Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Ny turkisk filmvåg

Publicerat onsdag 2 september 2009 kl 17.41

Så livaktig är den nya filmvågen från Turkiet att en av Istanbuls ledande kulturtidskrifter i sitt sommarnummer frågade sig: ”Ligger den turkiska filmen före den turkiska romanen?”

Det främsta namnet bland dessa nya filmskapare är utan tvivel den i dag femtioårige Nuri Bilge Ceylan. Fem långfilmer har det blivit sedan debuten med kortfilmen ”Koza” i mitten av nittiotalet. Ceylan började sin karriär som fotograf, och det märks – hans filmer kan ibland likna stillbilder som har börjat röra sig, fotografier som kommit till liv. Långsamheten för lätt tankarna till ryssen Tarkovskij och greken Angelopoulos, regissörer som Ceylan också själv gärna nämner som inspirationskällor.

Höjdpunkten bland Ceylans filmer är ”Uzak”, som betyder ”Långt borta”, från 2002. Här får den ansvarslöse och desillusionerade Istanbul-fotografen Mahmut besök av sin arbetslöse kusin från landet, och avståndet mellan dessa båda män kunde knappast vara större. Titeln ”Långt borta” är egentligen betecknande för hela Ceylans filmkonst, för han är en mästare just i att skildra avstånden mellan människor, vare sig det nu gäller kontaktlösheten i kärleksrelationer eller det kulturella gapet mellan sekulära, intellektuella storstadsbor och landsbygdens traditioner. När han porträtterar hemstaden Istanbul sker det förresten ofta tidigt om morgonen eller sent om natten, när gatorna ligger så gott som öde – som för att framhäva den känsla av ensamhet och isolering som kringgärdar hans huvudpersoner i mångmiljonstaden.

Den visuella stilen känns igen i Ceylans senaste film ”De tre aporna”, som nu går upp på svenska biografer. Men om det till det yttre inte händer särskilt mycket i ”Uzak” och Ceylans tidigare filmer, skruvas dramatiken här upp. Historien om en familj som skakas i grunden efter att fadern avtjänat ett fängelsestraff för en dödsolycka som hans arbetsgivare orsakat – den har blivit till hans förmodligen mest publikvänliga film hittills. Intressant nog spelar han faktiskt här på melodramats långa tradition i Turkiet.

Melodramat – om än lågmält berättat – återkommer förresten i en annan av de allra starkaste turkiska filmerna från den senaste tiden. ”Sonbahar”, som betyder ”Höst”, är Özcan Alpers första långfilm, och också den stundtals visuellt mycket vacker. Men samtidigt är den politiskt känslig i högre grad än Ceylans filmer brukar vara, eftersom Alper här på ett mer direkt sätt knyter an till kontroversiella frågor om minoriteternas förhållanden i Turkiet, villkoren på fängelserna och tortyren. Detta samtidigt som filmen tar sig an existentiella frågor av grundläggande slag, som döden och tidens gång.

I ”Sonbahar” släpps den forna vänsteraktivisten Yusuf ut av hälsoskäl efter att ha suttit tio år i ett fängelse utanför Istanbul. Vi får inte veta exakt vad hans brott var, bara att han liksom många andra under åren efter militärkuppen 1980 fängslades för sitt politiska engagemangs skull. Han återvänder till östra Svarta havskusten och den regntunga himlen ovanför bergen vid hans barndomshem. Inte heller själva språket som används i filmen är helt okontroversiellt, för som första filmregissör i Turkiet har Alper jämte turkiskan använt den armeniska dialekten hemshin som talas i dessa delar av landet.

I Yusufs hemtrakter är det mesta sig likt, men ändå är allt förändrat. Livet har gått honom förbi. ”Förr fanns det åtminstone hopp om ett liv, om socialismen. Nu kommer deras kvinnor hit och arbetar som horor”, säger hans ungdomsvän apropå de kvinnor från de forna Sovjetrepublikerna som kommit till det nordöstra hörnet av Turkiet för att prostituera sig. Och det är just en av dessa kvinnor, Eka som åkt över gränsen från Georgien, som Yusuf träffar på en nattklubb. De finner varandra, fast deras kärlek tycks dömd redan på förhand. Och medan trädens löv gulnar på bergskullarna vid Svarta havet och det går mot vinter, blir Yusufs ansikte allt blekare, hans livskänsla alltmer krampartad.

En kväll mot slutet av filmen sitter Yusuf och Eka på var sitt håll och ser på samma teveprogram, en filmatisering av Anton Tjechovs drama ”Onkel Vanja”. Och nog är det ett passande ackompanjemang till dessa båda huvudpersoner, som var och en kämpar med sitt mörker – denna pjäs om allt som inte blev av, om livet som gick till spillo. Tjechov är för övrigt en författare som Nuri Bilge Ceylan också förklarat sig stå i skuld till. Sämre inspirationskällor kan man ha. Sådan är också den nya turkiska filmen när den är som bäst – djupt samtida i sin utgångspunkt, och på samma gång förankrad i en lång tradition av universellt och tidlöst berättande.  

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".