Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Tidskriftskrönika

Publicerat torsdag 27 augusti 2009 kl 12.43

Nyligen satt några kompisar och jag och pratade om det vanliga: kulturföraktet, töntförklaringen av intellektuella och konstnärer. Hånet mot de så kallade kulturnobbarna som går på bidrag och föraktar vanligt folk. Så lyder den kulturpolitiska retoriken. Samtidigt: detta enorma läsintresse - bokcirklar som en folkrörelse som är på väg att slå ut körsången.  

Om samtal om läsande blivit en folkfest varför ska det då vara så svårt att nå ut med tidskrifter där litteratur och konst diskuteras lustfyllt och kunnigt. Kulturtidskrifterna hankar sig ju vanligtvis fram via eldsjälar och skribenter som ställer upp gratis eller näst intill.

  Kompisarna hade kläckt en idé. Man borde testa att ge ut en seriös litteraturtidskrift formgiven som Året Runt. En form som inte skrämmer bort självklara läsare som får för sig att texterna är för snåriga för just dem. Få se om vännerna lyckas.

Kulturtidskrifter har onekligen en tendens att se ganska lika ut.  Lägg Divan, Ord & Bild, Tvärdrag. Arena, Horisont och Glänta framför dig så profilerar de sig ytterst lite gentemot varandra - vad formen beträffar. Sobert matt papper. Någon grafisk bild, konstverk eller illustration på omslaget. Ungefär samma mått. Kring A4 eller något mindre. Så illustrationerna som följer trenderna. På sistone har det varit petnoga blyertsteckningar av småfåglar och män med gitarr – ritade av någon Jockum Nordström epigon. Se 00-TAL och Ord & Bild.

 När Bonniers litterära magasin satsade på författarporträtt på omslaget och flirtigt fräck formgivning lades tidskriften ned efter ett par år. Den fick inte fler prenumeranter, trots en oemotståndlig form.

Men det finns andra sätt att sticka ut. Nämligen med icke-formen. Någon sorts ”vi fick i alla fall ihop den” – stilen. Klipp och klistra. Fanzine- känslan. Tidskriften Cora är en sådan. Den kommer med fyra nummer om året och tar upp som det står : Kvinnors kreativa arbete inom konsten, litteraturen, film och teater. Cora sticker ut för att den är så oball. Långt ifrån feministiska tidskriften Bangs unga expressiva form och debatterande hållning.  Cora är som en stilla vårbäck, milt lyssnande.  Skribenterna positionerar sig inte i intervjuerna, litteraturrecensionerna eller i  essäerna. Verket går först. Nog för att jag gillar debatter och tydliga ställningstaganden, men så skönt med Cora -andan som omväxling.  

Nej, jag tar tillbaka Fanzine. De brukar ofta vara punkigare. Cora är byggd av statiska klossar.  Det spännande bildmaterialet har något ömkligt över sig. Ja, det blir mycket identitet, kropp och sexualitet i Cora och alla dessa bröst, rumpor och livmödrar som brukar slå an i den här tidskriften blir liksom  utsatta - på grund av formen som inte bär upp dem och stöttar.

Men det är ju innehållet som räknas och det jag gillar med Cora är att den är gjord av en redaktör som går på lustprincipen, inte trenderna.

Senaste Cora- numret som kom i juli har temat Galna kvinnor i konsten. Passar bra att läsa just nu, med tanke på att Anna Odell - Konstfackstudenten som gick som Munchs Skriet på en bro i Stockholm och spelade psyksjuk - ställdes inför rätta för bland annat oredligt förfarande.  

”Galenskapen” i Cora har en oväntad mix av muralmålare i San Fanscisco, installationer av kinesiska erfarenheter, ett porträtt på Ester Henning som skapade uppseendeväckande konst under sina 66 år på mentalsjukhus. Samt en Faye Weldon som i vanlig ordning säger något tvångsmässigt reaktionärt om mans och kvinnorollen.

Texterna är analytiska men inte teoretiserande.  Jag hade gärna sett längre texter, mer djupborrande. Tänker särskilt på intervjun med den urspännande Eva Klasson som gjorde sig ett namn i konstfotokretsar på 70-talet i Paris. Det dokumentära fotot med naturligt ljus var dominerade men Eva Klasson från Borås plåtade sin egen kropp extremt närgånget och med blixt. Bilderna äger en mystiskt stiliserad skönhet.  

När jag nyligen såg hennes fotokonst på Moderna museets utställning Tillbaka till verkligheten hade jag läst tyska Charlotte Roches utmanande roman Våtmarker där en ung kvinna avskyr det tuktade och i stället bejakar kroppens våta utsöndringar. Eva Klassons bilder var som direkta illustrationer till Våtmarker.

Jag hade gärna läst en långt intrevjusittning med Eva Klasson. Hur var den där utställningen som handlade om matsmältning och smärta? Hur var det att verka som kvinna i Paris nära  Christer Strömholm?  Varför gav hon upp hela sin lovande internationella karriär?

Cora är faktiskt lite tunn med sina 50 sidor, med tanke på priset 69 kronor. Men det är antagligen var en ensamredaktör förmår.

I år fyller tidskriften fem år och det ryktas om att den ska få ny form.  Jag hoppas att den fortsätter att utmana ögat.  

Anneli Jordahl 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".