Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Konservatism

Publicerat onsdag 9 september 2009 kl 14.02

När det gäller politiska ismer har konservatismen egentligen bara ett existensberättigande. Det är dessutom väldigt självmotsägande. Nämligen att hävda att det i strikt bemärkelse inte finns några politiska ismer.

Innan ett sådant påstående blir meningsfullt krävs dock lite semantiskt fotarbete. I en vag mening av termen ”politisk ism” är det ju självklart att det finns något som hakar i den. Det går ju faktiskt omkring folk och kallar sig liberaler och socialister, de skriver böcker och artiklar om sina idéer och lyckas ibland med hjälp av de här begreppen navigera ganska framgångsrikt inom akademien och politiken.

Men det man då beskriver är närmast olika knippen av fenomen, som var för sig samlar ihop en bunke sociala koder, en världsbild, och möjligen någon form av kompetens. Att vara liberal eller socialist kan då liknas vid att vara sportfåne eller dansbandsfanatiker.

Såtillvida finns det alltså politiska ismer. Precis som det finns jitterbug och bandy.

Men om man ska ge begreppet ett tydligare och, tror jag, mer traditionellt innehåll, då bör de olika ismerna närmast liknas vid politiska teorier. Och det är då dom får problem.

Under upplysningen sneglade samhällsfilosoferna avundsjukt på de framgångar som hade uppnåtts inom naturvetenskaperna. Newton hade i slutet av 1600-talet postulerat en osynlig kraft och med hjälp av denna hade han lyckats förklara en stor mängd olika naturfenomen. Ännu mer imponerande var att fysiken och sedermera kemin också lyckades göra allt fler och säkrare förutsägelser. Sammantaget innebar teorierna ytterst kraftfulla instrument för förståelse och manipulering av naturen. Hantverkarna, som i årtusenden hade gissat sig fram med hjälp av trial and error, befordrades till ingenjörer. Bortom tidshorisonten väntade tågen och bilarna.

Varför skulle man då inte kunna förstå och manipulera samhället på samma sätt?

Ur denna längtan växte sociala, abstrakta storheter som dolda produktionskrafter, osynliga händer, effektiva marknader, rationella agenter – alla var dom olika motsvarigheter till Newtons gravitationskraft – och ett ivrigt arbete inleddes med att lära sig begripa samhällena med samma exakthet som teknikvetenskapernas ingenjörer begrep sina ångmaskiner. Nu skulle det sociala ingenjörskapet formas, där samhällets reglage skulle kunna vridas och dras för önskade resultat.

Några, liberalerna, ville manipulera samhället si, andra, socialisterna, ville manipulera samhället så, men alla delade dom i grund och botten samma världsbild: nämligen att staten och individerna är de nivåer vi bör skjuta in oss på om vi ska förstå samhället, att samhället är en ekonomisk-politisk storhet, och att det är genom det prismat vi bäst förstår människorna.

Detaljen som skiljde de båda åt var att liberaler lägger krutet på den perfekta individen, medan socialisterna lägger krutet på den perfekta staten. Att allt som är viktigt faktiskt sker mellan individ och stat föll bort i bådas ekvationer.

Och det är här konservatismen kommer in i bilden.

Konservatismens påstående är helt enkelt att ismer i den här bemärkelsen inte finns. De är illa förklädda drömmar, estetik och ideologier, som har mer att göra med litteratur och sociopsykologi än med vetenskap. För att de ens hjälpligt ska kunna motstå den verklighetens tribunal som riktiga teorier döms inför, måste begreppen tänjas, observationerna vrängas och slutledningarna manipuleras, till den milda grad att ideologiernas företrädare ägnar mesta av tiden åt att bråka om vad deras ord egentligen betyder. Att deras olika resultat faktiskt skulle kunna jämföras – som sker inom de mogna vetenskaperna – är inget mer än en önskan vävd i en dröm.

Så var hamnar vi då? Om den politiska teorins tillämpare i grund och botten är inkompetenta? Om vi inte vet vägen till drömsamhället och inte vet vilka effekter samhällsingenjörernas skruvande faktiskt får? Svaret är att vi måste vara försiktiga med politiska åtgärder och lägga ansvaret för samhället hos medborgarna och deras frivilliga sammanslutningar: familjer, företag, församlingar, föreningar, sociala institutioner av allehanda slag.

En sådan syn på samhället innebär inte alls att man barskrapar det på politik. Medborgare kan visst enas om att utse ansvariga på en mängd olika områden och finansiera dessa genom obligatoriska skatter: välfärdsprogram, utbildning, infrastruktur, kultur, givetvis lag och ordning och ett potent skydd av landets gränser. Men politiken kommer inte längre att handla om att styra samhället uppifrån och ner enligt de rationella samhällsingenjörernas insikter. Folkets vardag kommer inte längre att avgöras av ett ideologiskt motiverat ”de vises råd”.

Istället blir politik att lösa problem här och nu, på medborgarnas initiativ och enligt deras önskemål. Rejäl gatubelysning utanför barnens skola blir viktigare än att genuscertifiera universiteten.

Den enda som krävs för att acceptera en sådan här syn på politiken är att våga tro att människor själva faktiskt bäst förstår det samhälle vars ryggrad de utgör. Att politikerna inte förstår bäst hur ditt liv bör levas.

Roland Poirer Martinsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".