Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Afghansk kulturtidskrift

Publicerat torsdag 8 oktober 2009 kl 17.06

Under min första tid i Kabul var jag ständigt fokuserad på min egen säkerhet – och därmed extremt försiktig. Vart jag än begav mig reste jag i bil. Att promenera ensam var otänkbart. Och visst finns det anledning att vara försiktig. Men precis som med alla andra platser med dåligt rykte är det inte riktigt så farligt som man kan tro.

Snart förändrades min känsla för stan. Och jag började se Kabul som mer än ett farligt, kaotiskt gytter. Jag vandrade längs den gamla ringmuren uppe på berget likt en Kabuls Martin Stugart. Där vilda, harmynta barn leker med drakar. Jag promenerade i basarerna och i Babur Gardens. Tittade in i det fallfärdiga kulturhuset som byggdes av Sovjetunionen på 80–talet. Och blev bortjagad av heroinisterna som ockuperar det.

Jag förstod att Kabul är en stympad stad. Och det inte bara på grund av våldet och dom hjärtskärande klassklyftorna, utan också för att det finns så få verkliga mötesplatser. Stan består liksom av parallella världar. Slutna system som sällan eller aldrig snuddar vid varandra.  Utlänningarnas Kabul med sina barer, restauranger, kontor och bostadskomplex. Kvinnornas Kabul, en för mig hemlig värld. Och så männens stad. Men även om männen har stor rörelsefrihet är också deras värld begränsad. Det är nästan omöjligt för unga män och kvinnor som inte är släkt att umgås under avslappnade former.  Det finns också få platser där utlänningar och afghaner kan träffas. Kanske finns en handfull sådana mötesplatser.

En av dom kallas kort och gott Huset. Det ser mycket ut för världen.  Här bor en handfull unga män. Författare och journalister. Huset, ja det är ett slags kulturhus. Hit kan till och med kvinnor hälsa på. I alla fall om dom lyckas smita från alla misstänksamma släktingar som vakar över deras heder. En enstaka utlänning är också välkommen.

Nu leder tankarna kanske till unga västerniserade medelklassrebeller i Iran, som har hemliga lägenhetsfester och hatar mullornas påbud. Och något ligger väl i det. Men man måste förstå Huset i sitt sammanhang.  I Afghanistan, världens mest konservativa land. Här ser de flesta med fasa på den enorma frihet och modernitet som finns i Iran. Som ju från svensk horisont anses vara en förfärlig kvinnoförtryckande mullokrati. Huset är alltså en sällsynt fristad.

Här ligger redaktionen för kulturtidskriften Kil-Kin-Sha. Det betyder litet fönster. Men det kan också betyda blick, berättar chefredaktören Wahid Baktash för mig en sen kväll I oktober. Ambitionen är att ge en röst åt det unga afghanska avantgardet. Poeter, författare och skribenter av olika slag.

Tidningen, som funnits i ett år, är enkel men snyggt redigerad.  Tryckt, eller snarare kopierad, i 1000 exemplar, kostar den 250 dollar per nummer. En ansenlig summa – en bra bit mer än en polismans månadslön. Ändå är den gratis. Den sprids bland bekanta. Och den får inga bidrag, vare sig från någon utländska biståndsorganisation eller lokal krigsherre. “I så fall blir innehållet styrt, man måste skriva präktigheter om mänskliga rättigheter. Eller hylla den eller den starke mannen. Och det vill inte vi”, säger chefredaktören Baktash.  Nej, tidningen finansieras med redaktionsmedlemmarnas egna pengar –samt med frivilliga donationer från publiken på de tystlåtna konserter och poesikvällar som anordnas här.

Här, kära lyssnare, är det dags för en kort utvikning: Fyra av fem afghaner är analfabeter. Ändå har poesin (liksom sagor) en central ställning. Till skillnad från i Sverige, där den är helt irrelevant, uttrycker den verkligen afghanernas känslor. Öppna vilken dagstidning eller tidskrift som helst – där finns sidor vikta åt poesi. Åk ut till landsbygden och tala med bönder och herdar – läsa kan de inte, däremot recitera klassiska poeter som Rahman Baba och Maulana, eller Rumi som han kallas i Väst. Men det är inte så enkelt att “den fria dikten” står mot talibaners hjärndöda koranrabblande. Talibanerna anhängare poetiserar gärna – i en månghundraårig tradition av dikter riktade mot utländska ockupanter. Exempelvis så anses krigsherren Gulbuddin Hikmatyar vara en utmärkt poet och författare – även av sina meningsmotståndare. Gulbuddin är löst allierad med al-Qaida och talibanerna. Hans milis för övrigt känd för sina avancerade vägbomber.

Nåja, tillbaka till huset i Kabul och till redaktionen för kulturtidskriften Kil-Kin-Sha. Man kan ju undra vad dom skriver dom, dessa liberala unga afghaner som lever under krigets och traditionens ok? Jag bläddrar och redaktören Baktash översätter och förklarar. Här ett urval ur senaste numret:

“Döden är en underlig vän, min älskling” – en hyllning till Neda, Gröna Revolutionens kvinnliga martyr.
Dan Browns “da Vinci koden” sågas av Manizha Baktary – kvinnlig journalist, bloggare och nyutnämnd ambassadör för Norden.
Presentation av en ny roman med titeln “Berättelsen om en sten och en tekanna”. Den handlar om en kille som blir kär i en tjej, som tillhör den sikhiska minoriteten. En omöjlig kärlek. Sentimental som en Bollywoodfilm. Det anmärkningsvärda är huvudpersonens kompis. Som är bög. Och som till råga på allt beskrivs som en anständig människa.  Bara det utmanar många, förklarar Baktash. Jaha, säger jag.
Chefredaktörens eget bidrag är en surrealistisk novell om en hund. En stor svart hund som våldtar, dödar, käkar upp och skiter ut små barn.  Det är vi, säger Baktash. Vår jävla generation.

Jesper Huor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".