Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Postmodernismen vid vägs ände

Publicerat onsdag 26 augusti 2009 kl 12.03

Det är inte alla som vet om det, men om man åker till den lilla staden Herning i Danmark så befinner man sig faktiskt på den punkt som hela världen vilar på. Här, mitt på den jylländska heden, utanför stadens konstmuseum, finns en ungefär meterhög sten som utgör fundamentet till vårt jordklot.

Det var den italienske konceptkonstnären Piero Manzoni som satte upp den när han råkade arbeta i Herning ett tag inbjuden av en lokal skjortfabrikant och konstmecenat. ”Socle du Monde”, världens sockel, står det på franska på stenen. Upp och ner förstås. Så som Gud måste se den.

Det vore på sitt sätt logiskt att säga att det är med Piero Manzonis ”världssockel” som postmodernismen når fram till sin definitiva slutpunkt. Postmodernismen bygger ju på tanken att den mänskliga kulturen har kommit till en fas där konstnärliga framsteg inte längre är möjliga. Den enda rörelse som man i fortsättningen kan förvänta sig av konsten ligger istället i en utvidgning av själva konstbegreppet.

Till den postmoderna idévärlden hör följaktligen ett institutionellt konstbegrepp, eller med andra ord idén att konst kan vara i stort sett vad som helst som en konstnär presenterar som konst, och som accepteras som konst av det vi kallar konstinstitutionen, alltså andra konstnärer, museifolk, gallerister, kritiker och så vidare. Det finns enligt det synsättet ingen gräns för konstens anspråk, ingenting som tydligt skiljer den från det vi kallar verkligheten. Och mycket längre kan väl en sådan logik inte komma än att hela världen utropas till ett konstverk, eller hur?

Problemet är bara att Piero Manzonis världssockel i Herning restes redan 1961 – alltså långt innan filosoferna ens hade myntat begreppet ”postmodernism”. Man kan alltså säga att postmodernismen var överspelad redan när den uppstod. Att konstatera det säger å andra sidan inte så mycket, eftersom själva poängen med den var just att allt i grund och botten redan är gjort. Med denna logik har postmodernismen i själva verket gjort sig själv immun mot alla verkliga förändringar. Det ligger ju i själva dess definition att ett övervinnande av den helt enkelt inte går att tänka.

Det här postmoderna tankeförbudet blir väldigt tydligt i alla de försök som nu görs att ta sig ur, bortom och förbi den postmoderna paradoxen. Åtminstone sedan millennieskiftet, och kanske i synnerhet efter 11 septemberattackerna och Irakkriget har det märkts en allt starkare vantrivsel, inte minst bland många konstnärer, med postmodernismens ironi och värderelativism. Det finns en längtan efter ställningstaganden, efter sammanhang och överblick, en längtan efter att få hävda andra värden än det triviala marknadsvärdet.

Men hur ska man göra det utan att falla i reaktionens fälla, som en sorts andlig inskränkt kusin till den amerikanska nykonservatismens korstågsfilosofi? Det är frågan. Inte ens de mest ambitiösa försöken till om och nytänkande, som Nicholas Bourriauds ”altermodernism” som presenterades i våras, blir mycket mer än lätt omstöpta versioner av den postmoderna relativismen. Altermodernismens språkliga släktskap med det franska begreppet för den globala rättviserörelsen, ”altermondialismen”, markerar närheten till postkoloniala tankegångar, det vill säga idén om en polycentrisk världskultur. Vackert absolut, men knappast nytt.

Det var den italienske konceptkonstnären Piero Manzoni som satte upp den när han råkade arbeta i Herning ett tag inbjuden av en lokal skjortfabrikant och konstmecenat. ”Socle du Monde”, världens sockel, står det på franska på stenen. Upp och ner förstås. Så som Gud måste se den. Och mycket längre verkar det inte gå att komma på den vägen. Ett radikalt annorlunda perspektiv hittar man däremot hos den kinesiske konstnären Ai Weiwei, som i en artikel i våras lanserade idén om en österländsk kultur av ”hållbarhet”, som efter den globala krisen måste komma i den amerikanska frihetsideologins – det vill säga postmodernismens – ställe. Om bara krisen blir tillräckligt djup och tillräckligt långvarig, som Ai skrev.

Jag tror att Ai Weiwei har en poäng: kanske, nej helt säkert är det inte i väst utan i öst, i en självmedveten kultur som den kinesiska, som man idag får söka efter nya idéer. Det är ingen slump att konsttriennalen i Guangzhou i Kina förra året hade temat ”Farväl till postkolonialismen” – det är heller ingen slump att det närmaste man kommer en europeisk idé om ”hållbar” estetik är den norska ”retrogardismen”: alltså den målarskola som uppstod kring norrmannen Odd Nerdrum på nittiotalet, och som värnar värden som hantverksskicklighet och existentiellt djup mot samtidskonstens överskridanden och normbrott.

Retrogardismen har i dagens Sverige som bekant tagits under vingarna av de stockkonservativa kretsarna kring tidskriften Axess. Dessvärre, måste jag säga - för även om retrogardismens idéer kan verka reaktionära, rentav bisarra, så formulerar de ett alternativ till den postmoderna värderelativismen. Jag är långtifrån enig med dem i deras konstsyn, jag anser tvärtom att idén om konstnärliga framsteg är viktig att hålla fast vid, men till skillnad från i stort sett alla andra har retrogardisterna i alla fall förstått att den postmoderna relativismen har nått vägs ände. Och att man i en återvändsgränd faktiskt är tvungen att gå tillbaka för att komma ut.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".