Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kulturpolitik på franska

Publicerat onsdag 2 september 2009 kl 17.37

Den här boken känns som en saga från en tid för mycket länge sen. Vänsterns kulturminister Jack Lang var som pojken med guldbyxorna, pengarna i hans byxfickor tog aldrig slut.

De räckte till reformer, till ett nytt nationalbibliotek och ett nytt operahus i Paris, och till djärva nybyggen som Jean Nouvels Institut du Monde arabe. Där fanns också pengar till en storslagen ombyggnad av Louvremuseet, till nyskapande offentlig utsmycknad och till breda evenemang som den årligt återkommande Musikfesten, Fête de la musique.

Jack Lang blev kulturminister 1981, när socialisten Francois Mitterrand vunnit presidentvalet och bestämt sig för att göra kulturpolitiken till en av huvudfrågorna under sin tid som president. Och när Jack Lang flyttade in på kulturministeriets berömda adress rue de Valois, fick han nästan fria händer och en generös budget av presidenten. Kommer någon minister att få uppleva samma guldålder igen?

Jack Lang jämförs ofta med André Malraux, som blev Frankrikes första kulturminister 1959. Men han fortsatte visserligen Malraux`s politik med att göra kulturen mer tillgänglig, men hans främsta insats är att han moderniserade och vidgade kulturbegreppet. Jack Lang såg cirkus, mode, design, rockmusik och foto som delar av kulturen, idag en självklarhet för dom flesta men som då ansågs chockerande.

1981 var Jack Lang okänd utanför franska kulturkretsar, men han skulle bli Mitterrandepokens stjärna som väckte starka känslor och som ofta förlöjligades i fransk debatt som en oseriös posör. Men i Jean-Marie Helvigs intressanta intervjubok med Jack Lang, ”Demain comme hier”, ”Imorgon som igår”, får man en bra bild av vad som gjorde honom till en så stark minister, utöver stödet från Mitterrand. Först och främst fanns där ett genuint intresse och en outsinlig energi: Jack Lang var själv aktiv i franskt kulturliv innan han blev politiker. Drygt 20 år gammal grundade han en teaterfestival i hemstaden Nancy, och när han var 33 år plockades han till Paris i början av 70-talet för att bli chef för Chaillotteatern, som då behövde förnyelse. Tyvärr fanns det knappt några pengar till det, och då fick Jack Lang träna sig i politiskt rävspel. Det visade sig att hans begåvning var stor där också. Han insåg snabbt att finansministern var lika viktig som kulturministern för en ambitiös teaterchef. Han gick därför bakom ryggen på sin egen minister och skaffade egna kontakter på finansministeriet. Och fick dom pengar han behövde.

Samma fräckhet visade han som minister när han lät konstnären Daniel Buren uppföra dom berömda kolonnerna på gården till Palais-Royal i Paris, den känsliga 16- och 1700-talsmiljö där bland annat kulturministeriet ligger. Det var Jack Langs mest omstridda beslut, och hans redogörelse för hur det gick till visar på den enastående makt som en fransk kulturminister har – och tar sig - och som hans europeiska kolleger saknar. Palais-Royals gård användes som parkering av Regeringsrättens ledamöter och skådespelarna på Comédie Francaise, två grupper med stora möjligheter att skapa opinion mot Burens kolonner. Jack Lang lurade därför alla och stängde parkeringen för s k ”säkerhetsarbeten” under sommarsemestern 1985 och lät sen Buren börja arbeta. När semestern var över bröt helvetet ut. Den organism som ska skydda historiska byggnader protesterade och ville avstyra arbetet. ”Det brydde jag mig inte om – je passe outre”, säger Jack Lang i boken. Kritiken från borgerliga politiker och skribenter var utan pardon, men ingen av hans borgerliga efterträdare har rört vid Burens kolonner. Dom står fortfarande kvar vid Palais-Royal.

Syftet med vänsterns kulturpolitik från och med 1981 var att demokratisera kulturen, men enligt en kritisk studie blev demokratiseringen blygsam under 80-talet. Dom redan kulturintresserade fick ännu mer, medan det stora flertalet nöjde sig med TV:s utbud. Här pressas Jack Lang av Jean-Marie Helvig, men Lang försvarar sin politik med hetta, särskilt lagen om fasta bokpriser som var hans allra första reform, och som den nuvarande – mer marknadsinriktade – regeringen ser ut att behålla. ”Det är en lag för hållbar utveckling, en kulturell miljöpolitik”, säger Jack Lang, som menar att utan lagen hade bokhandelskedjor och varuhus styrt branschen, mångfalden i utgivningen hade försvunnit och  boklådor i mindre städer hade gått i graven för länge sen.

Han ångrar att han inte genomdrev samma reform för skivhandeln, säger han, något överraskande. Fasta priser på cd-skivor hade väl knappast förhindrat gratis nerladdning på nätet. För det är ju inte enbart ett kärvare ekonomiskt klimat som gör det svårt att upprepa 80-talets kulturexpansion, den tekniska utvecklingen gör en statlig kulturpolitik av det slag som Jack Lang utövade i praktiken omöjlig. Men en statlig politik är fortfarande nödvändig inom vissa områden, säger han i samtalet med Jean-Michel Helvig, som televisionen, konstnärlig utbildning och kulturarvet. Själv gick Jack Lang till exempel emot sina partikamrater i våras och röstade för regeringens stränga fildelningslag, den s k Hadopilagen. ”I en tid när tankarna globaliseras och sinnena privatiseras behövs staten mer än någonsin”, avslutar den före detta kulturministern Jack Lang.

Ingmarie Froman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".