Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Fabian Kastners text

Publicerat torsdag 1 oktober 2009 kl 10.16

Häromåret utgavs antologin Bögjävlar. Boken var ett angrepp på den svenska bögkulturen, som författarna menade blivit allt för självcensurerande och heteroanpassad.

Medan bögrörelsen en gång i tiden var en radikal, avantgardistisk kraft som på allvar utmanade och synliggjorde heterosamhället, har den i dag anpassat sig till den strejta majoriteten, blivit folklig, snöpt och slätstruken. I sin strävan att bli accepterade har bögarna assimilerat sig till den grad att de själva numer omhuldar samma konsumistiska kärnfamiljsideal som vilken svennebanan som helst.

De fem författarna menade att det var dags för bögarna att böga till sig igen och komma ut ur svenssongarderoben, visa upp sig som de avvikare de är - och kräva att bli respekterade för det, utan eftergifter.

"Bögjävlar" väckte en hel del debatt, fortsatte som blogg på nätet och utvecklades så småningom till den ambulerande klubben Mums Mums i Stockholm.

Den nya tidningen Mums, som i dag utkommer med sitt första nummer, görs avdelvis samma personer och kan ses som ett svar på den uppmaning som de själva riktade till den svenska gayrörelsen: att sluta definiera sig i förhållande till heteronormen, och börja ta plats på sina egna villkor.

Mumspresenterar sig inte som en bögtidning, eller en HBT-tidning, eller en queertidning. Den har ingen etikett över huvud taget, ingen uttalad agenda, avsiktsförklaring eller politisk plattform. Den bara är vad den är eller råkat bli, vilket känns väldigt befriande. Kulturen tillskrivs allt för ofta instrumentella värden. Man bläddrar i en ny tidskrift eller bok och frågar sig: Vad ska du vara bra för? Vad fyller du för syfte, hur motiverar du din existens? Ställde man samma fråga till en människa skulle det kännas djupt obehagligt, så varför göra det till en roman, ett konstverk eller en tidning?

Mums trippar ut i offentligheten på höga klackar, med samma självklarhet som vilken mainstreamtidning som helst. Enda skillnaden är att den inte liknar någon vanlig tidning. I en kort inledning berättar chefredaktören Petter Wallenberg att man kan se Mums som en fortsättning på den leksakstidning han gjorde tillsammans med sina kompisar när han var liten på 80-talet. De ritade, kopierade och häftade, fejkade intervjuer med sinaidoler Samantha Fox, Thomas Di Leva och Malena Ivarsson från Fräcka Fredag.

Samma personer intervjuas också här, fast nu på riktigt. Annars präglas tidningen av samma amatörmässiga charm och punkiga gör-det-själv-anda som vilken skoltidning som helst. Man har hämtat inspiration från klassiska 80-talstidningar som Kamratposten, Okej, Allers och En ding ding värld, lånat in några av Sveriges vassaste skribenter men också upplåtit utrymme åt okända förmågor så som tidningens tolvårige matskribent Benny. Resultatet har blivit en sanslös och helt skamlös orgie i kitsch, rosa paljetter, glitter, guld och sorgkantad glamour, kort sagt den patenterade dåliga smak som brukar gå under benämningen "camp". Allt gjort med humor, glädje och smittande entusiasm.

Här finns inslag som kan avfärdas som lite barnsligt tramsiga, till exempel Roger Wilsons kompisfnissiga frågespalteller Leila K:s dissande av emokids på stan. Men också en lång rad gedigna, tankeväckande intervjuer med människor som inte kommer till tals någon annanstans.

Stefan Ingvarsson ligger och småpratar i sängen med författardebutanten Eli Levén om könsöverskridandenoch självdestruktiva namnlösa begär. Tove Nilsson intervjuar två singelkillar om hur det är att dejta som HIV-positiv, och kommer in på den falliska dödsdrift som tycks driva vissa osmittade män att ragga på dem i akt och mening att själva bli smittade. I en annan intervju tar hon en fika med en 62-årig tant med dramatenväska som berättar om sina vilda sexeskapader med stiliga unga män som hon raggar upp på nätet.Trots åldern, artrosen och den grava övervikten har hon inga som helst problem att få napp. Vad säger det om rådande skönhetsideal?

Petter Wallenbergs intervjuer med Samantha Fox, Kristi Brud, Futcha Bitch och den könsambivalentaperformanceartisten No Bra, freaksens egen motsvarighet till Paris Hilton, är mer formulärartade och går kanske inte fullt så mycket på djupet som man skulle kunna önska. Men det spelar ingen roll. Det är valet av personer, frågeställningar och perspektiv som är det intressanta och leder tanken vidare.

Vid sidan av intervjuerna utmärker sig också Annina Rabes finstämda, vemodiga porträtt av sin mamma, ett grymt snyggt och sårigt modereportage, samt mittuppslagetsokonventionella pinuppa: en sluskig, rödögd karl som garanterat inte skulle vinna mammas godkännande.

Mums är ingen tungrodd akademisk tidskrift. Ordet queerteori känns väldigt långt borta när man läser den. Det är en glad och bläddervänlig blaska, varken representativ eller korrekt. Den talar inte politik. Den är listigare än så, politisk genom sin blotta existens. Den ger en inblick i en spännande subkultursamtidigt som den under lättsamma former sätter fokus på tabubelagda ämnen så sombögars och äldres sexualitet.

TidningenMums görs helt ideellt och delas ut gratis på krogar och gallerior i Stockholm, Göteborg och Malmö. De som bor på annat håll kan läsa den i sin helhet på tidningens hemsida www.tidningenmums.se. Jag önskar den många läsare och lycka till. Det är en tidning som behövs och borde ha funnits för länge sen.

Fabian Kastner

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".