Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

En ny global giv?

Publicerat måndag 7 september 2009 kl 13.01

Det går inget vidare med klimatförhandlingarna, inga nya initiativ, inga genombrott, inga löften om stora penningflöden till Kina och Indien för att de inte ska fortsätta att öka sina utsläpp, inga tecken på att Kina och Indien vill slå in på en tillväxtväg som skulle kunna vara "växthusgasneutral". Det bästa vi kan vänta oss av det stora klimatmötet i Köpenhamn i december verkar därför vara ett ganska tamt avtal, med många goda ord om hållbarhet och gemensamma ödesfrågor för världens länder och människor, men få konkreta beslut.

Ingenting i den brittiske ekonomen Nicholas Sterns nya bok The Global Deal får mig att tro att det inte kommer att gå just så illa. För trots att Stern gjort sig känd som en förespråkare för skarpa och omfattande åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser har han här inget annat att komma med än tomma klyschor om rättvisa, etik samtidigt som han vill se fortsatt tillväxt fast av ett mindre växthusgasintensivt slag än vi hittills haft. Han säger upprepade gånger att han inte har någon plan, ingen storskalig lösning att komma med, så man kan undra över varför han kallar sin bok Den globala given.

Stern är faktiskt mer upptagen av att argumentera emot de få forskare som förnekar att något behöver göras åt klimatförändringarna nu, än att komma med egna radikala förslag. Han nämner särskilt den danske gossen ruda, Björn Lomborg, vars argument att klimatet bör vara vår sista prioritet, Stern kallar för "förvirrat".

Tvärtom säger Stern, det är gott förnuft att nu minska riskerna för att jordens medeltemperatur kommer att öka med mer än tre grader under detta århundrade. Jo, ni hörde rätt, tre grader, Stern tror inte längre att vi har möjlighet att hålla oss inom två-graders målet, vad än forskare och politiker anser önskvärt. Det här insikten är paradoxalt nog uppfriskande, tycker jag, för Stern har gott stöd av naturvetare när han hävdar att vi troligen kommer att släppa loss mycket växthusgaser när uppvärmningen tinar upp permafrosten, när de stora istäckena smälter undan, och när de stora skogarna avverkas. För att inte tala om vad Kinas och Indiens forstsatta tillväxt kommer att innebära, Stern talar om ett kinesiskt kolkraftverk i veckan.

Ändå vill Stern se mer tillväxt, han verkar hoppas på teknisk utveckling, som att avskilja koldioxiden från kolkraften och sedan pumpa ner den under jorden för evinnerliga tider. Det är en teknik som hör framtiden till, och som vi kanske aldrig kommer att få se i verkligheten, och det är därför ett riskabelt kort att bygga sitt hopp på.

Stern visar, möjligen oavsiktligt, var svårigheterna ligger: kostnaderna för att stabilisera klimatet kanske inte är höga jämfört med vad vi lägger ner på militärutgifter eller ekonomiska stödpaket efter finanskrisen, men vinsterna kommer först långt in i framtiden, och kommer dessutom framför allt att skördas av fattiga människor i länder som inte varit med och stått för fiolerna. Det är visserligen rättvist, de fattiga har inte skapat problemen, men när kostnaden är här och nu, och vinsten kommer där och då, så har vårt politiska system svårt att fatta de nödvändiga besluten.

Vi behöver en kraftsamling av samma dignitet som efter andra världskriget när FN skapades, säger Stern, och nämner som politiska förebilder Nelson Mandela och Mahatma Gandhi, men sedan blir han realist och då blir det förhoppningar om ett fördubblat bistånd som till slut blir det enda konkreta innehållet i hans globala giv: fattiga länder behöver köpas så att de inte avverkar sina skogar, ny teknik behöver subventioneras för att bli konkurrenskraftig med den gamla fossilbaserade, och till slut den största posten: fattiga länder behöver stöd så att de kan anpassa sig till de klimatförändringar som ändå till slut kommer att drabba dem hårdast.

Runt 100 miljarder dollar går kalaset på, inte så mycket jämfört med det tio gånger större räddningspaket som trummats ihop under finanskrisen. Ändå är det att hoppas på för mycket, i krisens efterföljd verkar de rika länderna både vilja se till sina egna behov i första hand och samtidigt längta efter vanlig traditionell tillväxt, vilket inte precis kommer att bidra till att stabilisera klimatet.

Till slut känns det som om den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu ligger närmare sanningen, när han varnar för en global apartheid: den rika världen klarar av att anpassa sig till de oundvikliga klimatförändringarna samtidigt som de fattiga som drabbas hårdast har minst att sätta emot. Tutu varnar för hopplöshet, ilska och terrorism i klimatkatastrofernas spår.

Stern citerar Tutu just som ett varningens ord, och han återvänder här och där i sin bok till tanken att klimatförändringarna kommer att drabba även oss rikingar när allt fler i den fattiga världen blir miljöflyktingar, när allt fler konflikter uppstår och krig utkämpas om ekologiska resurser som vatten och mark, mark till mat, till biobränslen, till att suga upp koldioxid.

Men om Stern menade allvar med sin formel att en global lösning måste vara rättvis borde han ha mer att komma med än en fördubbling av biståndet så att fattiga länder kan anpassa sig till det oundvikliga. Alla länder kan inte då åläggas samma begränsningar av sina utsläpp, såsom Stern tänker sig, de fattiga måste tillåtas släppa ut mer medan de rika behöver dra åt än hårdare.

Ett första steg i denna rättvisa riktning vore om vi började räkna de importerande länders som ansvariga för de utsläpp som sker för att producera de importerade varorna, då skulle en stor del av Kinas utsläpp i stället bli europeiska och amerikanska eftersom de blivit till för att skapa varor för oss i den rika världen.

Det skulle vara en rättvis giv där de som skapat problemet, och som dessutom är rikare, tar sitt ansvar. Det är den som konsumerar en vara som orsakar utsläppet, inte den som producerar den. Jag tror det är så Kinas och Indiens ledare ser på de kort som nu spelas inför Köpenhamn. Vilket nog kommer att innebära att klimatförändringarna kommer att fortsätta en bra bit in i framtiden.

Kenneth Hermele

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".