Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Icke-rumänsk rumänsk littertur i skuggan av totalitärt styre

Publicerat måndag 12 oktober 2009 kl 13.58

En rumänsk poet som växte upp under det åttiotal då diktatorparet Ceausescu fortfarande styrde landet, berättade nyligen ett både lustigt och skrämmande barndomsminne för mig. När han vid ett tillfälle skulle skriva en dikt till sin mamma, skrev han att hon minsann var lika vacker som Elena Ceausescu, för något finare att jämföra med, det kunde väl ändå inte finnas. Det var först senare under uppväxten som han förstod att allting inte stod rätt till i landet, något som också fick en viss inverkan på poetens egen familj i den mindre stad där de bodde. Hans pappa, som var ortodox präst i en mindre församling, vägrade att samarbeta med den hemliga polisen Securitate och vidarebefordra vad folk anförtrodde honom i biktstolen – något som resulterade i att fadern aldrig tilläts avancera i den kyrkliga hierarkin.

Vid sidan av barnets vanliga försök att orientera sig i världen och språket, finns ytterligare gåtfulla dimensioner i de vuxnas värld om man växer upp i ett totalitärt samhälle – som propagandans skenbilder och den påtvingade tystnaden inför vissa ämnen. I början av åttiotalet debuterade författaren Herta Müller med en novellsamling som utspelade sig i en by på den rumänska landsbygd där hon själv har vuxit upp. Det är en samling berättelser som ofta skildras ur just barnets perspektiv. Sedan dess har hon fortsatt att undersöka förtryckets och rädslans mekanismer i sin prosa. I den senare romanen ”Hjärtdjur” skriver Müller på ett ställe att det i en diktatur egentligen inte kan finnas riktiga städer, eftersom allt blir smått när det övervakas. I hennes berättelser svävar rädslan runt som en mörk ånga i samhället och letar sig in i tillvarons minsta vrår – in i kroppen, in i föremålen som omger människorna.

Många rumänskfödda författare har kommit att skriva på andra språk än rumänska. En del har av olika anledningar bytt språk i exilen, som den avantgardistiske poeten Tristan Tzara eller filosofen Cioran som båda började att skriva på franska. Andra – som tyskspråkiga Herta Müller – skriver på ett annat språk eftersom de kommer från någon av landets språkliga minoriteter. Så är också fallet med den ungerskspråkige författaren György Dragomán som nu är aktuell på svenska med uppväxtskildringen ”Den vita kungen” som utspelar sig i en mindre stad i åttiotalets Rumänien. Den börjar med att den elvaårige berättarens far arresteras och skickas till straffarbete vid Donaufloden, anklagad för att ha undertecknat en statsfientlig petition. Sedan får vi följa pojkens vardag i knappt två års tid, medan han ständigt väntar på att pappan ska komma tillbaka. Också här går skräcken och förtrycket ner i det allra minsta. Den brutala samhällsordningen sipprar ner till de vardagliga relationerna och det går osynliga trådar mellan regimens övergrepp och de våldsamma lekarna bland barnen. Men den råa verkligheten gör också att de få ögonblicken av ömhet skiner desto starkare hos György Dragomán. Det är en bitvis lysande roman, som i vissa stunder har berört mig djupt.

Den mest extrema motpolen till landsbygdens periferi under diktaturen måste ha varit Ceausescus enorma byggnad ”Folkets palats” i centrala Bukarest. Här skulle regimens makt koncentreras i pampiga salar, medan stora delar av befolkningen runt om i landet levde under svåra förhållanden. Men diktatorn själv skulle aldrig hinna se palatset färdigställt, innan han och hans fru avrättades juldagen 1989.

Tidigare samma år hade en man vid namn Ioan Es. Pop kommit till Bukarest från landsbygden för att som tio tusentals andra arbeta med att bygga ”Folkets palats”. Efter revolutionen debuterade han som poet och numera räknas han som en av de främsta rösterna i sin generation. Nu är också Ioan Es. Pop aktuell på svenska med en urvalsvolym som heter ”Ieud utan utgång”.

Ieud – det är den lilla by där Pop arbetade som lärare i flera år innan han flyttade till huvudstaden. Den är belägen i den mytomspunna provinsen Maramures, nära gränsen till Ukraina, och har en central och symbolisk roll i Pops diktning. Det råder en instängdhet i dikterna från byn Ieud som man lätt binder samman med diktaturens inskränkta rörelsefrihet. Samtidigt tror jag att man inte ska tolka dessa dikter alltför direkt politiskt, eftersom det här finns mytologiska och existentiella sammanhang som tycks röra sig över generationerna och den rådande politiska ordningen. Men i dikterna från nittiotalet är besvikelsen som följde efter decemberrevolutionen emellanåt ändå uppenbar och väcker frågor kring hur djupgående förändringarna i det rumänska samhället egentligen har varit. Kan mörkret gå i arv? Finns det någon utgång från historien? Eller som Ioan Es. Pop skriver i en dikt: ”Stora ord kommer att sägas imorgon / men inte så stora att världen / inte förblir den samma.”

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".