Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kollektivism

Publicerat måndag 14 september 2009 kl 13.38

Man behöver inte vara socialist för att inse att vi människor är avhängiga varandra. Att vi måste samarbeta för att få våra behov av mat, husrum, närhet och stimulans tillgodosedda. Man behöver inte gå till idéhistorien för att konstatera att skiljelinjen i de flesta ideologiska konflikter går mellan det individuella och det kollektiva. Att det är avgörande för vår syn på världen hur vi positionerar oss i denna fråga.

Människor i grupp är farliga, de kan göra vad som helst. De kan ordna poesifestivaler, ockupera hus eller döda sina grannar. Kollektivets sprängkraft är vida känd. I Östtyskland var det förbjudet med folksamlingar på fler än fyra personer, man förstod vilket potentiellt hot det utgjorde. I Sverige 2009 finns det inget som föranleder så stora polisinsatser som när en folkmassa kräver att ett krig ska stoppas eller att deras regering ska sluta privatisera det de gemensamt äger.

Kollektivismen är numera ganska illa ansedd. Efter kommunismens haveri i länder som Kambodja och Sovjet väcker den mest associationer till tvång, likriktning och glädjelöshet. Idag är det fritt fram för liberala ideologer att saluföra individualismen som den nya tidens melodi. Inte så många protesterar. Det vet ju vem som helst, att alla först och främst tänker på sitt. Vad spelar det för roll att det finns papperslösa, så länge jag har ett pass som kan ta mig överallt. Vad gör det mig att folk saknar bostäder, så länge jag kan köpa en lägenhet med en privat vårdcentral runt hörnet.

Livet i det här samhället är, med den amerikanska författaren Valerie Solanas ord, i bästa fall skittråkigt. För många är det en ständig kamp, men också hos den som har sitt på det torra råder alienation och maktlöshet. Trots att individen påstås ha större svängrum än någonsin upplever många att någon annan bestämmer, att utbudet i affärerna egentligen är av varianter av samma produkt, att priset de betalar för karriär och framgång är ensamhet. Kort sagt, trots att liberalismens byggt sitt varumärke på motsatsen verkar den mest resultera i tvång, likriktning och glädjelöshet. Det finns en längtan efter gemenskap och avhängighet, efter rum där det är möjligt att umgås utan att vare sig producera eller konsumera tjänster och varor.

Vi människor äger redan så mycket tillsammans. Språket till exempel. Att orden inte är någons privata egendom betraktas inte som ett misslyckande, det är ett faktum vi hela tiden lever med. Det går inte att dela upp språket och avgöra vem som har ansvar för vilken del. Men på något sätt lyckas vi ändå gång på gång administrera orden och kommunicera med varandra. Vi tar inte sämre hand om språket för att det inte är vårt alldeles egna. Vi tar ansvar för det även om vi inte köpt loss en bit av kommunikationen för att investera i den på egen hand.

Interaktion och samarbete är ständiga utmaningar. Mänskligt liv är svårkoordinerat, mycket står på spel och allting kan gå fel. Det är inte konstigt att det väldigt ofta havererar. När det fungerar bygger det på att människor tar ansvar för den kollektiva processen, att de uppmärksammar varandras ansträngningar och så ofta de förmår försöker se hur den egna bekvämligheten kan vara förenlig med andras. Förmågan att agera kollektivt är en av våra viktigaste kunskaper, den bor i oss alla och måste ständigt utövas för att inte skrumpna. Och den blir möjlig först när vi identifierar oss som en grupp, när vi ser ett vi i varandra.

“Författare kan definitionsmässigt inte vara kollektivt lojala med varandra.” Så skrev Maria Küchen i Expressen apropå den senaste tidens manifestdebatt. I juli menade Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet att det var obegripligt av intellektuella att skriva under upprop. Enligt honom speglar det en flockmentalitet och en ovilja att under sitt eget namn föra kritiska resonemang. För mig, som ofta agerar i offentligheten tillsammans med andra, är resonemanget inte nytt. Det händer ofta att folk, snarare än att bemöta innehållet, reagerar mot det faktum att vi är ett kollektiv. Det gemensamma initiativet verkar på något underligt sätt omedelbart associeras med feghet.

Hur illa jag än tycker om den konservativa ideologin verkar den i sitt ihärdiga försvar av familjen, kyrkan och nationen åtminstone lite intresserad av gemenskap. Hur mycket jag än försöker få min lillebror att förstå att Piratpartiet inte kommer att lösa alla världens problem sympatiserar jag med deras ambition att avskaffa upphovsrätt och patent, deras idé om att konst och uppfinningar bör tillfalla hela mänskligheten.

Jag vill skriva kollektivt, bo kollektivt, organisera mig politiskt för att försvara det kollektiva. Jag vill säga att det i kollektivismen vilar ett inneboende värde, en vision om världen som inte är utbytbar mot vad som helst. Jag vill att våra händer ska vara våra så att det vi skapar också blir vårt, som den chilenska vissångaren Victor Jara en gång sjöng.  Jag vill att våra händer ska vara så starkt sammanflätade att de aldrig ska gå att rycka loss från varandra.

Athena Farrokhzad

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".