Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Till modernismens lov

Publicerat tisdag 1 september 2009 kl 13.59

Vad skulle vi som är intresserade av konst göra utan ”ismerna”?

Vi skulle nog stå oss slätt om vi inte fick tala om kubism och expressionism, surrealism och futurism. Varje sådan ”ism” var en gång en konstrevolutionär rörelse med ett program att omdana världen med – eller åtminstone konstvärlden. Bered plats för det nya eller åtminstone för ett nytt uttryck. 

I dag är det hundra år sedan ”ismerna” började att proklameras och sedan decennier kan vi valla in dem i den stora kätte som kallas modernismen som epok.

Modernismen blev kort sagt den stora moderkroppen som dias av alla de olika konstrevolutionärerna fram till femtio- och sextiotalen då det var uppenbart att modernismen hade blivit sin egen motsats – den var inte längre brottet med traditionen utan själv en tradition. Själva urmodern som blev urmodern, så att säga.

Man kunde då börja tala om ”klassisk modernism”, men det var förledande för modernismen har alltid varit ett slags multipelbegrepp. Den bestod av en rad olikfärgade modernismer som kunde vara varandra helt motsägande, som kunde spela mellan renhet och orenhet, entusiasm och melankoli, revolution och religion. 

Men det är just dessa inre motsägelser som gör eller gjorde modernismen till en sådan dynamisk kraft i historien. Den bars fram av självförvandlingens eller överskridelsens princip – men skulle inte den vara aktuell också i dag? 

Felet i dag är att vi ser modernismen som epok i det förflutna och inte som en anda, som en ”spirit” som genomlöper inte bara konsternas historia utan själva vår modernitet som en både kritisk och kreativ rörelse av förnyelse. Det är särskilt viktigt i dag när modernismen återigen – för vilken gång i ordningen -beklagas. Nu av kulturkonservativa krafter. Men ismerna uppstår förstås på nytt med nya namn – i dag hör vi ju tal både om altermodernism och om retrogardism.

Men så fort vi ställs inför en ”ism” måste vi också vara varse skillnaden mellan ideologi och konstnärligt uttryck, mellan trosvissa svar och gestaltade frågor. Å ena sidan finns en renodling av begreppet som gör det både lättfattligt och politiskt slagordsmässigt, å andra sidan är begreppet snarare en rörlig kropp som omsluter motsägelser.  Vi måste då, menar jag, hela tiden försöka vrida begreppet mot denna andra sida som gör världen öppen för frågor. Denna andra sida är alltså konsten, men ser vi tillbaka på ismernas historia tycks utvecklingen hela tiden vara en och densamma. Rörelsenra börjar som ögonblick av kreativitet och de slutar som ideologiska etiketter.

Alltså måste vi vara uppmärksamma på just skiljaktigheten mellan ideologi och konst. Däri ligger också modernismens gamla insikt om att vi inte lever i någon enhetskultur utan i en hybridkultur där omvärldsförståelsen hela tiden hålls i rörelse. Annars stelnar den.

Vi har sett hur den förstelningen drabbade postmodernismen som kom i svang för trettio år sedan. Man hävdade att modernismens var utspelad, men det var ju ett modernistiskt favoritgrepp. Följaktligen blev postmodernisterna själva en modernistisk rörelse men föråldrades snart till en låda med klichéer. Vilket öde var inte det!  

Ändå lärde den oss något nytt om sanning, identitet och historia – och som vi tar för givet i dag. Som att all sanning beror av att den representeras i ett språkligt medium.

Nu är postmodernismen förpassad till begreppens moderna museum, men konsten fortsätter givetvis att ställa frågor under ett eller annat paraply. Som när den så kallade altermodernismen som visades med utställning och manifest på Tate Britain tidigare i år. 

Läser man manifestet stödjer det sig på nyckelord som energi och resa, gränser och exil. Det låter inte helt nytt kanske, men väl som en förskjutning i idéerna. Så - återigen ser vi en föryngrad modernism.

Alltså kan vi inte längre bara se modernismen som en epok i konstens historia utan måste istället se den som en tankerörelse som tid efter annan gestaltar sig på nytt, men som i grund och botten lever av samma princip där nuet tillhör föränderligheten, där konsten hela tiden är ofullbordad. Det vill säga modernismen är en pågående tolkning av vår modernitet, av vår samtid.

Det är därför man i dag måste reagera mot det förtal som modernismen drabbas av från kulturkonservativa ideologer. Vi ser det i olika former.  Vi har fått en upphettad diskussion i pressen om en utställning norsk samtidskonst på Edsviks konsthall som pläderar för en figurativ tradition inom bildkonsten. Och samtidigt publiceras ett litterärt manifest i DN som försvarar en berättarkonst som både vill skilja sig från platta kolportagerromaner och från spetsig prosaavantgardism. 

Jaha. Kan det sägas enklare? Vi verkar ha nåtts av en antimodernistisk väderlek med ett rent reaktivt klimat av snålblåst. Det verkar provinsiellt frånvänt och blött självömkande.

Då måste vi återigen påminna oss om vad som är modernismens anda. Den gav konsten autonomi som ett föränderligt mänskligt uttryck. Det reagerar mot slentriankultur och översåtlig traditionalism. Den tolkar sin samtid. Det bekräftar skapelseförmågan, men inte genom att förlita sig på mainstreamkulturen utan på konstens farligare turbulens. Den tror alltså på förnyelsen. Och den vill veta mera.

Det är dessutom en osentimental anda som - rätt eller fel - ser att allt kan sättas under granskning. Den förkastar inte traditionerna, men den är antifundamentalistisk. Den ser att vi lever i en hybridkultur av motsättningar. Och allvarligt talat – finns det då något mer multikulturellt än romanen?

När det kommer till bra konst kan den förstås inte normeras efter någon ”ism” – den kan ju bara själv försvara sin individuella kvalitet. Dålig blir den när den bekräftar ideologiska förväntningar om hur världen ser ut. När de helt enkelt inte förvånar oss längre.

När den är bra motsätter den sig alldeles automatiskt den dummaste av alla ismer – nämligen antiintellektualismen.

Mikael van Reis

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".