Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Om skyddsansvar

Publicerat måndag 24 augusti 2009 kl 12.50

Tänk vad tre små ord kan ställa till med. ”Responsibility to protect”, eller ”skyddsansvaret” på butter svenska, är det mest laddade begreppet inom internationell politik just nu. Eller åtminstone inom FN.

Principen om ”Skyddsansvaret” togs fram av en tålmodig FN-panel i början av tjugohundratalet. Syftet var att äntligen få ett slut på den hätska debatten från 90-talet om ”humanitära interventioner” – alltså omvärldens rätt gå in med militärt våld för att avvärja storskaliga brott mot mänskligheten. Under toppmötet vid FN:s 50-årsjubileum år 2005 antog medlemsländerna enhälligt den nya principen. Principens anhängare hoppades att FN:s säkerhetsråd från och med nu skulle ha tydliga, rättvisa riktlinjer för när och hur världssamfundet ska ingripa i till exempel inbördeskrig och andra katastrofer. Men debatten rasar vidare.

Gareth Evans, tidigare australiensisk utrikesminister och fram till nyligen chef för krishanteringsgruppen ICG, var drivande i utformningen av principen. Boken han har skrivit är redan ett standardverk i ämnet. Och det kan man förstå. Den är informativ, noggrann och intellektuellt hederlig. Sen är den tyvärr hopplöst tråkig. För inte nog med att Evans lider av akademikersjukan att hela tiden helgardera sig med långa uppradningar och uppräkningar; han är ju till råga på allt erfaren diplomat, vilket bara gör byråkratprosan ännu värre. Jag fick häva i mig en hel del kaffe för att orka hela vägen.

Den stora finessen med att prata om ett skyddsansvar, eller en skyddsplikt, är att man betonar det ansvar som varje enskilt land har för sin egen befolkning. Man börjar helt enkelt i rätt ände. Det är viktigt, eftersom det kastar om bevisbördan: Tidigare har de kriminella regimerna kunnat säga: ”ni har ingen rätt att lägga er i”; nu tvingas de istället bevisa att ”vi tar ansvar för

vårt folk”.

Det allra heligaste i principen om skyddsansvaret är att omvärlden bara får gripa in när det står klart att landet självt inte tar sitt ansvar. Och Evans upprepar gång på gång att militära interventioner i så fall är en extrem åtgärd, som bara ska övervägas när alla andra alternativ är uttömda.

Och det låter ju bra. Men det finns olika problem som Evans inte tar upp, trots att han annars är så uttömmande. För det första borde man nog ha anat rätt mycket oråd när världens värsta diktatorer ställde sig bakom principen på FN-mötet 2005. Min egen teori är att det handlade om  gammal hederlig chauvinism. Vilken dussindiktator vill inte stå i en talarstol säga att han tar ansvar för sitt eget folk? Principens tjusning är därför samtidigt dess största svaghet. En idé som alla skriver under på är kanske ingen god idé. Det kanske är en floskel.

För det andra riskerar skyddsansvaret att stöta bort makthavare och opinionsbildare i de länder som faktiskt ska betala kalaset, alltså västvärlden. Skyddsansvaret innebär nämligen att de som intervenerar för att få slut på till exempel ett folkmord tar på sig ett oändligt ansvar för landets fortsatta öde. Det är inte solklart att västvärldens skattebetalare är med på noterna. Eller på notan, kanske man ska säga. Det är en sak att stoppa ett folkmord. Det kan man få folkligt stöd för. Men att ansvara för precis allt som sedan händer i landet, i tio, tjugo, trettio år efteråt? Jag vet inte det jag. Evans och de andra som tog fram principen ansträngde sig kanske lite för mycket för att få tredje världen att acceptera den.

Om man sen vänder på steken blir alltihop ännu krångligare: för också den här aspekten, alltså ansvaret för återuppbyggnad efter en konflikt, kan utnyttjas av totalitära regimer. De kan helt enkelt ta till den gamla vanliga slagdängan om att väst ägnar sig åt neoimperialism. Ironin är hemsk: det är nämligen just den sortens beskyllningar som Evans i hela boken anstränger sig som en galning för att undvika.

Det är märkligt att jag blir på så dåligt humör under läsningen. Evans är väldigt sympatisk, och hans syfte är så ädelt nåt kan bli. Så fort han pratar om konkreta fall som redan har inträffat är han skarp, pedagogisk och till och med rolig. Nej, det är framtiden som ställer till det. Framtiden i Evans tappning känns som ett evigt malande FN-seminarium, där det man diskuterar är vad som ska diskuteras under nästa seminarium. Och nästa seminarium. Uppifrån den diplomatiska begreppshimlen flimrar helvetena därnere på jorden mest förbi som små tomtebloss. Ett Rwanda, ett Srebrenica, ett Darfur. Ett seminarium till.

Men jag har nog sämre tålamod än vad som behövs. För den som verkligen vill sätta sig in i den pågående debatten om FN-systemets framtid är Evans bok förmodligen oundviklig läsning. Hos mig personligen frambringar den mer mörker än hopp, men vem vet. Kanske har Evans rätt när han säger att idéer verkligen är det som formar världen.

 Thomas Engström   

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".