Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Vit feber

Publicerat tisdag 1 september 2009 kl 14.25

På det svartvita fotografiet har Ulu-Cham rakat hår. Det åldrade, väderbitna ansiktet ser frågande ut. Bilden är tagen i ett sovjetiskt fångläger. Ulu–Cham var tuvinernas sista storschaman.

Hon pryder omslaget till ett fängslande nytillskott i den polska reportagetraditionen: Jacek Hugo-Baders nyligen utkomna Rysslandsbok Biała gorączkaVita febern.

Vit feber är ryssarnas namn på det vansinniga tillstånd som infinner sig efter flera dagars intensiva supande. Till symptomen hör irrationell skräck, hallucinationer och aggressiva utfall. Den postsovjetiska verkligheten bär spår av detta syndrom. Hugo-Bader inleder sin resa med att köpa en gammal sovjetisk jeep i Moskva. Med den reser han hela vägen till Vladivostok. Inte längs den smala, väl utforskade remsa som följer den transsibiriska järnvägen, utan till platser som man bara når med jeep, helikopter eller när de stora sibiriska floderna tinar.

I södra Sibirien lever tuvinerna, ett litet turkfolk i den väldiga etniska mosaik som går under namnet den ryska federationen. Efter oktoberrevolutionen brände bolsjevikerna de tuvinska schamanernas trummor, dräkter och rituella dockor offentligt. Ulu-Cham, den sista storschamanen, greps när hennes son utpekades som kontrrevolutionär och japansk spion.  När hon återvände hem fortsatte hon att bota grannarna med traditionella metoder. Efter flera korta straff dömdes hon till slut till tjugofemårs straffarbete. Stalins död 1953 gjorde att det glesnade i lägren – Ulu-Cham var den sista tuvinen kvar på sin ö i den väldiga arkipelagen Gulag. Det var först när hon hade botat en döende dotter till en rysk general som hon blev frisläppt.

Sin sista natt i livet slog Ulu-Cham läger vid ett vadställe som låg mellan henne och hembygden. Tuvinernas sista storschaman stod länge vid Jenisej-flodens strand den kvällen och sjöng för sig själv. Sedan tog hon av sig skorna, slängde dem i vattnet och förklarade att det inte var menat att hon skulle komma hem och återförenas med sina närmaste. Hon lade sig lugnt att sova i en av herdehyddorna vid vadstället och vaknade aldrig mer.

Hugo Bader får veta om Ulu- Cham genom hennes systerson Mongusch Borachovitj Kenin-Lopsan, nationalskald och ordförande i det tuvinska schamansällskapet „Dungur“.

Hugo-Baders Vita febern är en i raden av fascinerande Rysslandsskildringar som kommit ut i Polen de sista åren. Det journalistiska intresset står i bjärt kontrast till gemene polacks uttalade ointresse för allt som ligger öster om de en gång polskdominerade delarna av Vitryssland, Ukraina och Litauen. På den punkten skiljer sig inte polacker från andra européer. Men Vita febern står ut även i den högkvalitativa polska floran. En annan polsk reporter sammanfattar det så här: Ryszard Kapuscinski beskrev det sönderfallande Imperiet ur ett fågelperspektiv: han noterade nya tanke- och beteendemönster, förändringens mekanismer. Hugo-Bader beskriver Imperiet ur den kringstrykande byrackans perspektiv, han biter sig fast i svansen på tankar, beteenden och mekanismer och släpar efter dem.

För fem år sedan kom det en svensk antologi med texter ur den unika polska reportagetraditionen – Ouvertyr till livet hette den, utgiven på Brombergs förlag och sammanställd av Maciej Zaremba. I förordet försöker Zaremba förklara varför just detta medelstora centraleuropeiska land har utvecklat det litterära reportaget till en nivå som nästan inte har några gelikar vid sidan av de stora anglosaxiska tidskrifternas högavlönade stjärnreportrar.

Han nämner läromästarna Hanna Krall och Ryszard Kapuscinski. Han nämner censuren före 1989 som gjorde att man var tvungen att hålla sig till konkreta, jordnära historier snarare än att redovisa stora politiska skeenden. Censuren tvingade reportrarna att berätta helheten genom detaljerna – en konst som troligtvis nådde sin fulländning i Kapuscinskis beskrivning av de sista åren vid Heile Sellassies etiopiska hov i boken Kejsaren. Här blir detaljerna från hovlivet inte bara en allegori över despotens godtyckliga och grymma styre, utan en berättelse om den totalitära statens – och ytterst även stalinismens – anatomi.

Men viktigast är nog Gazeta Wyborcza – den journalistägda dagstidning som har sitt ursprung i de första halvfria valen till parlamentet för tjugo år sedan. I dag är det landets största tidning  och nästan alla polska reportageförfattare av vikt publicerar sina texter där. Vid sidan av den statliga radion är den reportagets främsta forum i Polen.  Tidningen har en ledning som anser det värt att bekosta långa utlandsvistelser för sina medarbetare. Det går emot all medielogik, men så är det. En svensk skulle förvånas över de polska dagstidningarnas helgutgåvor med flersidiga essäer och litterära reportage. Det är en tradition som i allra högsta grad funnits i Sverige, det räcker med att nämna Eyvind Johnson, Bang, Sven Lindvist, Marianne Höök, Stig Dagerman… Men var finner den sin plats i det svenska mediala utbudet i dag? När tv och nätet trappat upp hastigheten i nyhetsrapporteringen har behovet av både fågelns och den kringstrykande byrackans perspektiv blivit skriande.

Stefan Ingvarsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".