Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Post-postmodernism

Publicerat tisdag 25 augusti 2009 kl 12.52

Det finns ett begrepp som heter post-postmodernism. Jo, du hörde rätt. Det är inte särskilt känt. Men det finns. Post-postmodernismen. Efter-eftermodernismen.

Låter det inte mer som en stammande akademiker än ett nytt tankemönster?  Borde man inte hitta på något nytt ord i stället. Efter ”eftermiddag” kommer ju till exempel ”kväll”. Inte ”efter-eftermiddag”.

Det är lätt att skratta åt ett krystat nyord, men det är ett tecken i tiden på vad som händer de tänkare som i dag försöker definiera sin värld utifrån en mer eller mindre allomfattande ”ism”. De hamnar i ett intellektuellt utmattningstillstånd där post-mannen alltid ringer två gånger.

Vår tid är därför, tvärtom mot vad man kan tro, ganska odefinierad inom humanvetenskaperna. Få försök har gjorts att hitta ett ord för eran efter postmodernismen. För att postmodernismen med sin relativistiska världsbild är tämligen utnött som intellektuell utgångspunkt är en insikt som har växt fram sedan slutet av 90-talet. Inte minst efter elfte september, då trycket blev starkt att ta ställning för de demokratiska värdena. Relativism blev med ens väldigt omodernt.

Men var är det då vi står nu? I en post-postmodernistisk förvirring. I en stammande brytningstid.  Vi har fattat att historien inte är slut, som den amerikanska professorn Francis Fukuyama hävdade i sin bok ”The End of History and the Last Man”, skriven i ett rus efter att kommunismen kollapsat i Europa.

Visst står den liberala demokratin med sina ideal om fri marknad, tolerans och öppenhet stark. Men som folkpartisten Birgitta Ohlsson nyligen påpekade i en debattserie om liberalismen i Sydsvenskan lever hälften av jordens befolkning inte i fria liberala demokratier.  De ideologiska striderna är alltså inte över. Om liberalismen en gång visade sig överlägsen gentemot gamla modernistiska -ismer såsom Sovjetkommunismen och nazismen i Tyskland, så väntar i dag utmaningar i form av bland annat religiösa diktaturer och den kapitalist-dopade kommunismen i Kina. Liberalismen är, tyvärr, inte vår tids enda, stora politiska berättelse.

Ideologikrigen fortsätter alltså. Men å andra sidan vill vi heller inte i postmodernistisk anda längre acceptera att världen bara består av ett myller av berättelser och förklaringsmodeller där ingen får anses bättre än någon annan.

Arkeologidoktoranden Ylva Sjöstrand beskrev i DN för ett år sedan träffande den ”kulturteoretiska stilje” som råder när postmodernismen nu stelnat. Hon menade att ”de som en gång introducerade tänkare som Foucault, Derrida eller Kristeva har för länge sedan säkrat sin akademiska status och därigenom gjort sina teorier till något allmänt vedertaget.” Underifrån bubblar någonting annat. Kanske något helt nytt.

Post-postmodernismen låter sig ännu inte definieras på något enkelt sätt, och har hittills mest använts för att beskriva några spridda estetiska och filosofiska strömningar. Men den är i alla fall mer samhällstillvänd än postmodernismen och skyr inte förnuftet som den gjorde. Den är heller inte rädd för moral, värderingar och ansvar. Nihilism, byebye! Hej, pragmatism och humanism!

Detta är perspektiv som går hand i hand med en av de mest intressanta ismer som fått luft under vingarna under 00-talet: ekologismen. Den förespråkar en moralisk politik där naturen och miljön alltid sätts i första rummet. Där besluten inte får förstöra för kommande generationer.  En linje helt i post-postmodernistisk anda. Det fascinerandes med detta miljöperspektiv är det har fått ett sådant brett genomslag, åtminstone på ytan.

Klimatkrisen har i Sverige fått partier som tidigare varit, milt uttryckt, måttligt gröna att tänka grönt i en mängd frågor. Ja, plötsligt är Reinfeldt EU:s miljögeneral!

Då har ändå klimatfrågan ofta framhållits av debattörer som socialismens chans till comeback. Bara staten under styrning av en vänsterledning kan ta övergripande ansvar för att skapa ett hållbart samhälle, har de argumenterat. De synpunkterna blir dock ganska urvattnade när en air av ekologism nått även den regeringsbärande, borgerliga alliansens verktygslåda. Det hela är ytterst förvirrande.

Även finanskrisen fick vänstern att återigen börja hoppas på antikapitalismens revansch och socialismens återkomst. Så verkar det inte bli. När man i dag försöker fiska upp en gammal -ism i hopp om att den plötsligt ska kännas användbar igen nu när allt sägs stå på ända så finner man att den inte fungerar som förut. Tydligen kan marknadsliberala styren socialisera företag och banker som om ingen morgondag fanns, utan att på djupet förlora sin legitimitet.

Ja, det post-postmodernistiska samhället är komplext och svåravläst. Inte minst i Sverige där en avideologisering av politiken är så tydlig.  Hur orienterar man sig i det svenska politiska landskapet som så mangrant samlat sig i mitten? Här har pragmatismen som politisk norm en lång tradition, som bara tycks stärka sina ställningar. Socialdemokratin har ju alltid plockat från höger och vänster och vägrat inordna sig under en ism. Var annars än i Sverige kan man i en politisk diskussion få det kritiska mothugget att ”det där säger du bara av ideologiska skäl”. Varför skulle jag annars säga det?

Vad gäller de svenska humanvetenskapliga institutionerna använder de sig mycket flitigt av postmodernistiska teorier. Självklart har dessa fortfarande viktig kunskap att tillföra, som en analysmodell bland andra.  Men det skulle inte skada om debatten om postmodernismen var livligare här hemma. Ingen teoribildning mår bra av att få mainstream-status, som inte ifrågasätts.

Medan vi nu diskuterar detta svårgreppbara post-postmodernistiska tillstånd lever en rad andra, mer vardagliga och konkreta, ismer i högsta välmåga: Analfabetismen, rasismen, protektionismen, sexismen. Listan kan göras lång med -ismer som tyvärr aldrig tycks bli omoderna.  Så för att den här krönikan inte bara ska handla om teoretiska hårklyverier och annan akademisk begreppsonani skulle jag vilja citera en riktig gammal ism-gubbe: Marx. Han skrev en gång: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” Det hade han helt rätt i.

Karin Olsson, ledarskribent Expressen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".