Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Varje persons berättelse publiceras löpande i P4-kanaler från Malmö i söder till Boden i norr.

Del 12: Telefonsamtal som känns

Publicerat fredag 9 februari kl 15.05
Najib Javadi: Jag hör hur mamma egentligen känner
(6:06 min)
Najib Javadi
Foto: Madeleine Fritsch Lärka/Sveriges Radio

Najib och hans mamma hörs bara en gång i månaden. Det är nu över två år sedan hon berättade för honom att han var tvungen att fly från Iran. På sin flykt blev han av med sin telefon och tappade under flera månader helt kontakten med familjen. Då var längtan som svårast.

– När jag kom hit längtade jag jättemycket. Jag grät mycket, jag kände ingen och kunde inte språket. Men nu när jag har hittat kompisar och lärt mig språket så är det lite lugnare i mitt hjärta.

Najib provar att ringa upp familjen i Iran, och hans 12-årige bror Mohammed svarar. Han berättar att allt är bra och ropar på deras yngsta bror som sitter i ett rum intill.

– Han kommer inte, han tittar på film, säger Najib och skrattar. Men sen blir han med ens allvarlig.
– Jag tror att han har glömt mig. På riktigt. Han vet ju vem jag är men han har inget minne av mig.

Lillebror Hamid var bara fyra år när Najib lämnade familjen och på två och ett halvt år har han och resten av familjen bara kunnat höras på knaggliga telefonlinjer.

Najibs mamma är inte hemma. Hon jobbar, så i dag kan de inte prata.
Samtalen brukar annars handla om vardagliga saker och hon låter alltid glad berättar Najib, men han vet att hon döljer hur hon egentligen känner.

– Jag hör att hon har det jobbigt och blir ledsen. Hon kan inte dölja det för mig. 

Najib sitter tyst i soffan en stund och tittar på bilden av sin lillebror som han har som bakgrundsbild i telefonen. När han fick sitt permanenta uppehållstillstånd för lite över ett år sen fick han veta att hans familj också hade rätt att komma till Sverige. Först blev han överlycklig men ganska snart insåg han att det förmodligen aldrig kommer att hända.

– När vi flydde från Afghanistan till Iran fick vi inte med oss någonting och för att få nya pass måste mamma åka till ambassaden i Afghanistan och det är omöjligt. Hon kan inte lämna mina syskon och resan är farlig för en ensam kvinna. Jag måste nog acceptera att jag kommer att få bo här själv.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".