Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Ismernas tid är inte över

Publicerat måndag 14 september 2009 kl 13.42

Ett enkelt retoriskt knep för att få en meningsmotståndare att verka trångsynt och doktrinär är att klämma till med ändelsen –ism.

Har du kört fast i en debatt om skatter och välfärd? Kalla den andres åsikter för ekonomism eller snällism, beroende på om du är vänster eller höger. Gäller det jämställdhet? Dra till med biologism eller radikalfeminism, beroende på vilken sida du står på. Nya ordkonstruktioner skapas hela tiden – i kriget mot terrorismen talar man allt ofta om islamism, i klimatdebatten om alarmism och då vidare. Postmodernismen har gjort ismen till ett stigma och ett slagträ, inte en position värd att försvara.

Med detta menas inte att folk inte längre har starka och väldefinierade och för det mesta dessutom ganska färdigformulerade åsikter, ett slags grundvärderingar som styr deras argumentation och ställningstaganden, politiska åsikter och konstnärliga ideal. Det är bara det att ingen längre vill ha en ism fasthäftad vid sitt namn som ett tuggummi under skon. Minns hur Lars Ohly fick svettas i tv-studios i evigheter tills han slutade kalla sig kommunist.

Den som entydigt sällar sig till ett enskilt begrepp förföljs av meningsmotståndare, som ställer en till svars för allt som gjort i ismens namn, liksom av dem som kräver att man ska leva upp till ismens löften och normer. Därför kallar sig allt färre för socialist, konservativ, nationalist – det är mycket bekvämare att tala lite luddigt om rättvisa, trygghet och vikten av att värna det svenska kulturarvet. Annars riskerar man att anklagas för det värsta av allt, nämligen dogmatism eller fundamentalism.

För några veckor sedan skrev jag, tillsammans med sex andra författare, under ett manifest för den berättande skönlitteraturen. I tio punkter definierade vi vilken slags litteratur vi ville skriva, delvis också genom att markera vilka böcker vi inte ville skriva. Vi lade helt enkelt fram ett antal estetiska regler som vi lovade att följa i våra respektive författarskap.

Manifestet har mötts av spaltmetrar av utskällningar, hyllningar och sidodebatter om allt från recensionerna på Göran Greiders senaste diktsamling till det rimliga i att kalla Eva Ström för Krösa-Maja. Men den reaktion som har bekymrat mig mest är upprördheten över att vi alls tagit ställning. Få har egentligen haft något att invända mot att vi vill skriva berättande och tillgängliga romaner. Men när vi dessutom uttryckt ett avståndstagande från en rad andra litterära former och genrer har vi tydligen brutit mot ett tabu.

31 av våra kollegor gick efter några dagar ut i ett manifest som antog formen av ett slags indignerat fackeltåg och skanderade att författare minsann inte skulle ”peka finger åt varandras val och verk”. Men hur ska man kunna föra en diskussion om estetik utan att markera vilka texter man inte gillar? Tvärtom är vi författare ofta och gärna brutalt ärliga om varandras prestationer, precis som inom alla andra professioner. Flera av undertecknarna av fackeltågsmanifestet extraknäcker för övrigt som litteraturkritiker.

Reaktionerna på vårt manifest har fått mig att inse hur provocerande det i vår tid är att entydigt ta ställning för en estetisk linje. Den yrkeskår som en gång med stolthet valde att kalla sig för impressionister, kubister, futurister eller dadaister, är nu livrädd för att välja något alls, åtminstone om valet innebär det som ett val alltid måste innebära om det ska vara på allvar, nämligen att välja bort något annat.

Anklagelserna om att vi i själva verket tillhörde någon av alla dessa förhatliga ismer stod förstås som spön i backen – när till och med Svenska Dagbladet stämplar en som ”traditionalist” vet man att det är fara å färde.

Därför var det befriande att lyssna på Mikael van Reis inlägg i OBS den 1 september, där manifestet fick sig en ny avhyvling. Inte för att jag uppskattar att bli kallad för reaktionär, provinsiell och självömkande, utan för att van Reis faktiskt också själv tog ställning och försvarade modernismen. Det är utmärkt och precis det ställningstagande jag hoppats på att få se från våra vedersakare. Först då kan vi diskutera de estetiska meningsskiljaktigheter som saken gäller, och inte låtsas som att vårt och andras skapande inte har sin utgångspunkt i relativt fasta positioner.

Och bara det gör mig faktiskt omåttligt stolt över att ha skrivit under manifestet. Om vi genom att tydligt definiera våra estetiska riktlinjer har kunnat få andra att göra detsamma, har vi kommit ett stort steg bort från den likgiltigt principlösa hållning som brett ut sig inom det finkulturella systemet, allt medan den kommersiella masslitteraturen och den hotade upphovsrätten har gjort att vi skriver våra böcker avmätt tillbakalutade på en knakande gren.

Apropå upphovsrätten ser jag nu för övrigt att piratpartiet har börjat etablera begreppet piratism som en giltig filosofisk inriktning. Ismernas tid är alltså långt ifrån över. Tvärtom har jag en känsla av att den bara har börjat. Kalla mig gärna optimist.

Jens Liljestrand

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".