Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

En krigskorrespondents vardag

Publicerat fredag 11 september 2009 kl 13.56

Du sitter i ett hotellrum. Fönstren är sönderskjutna. Glaset har ersatts av plast. Också plasten har skjutits sönder. Det är vinter.  Det snöar in. Du eldar i ett oljefat som hotellpersonalen burit in. Du tar en klunk whisky. Ett brott i det här islamiska landet, men det värmer. Med frusna fingrar hamrar du på laptopens tangentbord. Världen måste få veta! Medan du skriver läggs staden i ruiner av rivaliserande miliser.

Eller självmordsbombare. Eller stridsflyg.

En krigskorrespondents vardag. I alla fall att döma av självbiografien HOT STEEL av Terence White. Jag läser ett utdrag ur boken i gratistidningen Afghan Scene. Ett fantastiskt pekoral. Och ändå. En annan skribent – låt oss drämma till med mästaren Ryszcard Kapuscinski! – skulle gjort storslagen litteratur av en sån  här erfarenhet. Har gjort förresten, läs Fotbollskriget. Kapitlet Brinnande vägspärrar. Läs och lär och knäfall! (Eller låt bli.)

Afghan Scene är en gratistidning. Den tillhör  dom allestädes förekommande tidningar som riktar sig till expats. Alltså dom kolonier av engelsktalande utlänningar som numera finns överallt i världen. Dom här tidningarna har ett gemensamt – det ansträngt grabbiga tonfallet. Annars är dom ganska olika.

I Sydostasien recenseras barer och bordeller. Var visas dom bästa sport-kanalerna på widescreen-TV? Var är dom prostituerade billigast och yngst? I Kina är det anständigare. Här görs reklam för språklektioner, kungfu och statistroller i TV-såpor. Och i Sveriges tidning för expats, som heter  The Local, filosoferas det om Systembolaget och SL.

Men, men – tillbaka till Afghan Scene! Ett färglatt häfte som säljs av gatpojkar på Kabuls dammiga gator. Den är fånig, men bitvis fascinerande. Annonserna flashar för bepansrade hyrbilar. Begagnade kevlarhjälmar till salu. Och minröjare – on demand.

Artiklarna har rubriker som ”Mad Max 4: Beyond Kandahar”, ”The Next Wave of Suicide Bombers” och ”Kabul Disco”. Hela tidningen genomsyras av  frejdig galghumor i närapå studentikos anda. Tänk ”Blandaren” och pajaskonster à la Staffan Heimersson. Man kan förledas att se den cyniska jargongen som ”ett sätt att hantera skräcken för döden”. Men oftare är den nog en symptom på fantasilöshet. Eller ren dumhet.  Vilket som bekant är samma sak.

Ändå är det svårt att lägga ifrån sig Afghan Scene.

Med motvillig fascination läser jag dom regelbundet återkommande texterna där krigskorrespondenter berättar om sina tuffaste uppdrag.  Det kan vara utdrag ur självbiografier, som HOT STEEL. Eller ”Bakom kulisserna”-historier om mer eller mindre kända scoop. Stilen är sammanbitet übermacho. Och mest macho av dom alla – det är dom kvinnliga journalisterna. Särskilt dom franska:  Veronique de Viguerie och Claire Billet.

Så här beskriver Claire när hon var ”embedded” med gerillan.

”Jag har mött talibanerna otaliga gånger. Jag har sett dom be och äta i byarna dom styr. Jag har åkt motorcykel med dom genom ingenmansland.

Jag har sett gatorna bada i blod efter deras självmordsattacker. Men

jag hade aldrig förut sett dom kriga. Nu var tiden inne…”

Hennes plan är att vara med gerillan när den angriper Nato och regeringsarmén. Inför attacken varnas hon av talibanledaren, som till råga på allt heter mulla Mumin:

”Det är för farligt, Claire. Dom afghanska soldaterna kommer våldta dig om du tillfångatas. Och blir du skjuten kan vi inte bära dig, inte förbinda dina sår. Islam tillåter inte att vi rör en kvinna. Du kan inte heller observera attacken från avstånd. Då ser du ut som en befälhavare och blir precisionsbombad av USA.”

Stenhårda Claire tvekar förstås aldrig. Därmed vinner hon mullans respekt. Det är en romantisk, skrämmande och kanske inte helt sann berättelse. Ett farligt mytbygge. Men jag har svårt att värja mig.  Kapitulerar fullständigt:  Holy bananas, vilken kvinna!

Vackra, dödsföraktande Claire.  (Som givetvis haft tid att fotografera sig själv in action.) Klädd som en afghansk man i flipflopsandaler, turban och böljande blå shalwar kamiz. Svartlistad av Nato för sin kritiska rapportering. Omgiven av män vars mål är att mörda utlänningar. Claire, mer iskall än någon man.

Den här gången överlevde hon.

På avstånd är det förstås lätt att le åt såna här hämningslösa uppvisningar i macho-mentalitet.  Man kan också låta bli att le och tänka på dom som kidnappas och halshuggs av terrorister i jakt på såna här stories. Det är inte bara utlänningar. Utan också deras afghanska assistenter. Fixare, tolkar och chaufförer. Fäder, söner, bröder.  Familjeförsörjare.

Det finns ett tusen och en invändningar mot sån här livsfarlig journalistik. Man kan bli hög på kriget. Hög på sig själv. Och ställa sin person och sina strapatser i vägen för det egentliga ärendet: Att berätta  om dom som inte kan resa hem när äventyret mist sin glans.  Och vad gäller  ”inbäddningar” med väpnade grupper finns alltid risken att det blir propaganda, inte journalistik. Och det oavsett om det rör sig om talibaner, amerikaner. Eller svenskar.

Man skulle också kunna ifrågasätta drivkrafterna hos en journalist som Claire. Handlar det om patos eller om vad mediemarknaden efterfrågar.?  (Ju farligare uppdrag, desto mer cash och framtida karriärmöjligheter.) Eller handlar det om att fila på den egna hjältemyten? Ofta rör det sig nog om både och: moralisk upprördhet, nyfikenhet och ärelystnad. Men spelar drivkrafter och motiv så stor roll? Är det inte handlingen och resultatet som räknas?

Jag tror det.

Och jag är övertygad om att myten om hårdingen som sätter livet på spel för att ta reda på sanningen inte enbart är av ondo. Den liknar en uppdaterad version av en gammal myt. Och då tänker jag inte på koloniala fantasier om vita upptäcksresare som rapporterar hem. Utan på idén att kunskap kräver offer. Offrade inte Oden sitt ena öga för att få dricka ur Mimers brunn, vishetens källa?

Så, Claire, du har min respekt.

Och till sist. I veckan beordrade tysk militär en flygattack mot tankbilar som kapats av talibanerna. Uppemot 135 människor dödades.  Bara rebeller, ljög Natotalesmännen rutinmässigt. Men reportrar reste dit och rapporterade om civila dödsfall. Och där, nära bombnedslaget, kidnappades en utländsk journalist och en afghansk tolk.

Det kunde varit du, Claire. Så hoppas jag i framtiden slipper säga:

Vila i Frid, Claire.

Jesper Huor, svensk journalist baserad i Kabul, läste tidskriften Afghan Scene.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".