Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Aftonbladet, Israel och pressfriheten

Publicerat fredag 28 augusti 2009 kl 14.17

Frågor med stark känsloladdning gör människor dumma i huvudet.

Det har vi sett i debatten om artikeln på Aftonbladets kultursida om israeliska organstölder. Allt är emellertid inte nattsvart. Och debatten har efterhand blivit bättre.

Att pressfrihet råder och skall råda är alla i svensk debatt överens om. Tunga ledarskribenter och enskilda debattörer går, vad de än tycker i övrigt, till försvar för denna frihet. Återstår att förklara den israeliska regeringens indignation mot den svenska för att man respekterar just denna frihet. Henrik Bachner i Dagens Nyheter tror att det handlar om att anfall är bästa försvar. Går vi till anfall mot Carl Bildt får har vi initiativet och tar udden av eventuell kritik av bosättningspolitiken. ”Vad är det för regering det israeliska folket valt” frågar Dilsa Demirbag-Steen i Expressen. Ja, det kan hända att regeringsrepresentanterna tror på vad de själva säger och att de verkligen är så primitiva. Långvariga krig stärker reaktionära tendenser hos människor. Är motståndaren inte helt Gandhi-lik utan har mördat mina anhöriga tänker man inte: De har också lidit. Utan man röstar på de oförsonliga.

Men det finns mycket annat att diskutera. Är Donald Boströms artikel osaklig? Det är uppenbart att t.ex. Göran Greider i Dala Demokraten anser att det inte finns något som helst att invända. Om inte hans senaste formulering ”det kan diskuteras om det var riktigt att trycka den eller inte” antyder en viss reträtt från den ursprungliga ledaren ”Aftonbladet har rätt” där inget tvivel skymtar.

Men om man anser artikeln osaklig är den också antisemitisk? Björn Wiman i Expressen skriver: ”Vilket annat land (än Israel) skulle ha motiverat en så stor publicering på lika lösa grunder, vilket annat land i världen väcker en lika samfälld och oproportionerlig avsky?”. Medan Åsa Linderborg i Aftonbladet laborerar med den motsatta tanken. ”Av någon anledning sätts normala journalistiska regler ur spel när det handlar om Israel”. Wimans tanke är att Israel bedöms unikt hårt, Linderborgs att Israel på ett unikt sätt undgår kritik. Vem har rätt?

Det kan man ju inte ge något riktigt objektivt svar på. Men med tanke på hur stater som har en indignerad opinion emot sig, brukar bemötas ­- jag minns hur USA behandlades under Vietnamkriget - lutar jag åt Linderborgs bedömning. Men jag finner det inte helt orimligt att det är så. Historien har ägt rum. Judefolket har alltid förföljts. Det är rimligt att man av den anledningen har en viss varsamhet i sin kritik av den judiska staten. Lindeborgs ”av någon anledning” kan ju förklaras av den djup medvetenhet om historiens alla pogromer.

Hur är det med Donald Boström och antisemitismen? Ja, en stark fientlighet mot ett lands politik kan medföra paranoida beskyllningar mot staten i fråga. Antisemitismen är en form av paranoia, men det betyder inte att paranoia mot staten Israel automatiskt är antisemitism. Organhandel förekommer, det vet man. Att på lösa grunder göra en koppling till en stat man mycket avskyr är inte antisemitism.

Därför blir jag inte övertygad av Sydsvenskans energiska genomgång av antisemitiska blodsmyter. Beskyller man just den judiska staten för organhandel, liknar det alltför mycket myterna, är tanken. Är det inte medvetet och man inte känner till de antisemitiska myterna, är det obildning, menar Upsala Nya. Men om man är medveten, bör man ta hänsyn till det? Vågar man alltså beskylla talibanerna i Afghanistan för organhandel och staten Israel för narkotikahandel? Men avstå från publicering i det här fallet eftersom därför att just denna beskyllning tycks ha en slående likhet med gamla myter?

Är det då en rimlig artikel? Har indicierna om organhandel något som talar för sig, så att man åtminstone kan se det som en befogad misstanke, som borde undersökas.

På inget sätt. Många palestinier misstänker det, men vad allt kan man inte misstänka. Den långvariga konflikten har skapat ett hat och hat gör att man lätt tror på vad som helst. De sakliga indicierna är inte starkare än att organhandel förekommer och att en gång för 17 år sedan blev en dödad palestinier, till synes omotiverat, eftersom man visste dödsorsaken, obducerad. Det kan aldrig vara motiverat att ens misstänka något på så lösa grunder. Man kan knappast krypa bakom åsiktsfriheten i just detta fall. Misstanke om brott är ingen värdering eller åsikt.

Lars Westerberg  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".