Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Marx står vänd mot framtiden

Publicerat måndag 31 augusti 2009 kl 13.30

”Vänstern är på defensiven, men den har starka försvarslinjer.”

Så sammansatt och faktiskt träffande uttrycker sig marxismens åldrade nestor, sociologen Göran Therborn, i sin nya bok om marxismen. Jag satt en regnig sommarvecka på en veranda och läste boken, som för övrigt har ett av de dystraste omslag jag sett på länge: de två anfäderna, Marx och Engels, i form av två bronsstatyer som vi bara ser ryggarna på. De står bortvända, som i ett tungt regn som bara svagt får dem att glänsa. Men är de vända mot framtiden eller mot det förflutna? Det är frågan.

Att diskutera marxism är inte som att diskutera vilken samhällsteori som helst och därför förvandlas Therborns oerhört läsvärda skrift till en odyssé genom hundra års politiska och sociala omvälvningar och inte bara i västvärlden - perspektivet är planetärt, med den blick som än idag bara den marxistiska teorin kan erbjuda. Min känsla under läsningen är att Therborn rör sig i nyss närapå nedsläckta rum och med en stark ficklampa lyser upp terrängen och får mig att se nya saker. Han konstaterar således att den sedan nittiotalet pågående globaliseringsdebatten helt tycks ha missat att nationalstaterna fortfarande har väldiga och reella möjligheter att påverka saker och ting och han menar att forskningen i hög grad har missat att undersöka hur nationalstaterna har förändrats på senare decennier.

Varför är då vänstern på defensiven? Hur kan det komma sig att en lång efterkrigsperiod av socialiseringar och inkomstutjämning vid åttiotalets början mer eller mindre plötsligt tog slut och ersattes av en våg av privatiseringar och självgod marknadsliberalism? För en marxist som Therborn räcker det inte att söka svaren i politiska vindkast, de måste sökas längre ner i de samhälleliga källarutrymmena. Hans svar på frågan sveper över kommunismens fall, som trots allt stängde hoppet om ett alternativ till kapitalismen - till misslyckandena för de antikoloniala rörelser som var så segerrika under sextiotalet.

Ändå pekar Therborn gång på gång på en mer avgörande faktor: Industriarbetarklassens minskade betydelse. Industriarbetarklassen var för Marx själva det historiska subjektet, den massa av proletärer som tack vare sin centrala roll i produktionen lättare kunde organisera sig än de tidigare lika förtryckta bönderna. Denna klass nådde sin historiska kulmen, numerärt och politiskt, mot kanske slutet av sextiotalet och har sedan dess oavbrutet tappat i styrka och antal. Therborn menar att det också gäller de nya industriella ekonomierna i Asien. Så på den snabbt växande tundra som utgörs av tjänsteekonomin - i den fattiga världen dessutom ofta informell och svart - är det oerhört mycket svårare att organisera löntagarna.

Har han rätt? På ett sätt kan jag tycka att han sitter fast i Marx ganska snäva klassdefinitioner - arbetarklass är de mervärdesproducerande männen i industrin och ingenting annat. I den mer reformistiska vänstern har insikten trots allt funnits länge att klassamhället består, men att det skiftat uppsyn: Där finns hela massan av välfärdsarbetare och anställda inom service och handel. Jag är heller inte så säker på att han har rätt när det gäller Kina och andra utvecklingsekonomier: Där finns potentialen till just en välorganiserad industriarbetarklass; tänk bara tanken på ett kinesiskt LO med några hundra miljoner medlemmar som i ett slag kastar om den globala maktbalansen mellan arbete och kapital.

Men Therborn menar inte att klassamhället är borta, naturligtvis inte. I själva verket sätter han fortfarande sitt hopp till den sociala dialektiken i kapitalismen själv: det faktum att kapitalismen alltid, även när den är framgångsrik, frambesvärjer sitt eget motstånd. Det är bara det att motståndet idag inte är lika lättorganiserat som när proletariatet befann sig inom samma fabriksbyggnad.

Trans-socialism, talar Therborn om när han skissar på ett hoppets  landskap för vänstern och arbetarrörelserna. Han vänder sig mot  idéerna om post-socialism - och menar att de systemkritiska  horisonterna hos den klassiska marxismen ännu äger sin fulla  giltighet. Men marxismen har verkligen fått begränsade ytor att röra  sig på: Det postmoderna tänkande som vällde fram på åttiotalet hade  ju udden riktad mot den marxistiska historieberättelsen. Och inte  bara det: från åttiotalet och framåt överlämnades själva  framstegstanken till nyliberalerna som gav den en så hård och  darwinistisk form att den till och med väckt antimoderna stämningar  hos vänstern. Men jag tror att Therborns argumentation kan hjälpa  många vänsterintellektuella ut ur de hopplösa och alltmer akademiskt  pompösa labyrinter som bär namn som poststrukturalism, postmodernism  och post-kolonial teori.

Vänsterns försvarslinjer är starka, skriver alltså Therborn. Oaser av  kritiska kulturer finns överallt och den sociala dialektiken upphör  inte. Så trots det dystra omslaget och Therborns kalla analytiska  blick på nuet lägger jag ifrån mig boken i en stark känsla av  tillförsikt: Marx står vänd mot framtiden. Det är bara vi, inom  vänstern, som liksom hamnat bakom honom.

Göran Greider

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".