Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Osentimentalt om döden

Publicerat måndag 31 augusti 2009 kl 13.34

1998 slog Judith Hermanns novellsamling ner som ett bombnedslag i den tyskspråkiga litterära världen. Titeln var ”Sommerhaus, später”, på svenska ”Sommarhus, senare”. En ung kvinnlig berättare som självutlämnande gestaltar unga kvinnors liv i en modern storstad - lätt att läsa och en hel generation kunde känna igen sig i de beskrivna personerna.

För debutboken fick hon det fina Heinrich von Kleist litteraturpriset och översattes till 24 språk. Boken var början till vad som kom att kallas ”Fräuleinwunder”, ett genrenamn som en rad unga kvinnor lanserades under de följande åren.  För mig känns klassificeringen ”frökenundret” som en farbroderlig klapp på huvudet och en förminskning av en grupp unga författare – för inte skulle man kalla några unga manliga debutanter något motsvarande? Några år senare kom ”Nichts als Gespenster”, på svenska ”Bara spöken”, också den översatt av Ulla Ekblad-Forsgren.

Och så i våras, tolv år efter debuten, kom Judith Hermanns tredje bok ”Alice”. Judith Hermann har intervjuats och lanserats i varenda tyskspråkig tidning. Hon har ett speciellt utseende, liknar en gotisk madonna med sina stora ögon och sitt allvarliga långa ansikte. Fotografiet användes flitigt i marknadsföringen. Hon är vacker och det står nästan i vägen för hennes texter. Hon ligger farligt nära att vara sin egen kliché – ”frökenundret ” verkade ibland anspela på utseendet lika mycket som på författarskapet. Jag hoppas hennes texter överlever den mediala hypen. Förväntningarna på boken har varit stora, lika orimliga som de brukar vara på uppföljare till stora succéer.

Judith Hermann har hunnit bli 39 år. Hon beskriver åter människors banala liv i en senkapitalistisk storstadsvärld, men denna gång handlar det inte längre om fester, förälskelser och sökande, inte någon som skapar sitt vuxna jag. Det är fem berättelser. Fem män som har stått eller står Alice nära dör. Micha, Conrad, Richard, Malte och Raymond. Kapitlen är döpta efter männen. Men boken handlar inte om de döda så mycket som om dem som blir kvar och livet som pågår runt omkring dem. Med samma lätt lakoniska ton som blivit Hermanns signum, tar hon sig an detta tunga tema. Hennes hjältar har vuxit upp.

Den första berättelsen i ”Alice” handlar om Micha, en före detta pojkvän, som nu har fru och barn. Micha är döende i cancer och Alice hjälper familjen de sista dagarna i ett hyrt rum nära sjukhuset i en annan stad. Boken inleds med ”Aber Micha starb nicht”, ”Men Micha dog inte”. Det verkar som om de runt omkring egentligen önskade sig en snabbare död – en onämnbara önskan. Vistelsen är påfrestande, speciellt när en äldre hyresvärd gör avanser.

I en annan berättelse träffar Alice Friedrich, sin döde farbror Maltes pojkvän. Malte som hon aldrig lärde känna eftersom han begick självmord för 40 år sedan. Mötet med pojkvännen Friedrich är ett möte med en nu gammal man, genom vilken Alice vill förstå ett stycke nedtystad familjehistoria.

I bokens sista historia städar Alice undan sin pojkvän Raymonds kläder. Det tar tid innan man kan slänga någon avlidens tillhörigheter. ”Först hitta, sedan förstå, sedan slänga”, är Alice mönster för att kunna rensa ut det som blir över av ett liv. Tingen, lukterna är det enda som är kvar en stund till. Men av alla de döda är Raymond den som finns kvar längst. Honom ser Alice vart hon än går – och hon blir aldrig besviken, han fortsätter att leva i hennes föreställningsvärld – och det gör henne glad.

Alices sorg känns aldrig drabbande för läsaren. Men hur ska hon också kunna bli mer ledsen? Alice verkar ha levt i ett alienerat tillstånd sedan länge. Hon tycks hela tiden stå någonstans bredvid, hon fungerar, utan att vara delaktig. Det förekommer inga sammanbrott, tårar eller stora ord. Det är också ett sätt att fortsätta leva när man inte vet hur livet ska gå vidare. Döden kan inte beröra om inte själva livet gör det.

En av berättelserna, ”Conrad”, är närmast självbiografisk. Litteraturkritikern Reinhard Baumgarten dog 2003. Det var första gången som en nära vän till Judith Hermann gick bort. Hon var lamslagen och visste inte hur hon skulle sörja, hon hade inga ord för det. Hennes bok Alice har gett henne ett språk. Det är osentimentalt och berör mig djupt. Vi förväntar oss de stora känslorna och kanske skäms vi när vi inte sörjer som vi sett att mötet med döden gestaltas i fiktionens värld.

Under läsningen av ”Alice” märker jag att det banala är ett lika stort tabu som döden och sorgen själv. Judith Hermanns tystlåtna iakttagelser kommer jag bära med mig länge.

Margareta Flygt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".