill jag jättegärna ta hand om andras barn.

 

Lotta Nordfeldt är välsminkad och välklädd med svart klänning och svarta pumps. Lägenheten är praktfull och rymlig med högt i tak och fullt med gamla möbler. Hon är sedan senaste valet alltså landstingspolitiker för Sverigedemokraterna och det går inte att bortse från att den historia hon berättar rimmar ganska väl med det hennes parti brukar säga om ensamkommande ungdomar. Samtidigt – hon har öppnat sitt hem för sju olika ensamkommande flyktingar och det hon säger stämmer väl överens med vad andra familjehem och andra uppgiftslämnare har berättat.

 

– Ja det tog ganska lång tid att vänja sig vid att ha en annan människa boende hemma hos sig. Att det är någon som man inte känner som bor hemma hos en, såna här små saker som att kliva ut ur duschen och behöva tänka sig för att man har stängt badrocken ordentligt. Och att ta hänsyn och samtidigt också förmedla att den här personen behöver ta en viss hänsyn till oss. Det tänkte vi mycket på – det var svårt för oss men det var nog mycket svårare – det var ju en tjej som kom till oss – säkert mycket svårare för henne.

 

Hur gammal var hon när hon kom?

 

  • Fjorton och ett halvt.

 

Och hur gammal var hon när ni vinkade av henne?

 

– Ja det är ju det som är lite märkligt för den här åldern stämde inte riktigt så att … hon var hos oss ett år men hon var betydligt mycket äldre visade det sig. Och det berättade hon också.

 

Och hur kom det fram att hon inte var fjorton och ett halvt?

 

– Ja vi började märka olika saker: Att hon till exempel betedde sig mycket vuxnare, hade intressen som en mycket äldre tjej, allt ifrån böcker som hon läste till att hon umgicks med äldre personer. Först tänkte väl jag att hon var brådmogen men sen var det så många andra saker som … man la ihop ett plus ett och till slut så berättade hon faktiskt själv att hon var mycket äldre. För hon mådde ju inte bra av att vara placerad i en klass med mycket yngre kompisar och hon ville ju inte hänga med dom småbarnen.

 

Hur gammal var hon då?

 

– Hon var tre år äldre.

 

Men hur var det då? För hon kom väl då som ensamkommande antar jag?

 

– Ja hon kom som ensamkommande men … det var också en sådan grej som vi funderade kring: Hon hade släktingar som hon åkte till regelbundet i Danmark. Hon sa att det var hennes faster som hon åkte till och sina kusiner. Vi ville ju inte förarga henne på något sätt eller skriva henne på näsan men jag minns att jag tänkte att det var så sorgligt för om man nu har en faster i Danmark – varför får hon inte bo där om hennes föräldrar är döda?

 

– Hon berättade flera olika varianter om hur föräldrarna hade dött i en bombräd men efter ungefär ett år så visade det sig ju att det var hennes biologiska mamma och pappa som bodde i Danmark.

 

Är du säker på det? Alltså – fick du det bekräftat?

 

– Ja hon berättade det själv. Och hon var väldigt upprörd och ledsen hon ville ju återförenas med sin familj så klart.

 

Och det här var ett av dem sju som ni har haft sammanlagt. Hur har det varit med de andra? Är det här något mönster som har gått igen eller har det varit lite olika?

 

– Ja det har varit lite olika. Absolut. Men det har ju hela tiden genomgående varit ett mönster … vi kan ha haft otur, det kan vara slumpen … till en början så trodde jag att ensamkommande flyktingbarn – när vi fick förfrågan för första gången – då trodde jag att det var barn vars föräldrar var döda i krig och att de var ensamma. Men ingen av dom sju som vi har haft har varit utan föräldrar.

 

Och hur har du kunnat fastställa det då? För det måste väl vara lite svårt?

 

– Nä antingen har det varit anhöriginvandring, eller så har man berättat eller så har vi avslöjat. Som jag ser det så kan man se en slags problematik i att … alla vill ju inte det här utan det är någon slags uppdrag som dom åtar sig … kanske för att familjen ska vara stolta över dom. Men det är inte alltid så lätt för alla och alla klarar inte av det här uppdraget att skiljas från sin familj.

Det som Eva, Elin och Lotta Nordfeldt hittills har berättat ger bilden av att de flesta ensamkommande barn skickas hit av sin familj, att de i många fall själva inte så gärna vill åka, att smugglarna för att locka dom ger en bild av ett land där de ska få pengar och en hög materiel standard. Löften som i vissa fall kan få dom att bete sig på ett sätt som familjehem och HVB-hem kan uppfatta som krävande och provocerande. Vi har dessutom fått höra att en stor del av de ensamkommande barnen skickas hit för att försöka få hit resten av familjen.

 

Den största andelen av de ensamkommande i Sverige kommer från Afghanistan. Hittills i år utgör de två tredjedelar av hela gruppen. Björn Lindh är jobbar som informatör på Svenska afghanistankommitténs kontor i Kabul. Men när vi träffar honom är han hemma i Stockholm på grund av det allt sämre säkerhetsläget i Afghanistan.

 

– Man hittar liksom ingen framtid man är alltmer orolig för vad som ska hända, det är ju ständigt alltså självmordsbomber, strider, det ena och det andra, man har släktingar som råkar ut för någonting, man kanske själv är hotad eller tror att man kan bli hotad. Och då föds ju det här: ”Vi måste härifrån!”

Och är det då en familj så kan det kanske vara enklast att en ung grabb lämnar familjen och då förhoppningsvis klarar sig och börjar tjäna pengar och kan skicka hem till familjen eller om man kanske tror att man senare ska kunna återförenas.

 

Det där att skicka hem pengar är det också en viktig del? Eller är det att få hit familjen sen, som du uppfattar det?

 

– Ja hur många som egentligen tror att man ska få hit familjen det vet jag inte. Men självklart är det ju så att med de starka familjeband som finns i Afghanistan så räknar man ju med att den som har pengar i sin hand en dag, att den också hjälper sina anhöriga. Det är självklart att familjen sitter och hoppas på det.

 

Några som vi har pratat med de säger ju just att bilden lite i Sverige är att det är ensamma barn som flyr och som är ensamma i världen och så där. Och dom har själva då när de har lärt sig mer blivit lite förvånade över att ofta finns föräldrarna i livet och det finns föräldrar som återförenas med sina barn här och så där. Borde man vara förvånad över det?

 

– Nä det tror inte jag. Alltså man bör nog vara ganska klar över att … ja ibland drar ju ungdomar uppenbarligen utan att berätta det för sina föräldrar, såna historier har man hört, men i de flesta fall så är det väl så att man lever i en dålig situation för familjen och man ska betala smugglare och annat för att ta en familjemedlem ut ur Afghanistan. Det kostar ju pengar! Man har inte råd att hela familjen ska åka.

 

Vissa som jobbar med de ensamkommande och som får förtroende och en bra kontakt med dem får höra historier om att: ”Jag vill inte vara här. Jag ville inte lämna min familj.” Kan det ligga någonting i det?

 

– Ja det kan det absolut eftersom barn i Afghanistan förutsätts ju lyda sin pappa och det är inte så konstigt i Afghanistan heller – det är ett land fullt av våldsamma konflikter och mycket våld – att man sätter press på barnen: ”Du måste hjälpa oss. Du måste göra det här nu.” Så det är naturligtvis en ohygglig situation för en kanske alldeles för ung människa och behöva ge sig ut på en farofylld resa och sedan med hela kravet på sig att man måste lyckas, måste tjäna pengar, kanske måste ta hit någon släkting och så där. Så att det är verkligen ingen situation man önskar något barn i världen.

 

Från SVT Agenda:

Programledare: ”Regeringen och Allianspartierna, dom har alltså bestämt att utreda varför så många ensamkommande flyktingbarn kommer just till Sverige”.

Hanif Bali (M): ”Ja vi tar i absoluta antal mer än länder som är liksom tio gånger större än oss.”

Från SVT Debatt:

Björn Söder (SD): ”Faktum är att det är ofta inte barn som kommer”.

Från SVT Agenda:

Elisabeth Dahlin, Rädda Barnen: ”Är det så att vi hade sett att det fanns vuxna bland barnen så skulle vi ha slagit larm direkt. Det är lite grann det här ’råttan i pizzan-fråga’. Det går mycket myter i sociala media om alla de här vuxna som ska finnas bland barnen.”

 

 

Ja en fråga som ofta har debatterats kring de ensamkommande är deras ålder: Till skillnad från många andra EU-länder har ju Sverige inte använt sig av en medicinska metoder som handledsröntgen och tandläkarundersökning för att bedöma åldern på dom som uppger att de är barn. Nyligen beslutade regeringen om att sådana nu ska införas men en tongivande del av den svenska läkarkåren är fortfarande skeptisk till metodens tillförlitlighet.

Vi frågar Eva om vilket intryck HON har: Talar de ensamkommande alltid sanning om sin ålder? Enligt hennes erfarenhet är det inte ovanligt att de anger en lägre ålder än sin verkliga. Men från deras perspektiv är ju det helt rationellt som systemet har fungerat menar hon. Eftersom de då har fått längre tid på sig att försöka få hit sin familj.

 

– Ja i vissa fall ljuger man om sin ålder. Det är inget… av naturliga skäl … jag har skäggbarn i 24-årsåldern, utan det handlar om något år som diffar, men det är det att efter 18 så är det ju kört!

 

Men det finns dom som tycker att oklarheten kring ungdomarnas ålder är ett problem. Jonas Andersson är ungdomspedagog i Skellefteå och en av dom som har längst erfarenhet av att arbeta med gruppen ensamkommande. Under sina 12 år på olika HVB-hem har även han dragit slutsatsen att en hel del av dom som bor på hemmen är äldre än vad de påstår sig vara.

 

– Jag tror det är tämligen vanligt utan att kunna säga någon exakt procentsats. Men jag har stött på många som har varit uppenbart äldre än vad de har sagt.

 

Hur kommer det fram då i regel? Eller kommer det inte fram? Är det mer ett intryck?

 

– Nä det har bekräftats i efterhand vid flera tillfällen, att de har berättat det själva eller man kanske har fått det bekräftat när man har varit på något tandläkarbesök eller läkarbesök där tandläkare eller läkare har ifrågasatt varför vi kommer dit med vuxna personer men framför allt är det att man får veta det efteråt av ungdomen själv på ett eller annat sätt.

 

Vi lyckas få tag i en av de ungdomar som bott på ett HVB-hem i Sverige. Idag är hon tillbaka i sitt hemland i Centralasien igen. Men för några år sedan sökte - Güllar som vi kallar henne här – asyl som ensamkommande barn i Sverige och blev så småningom placerad på ett HVB-hem med nio andra ensamkommande:

 

– Alltså, jag kunde se så här… att såna människor som jag aldrig hade sett förut, att de var ju afghaner. För så korta som de var så kunde man inte skilja på om de var barn eller vuxna. Det såg lite konstigt ut för mig.

 

Men hur många av dem som bodde där med dig var barn då?

 

– Jag tror att det bara var två som var riktiga barn.

 

Av hur många?

 

–  Av nio.

 

Så att sju av dem var vuxna då, eller?

 

–  Ja förmodligen. Alltså, jag kan inte bevisa det men så som jag förstod det så var de vuxna.

 

Men var det något som ni pratade om eller var det någon som berättade det för dig?

 

–  De har såna hårda händer …. Som de själva berättade att barn inte har. Alltså barn har inte såna händer. En gång visade en kille mig sina händer och sa: ”Ser de ut som ett barns?” Ja

sa: ”Men liksom, hur kan man skilja?” Och han sa: ”Jag har jobbat i byggbranschen i åtta år.”

– Jag kan inte riktigt förklara det här men händerna var det första som jag brukade lägga märke till.

 

Berättade de för dig också? Några?

 

– Ja. Det var några som berättade att de inte var barn.

 

Och någon berättade att de hade egna barn? Eller hur var det?

 

–  Ja två under min tid som bodde där hade egna barn.

 

Ja Güllar kom alltså SJÄLV kom som ensamkommande barn till Sverige och bodde här under fem år. Och enligt henne var det inte helt lyckat att blanda människor i så olika åldrar som skedde på hennes boende.

 

– Det kunde ha fått mycket värre konsekvenser än det gjorde med mig, tänker jag. Du vet de flesta är också traumatiserade Alltså de är psykiskt traumatiserade de flesta som kommer till Sverige. De hade så lätt att bli arga de där vuxna männen som jag kände. Och de brukade skrämma varandra med kniv och sånt. Typ att de skojade. Men förstår du hur lätt det skulle kunna gå över till något helt idiotiskt

 

Var du rädd?

 

– Ja, då och då. Då och då.

 

Vad var det för regler som gällde då? Vem var det som bestämde där när personalen inte såg. Hur funkade det?

 

– Precis som på ett fängelse. Det var mest mellan killar som det här hände. Men jag kunde höra att de slogs, ibland blev det en grupp mot en. Det var en kille som oftast blev mobbad för att han var en riktig minderårig och så vidare. Jag brukade oftast låsa in mig på mitt rum och plugga svenska för jag ville prata svenska så fort som möjligt.

 

Ungdomspedagogen Jonas Andersson igen:

 

–  För mig är det lite svårt att förstå varför det här skulle vara en kontroversiell fråga överhuvudtaget, för jag kan uppleva att den är lite kontroversiell. Hela vårt samhälle är ju mer eller mindre uppbyggt – under barn och ungdomsåren – att man gör skillnad på vilket år man är född. Det behöver ju inte röra sig om att man är barn eller vuxen utan ett år äldre eller yngre. Att hoppa en klass till exempel brukar vara ganska tufft för många eftersom man vill gå med dem som är jämnåriga, inom idrott så är det ju vanligt att du ska spela med dem som är lika gamla, boxas mot dem som är lika gamla. Man gör helt enkelt indelningar utifrån ålder. Och varför det skulle skilja sig åt med flyktingungdomar det har jag lite svårt att förstå.

 

Ziah Safari är ordförande för Sveriges ensamkommandes förening och kom till sverige för sex år sen från Afghanistan. Han sägeratt talet om att en hel del ensamkommande uppger en lägre ålder när de kommer till Sverige inte stämmer:

 

–  I vissa kulturer växer man snabbare och får kanske skägg eller så. De flesta börjar jobba vid nio eller tio års ålder och har ett väldigt stressigt liv och är väldigt oroliga, otrygga och lever med stress varje dag. Det gör att de växer snabbare och kan se ut som en vuxen person ut fast dom är barn.

 

Så det handlar om en missuppfattning, tror du?

 

–  Ja, dom har inte de ekonomiska förutsättningarna att kunna ta hand om sin hud och sin kropp.

 

Vi har pratat med några familjehem som säger att ibland har dom fått hem någon som ska bo hos dom, till exempel från Afghanistan och där dom ganska snabbt talar om att det som sagt till Migrationsverket inte stämmer. Att dom egentligen är kanske nitton år och kräver att bli behandlade som det. Dom vill vara ute längre på kvällen och så…har du stött på någon sån historia?

 

–  Jag har hört det, och det kan vara olika. Dom som kommer och säger att dom är äldre…jag vet inte om dom menar det eller verkligen är det. Från när dom påbörjar resan så tar det ofta sex månader innan dom hamnar på ett boende och bor där ett tag, och dom blir nästan självständiga (under resan, red anm) och plötsligt hamnar dom på ett familjehem och blir behandlade som barn, vilket dom inte kan acceptera.

 

Så du tror att dom ljuger åt andra hållet ibland? För att få större frihet?

 

–  Ja, för att få lite mer inflytande och kunna bestämma mer själva, för dom vill inte bli styrda av någon annan.

 

En tjej vi har pratat med som har bott på ett boende i Sverige för ensamkommande menade att en klar majoritet var äldre, och att det därför blev en väldigt otrygg situation för dom som var yngre, som verkligen var unga?

 

– Alla har olika åsikter och det kan man ha. Det som vi talade om tidigare visar att det kan vara lite olika faktorer som ligger bakom det. Och sen kan det vara folk som är äldre och det vet vi ingenting om. Vi kan inte prata om deras ålder och hur gamla de är och ifall dom väljer att ljuga. Det är svårt att säga. Om man känner sig lite otrygg så finns det personal att prata med, så jag tror inte det hänt så mycket saker för att någon ser äldre ut.

 

Björn Lindh på Svenska Afghanistankommittén:

 

– I Afghanistan är det här med ålder någonting väldigt flexibelt. Och faktiskt någonting, tror jag, som de flesta människor inte vet, särskilt äldre personer då. Om man frågar dom så…dom vet inte.

 

Så det där kan lika gärna handla om någon form av kulturell skillnad eller att man helt enkelt inte vet snarare än att det skulle vara någonting uträknat för att få bättre bemötande här, större chans att få stanna eller att få stöd och sådär under längre tid?

 

– Ja både och alltså…jag tror att dom som kommer hit, dom måste ha hört många historier på vägen och dom är säkert väl medvetna om att det är skillnad om man kommer hit och är barn eller inte. Men samtidigt är det så att det finns inte en fungerande folkbokföring och det har inte heller traditionellt varit så himla viktigt att veta vilket år en person är född, säger Björn Lindh.

 

Tillbaka i Evas kök frågar vi henne ännu en gång varför hon trots allt vill att hennes erfarenheter och farhågor ska nå ut till allmänheten.

.

– Det jag kan tycka är skrämmande, från min sida, det är ju att många av våra konventioner och våra system handlar ju om att barn vill vi skydda. Just det systemet har gjort att det har blivit rationellt att skicka barn. Därför att det ger möjligheten att klara hela min familj.

 

Så om man ska spetsa till det: Vår vilja att vara goda och följa konventionerna blir…

 

– Blir motsatsen!

 

Gör att barn blir utsatta?

 

–  Extremt utsatta.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".