Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Drogliberala latinamerikaner?

Publicerat torsdag 3 september 2009 kl 14.24

I centrum för en av Latinamerikas hetaste kulturdebatter just nu står inte en människa, inte ett land och inte heller en bok eller ett teaterstycke – utan ett blad.

Augusti 2009 är månaden som i södra Amerika kommer gå till historien som den gröna tiden. Inte grönt som i miljö, utan grönt som i gräs. Eller snarare: dagarna då gräset fick grönt ljus.

En historisk dom från Argentinas högsta domstol den 28 augusti avkriminaliserade cannabis för eget bruk. Det var bara en vecka efter att samma sak hänt i Mexiko, Latinamerikas andra folkrikaste nation. Och kort dessförinnan hade miljöministern i Brasilien – det största av kontinentens länder – föreslagit en brasiliansk variant av samma lagstiftning. I Colombia och Peru är marijuana för personligt bruk redan lagligt och i Uruguay, där president ska väljas i oktober, väntas grönt ljus för gräs bli en av de avgörande valfrågorna.

Den här utvecklingen är, skriver konservativa argentinska La Nacion, att ställa dörren på glänt till ”dödens marknader”, eftersom Latinamerikas fattiga länder är i total avsaknad av preventionspolitik i skolor och ungdomsmiljöer. I mexikanska El Universal ritar även Maria Salazár ett skrämmande framtidscenario byggt på idén att Mexiko, till skillnad från länder i den rika världen, inte bara saknar bred drogprevention utan också är helt utan social infrastruktur för o ta hand om alla de miljontals missbrukare som kommer bli ett resultat av de nya lagarna. Kriminaliteten kommer bara växa och om tio år, gissar hon, kommer USA att helt ha stängt gränsen till ett Mexiko som då lämnats till sitt eget våldsamt miserabla knarköde.

Men i magasinet Proceso, också det mexikanskt, kontrar Sabina Berman och försvarar den, som hon skriver, ”drastiska men mycket bra” åtgärden – av två skäl. Tvärtom mot vad många tror så är det inte kokain och heroin, utan cannabis, som är den i särklass största inkomstkällan för de knarkkarteller som på bara två år har mördat nästan tio tusen människor i Mexiko – många åklagare, poliser, journalister och politiker – och som just nu håller på att helt krossa demokratin. När cannabis nu blir lagligt och kan odlas av alla, skriver hon, går priset i botten o äntligen har staten lyckats få till ett hårt ekonomisk slag mot maffians själva fundament.

Hennes andra skäl är inte instrumentellt, utan rättighetsbaserat; cannabis skapar ett psykiskt men inget fysiskt beroende o är i jämförelse med tobak o alkohol en ofarlig drog som varje medborgare i en modern demokrati borde bemyndigas med att själv hantera. Förvisso, skriver hon, fungerar den som inkörsport till tyngre droger, men det gör den bara för att den är just olaglig o säljs och distribueras av de kriminella nätverk som också tillhandahåller dom verkligt farliga drogerna.

Det argumentet – individens autonomi – står också i centrum för den colombianska upplagan av den här debatten. I Colombia – ett land som liksom Mexiko och Argentina har en stark anarkistisk vänsterintellektuell tradition – avkriminaliserades inte bara marijuana utan även innehav av ett gram kokain och fem gram hasch i en historisk HD-dom redan 1994. Men det är en lag som högerregeringen nu kämpar för att riva upp med hänvisning till – Sverige. I tidningen El Tiempo försvarar kolumnisten Saúl Hernández presidentens initiativ med att droganvändandet skjutit i höjden sen nittiotalet och att det är absurt att ett land som fått stå för så mycket av den globala narkotikakonsumtionens blodiga konsekvenser själv accepterar konsumtion. I stället borde det vara som i Sverige, skriver han, där man insett att antalet drogkonsumenter står i direkt relation till graden av stränghet i lagen och där den som använder knark betraktas som sjuk eller kriminell och därför, i båda fallen, kan tvångsomhändertas av staten.

Men det där – ropar författaren och marxisten Antonio Caballero i sin kolumn i tidningen Semana – är rena rama Saudiarabien eller Sovjetunionen. Vi är, skriver han, åtminstone en o en halv miljon colombianer som regelbundet använder droger – hur ska vi alla få plats på fängelserna? Och hur ska samhället klara sig när hela universitetsvärlden, både lärare och studenter, burats in?

I en annan av augustis alla kommentarer tar den narkotikapolitiska experten Martin Jelsma – i El Argentino – ett mer globalt perspektiv och menar att den gröna vinden över Latinamerika bara är ett tecken på drogpolitisk tillnyktring. Det är sant att konsumtionen stigit i Colombia sen domen 1994, men inte till närmelsevis så mycket som den stigit i andra länder med mycket strängare lagar. Kort sagt, skriver han, finns inga tecken på att en liberalare lagstiftning leder till en explosion av konsumtion. När cannabis blev lagligt i Holland, till exempel, gick konsumtionen inte upp – utan ned. Han gissar att den nya kontinentala trenden mot en total reformering av cannabispolitik i Latinamerika nu kommer sprida sig, och därmed beröva de kriminella nätverken på en enorm inkomstkälla. Det är, skriver han, inte ett kliv in i mörkret – utan ett första stora klivet bort från ett helvete som pågått alldeles för länge.

Magnus Linton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".