Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Slöjan – inte bara en religiös fråga

Publicerat tisdag 13 oktober 2009 kl 15.20

Tänk om AFA-aktivisterna bytte ut sina rånarluvor och palestinasjalar mot burkor? Vad skulle polisen göra då?

Ja, tanken bara föll över mig nån gång mitt i den senaste slöjdebatten, och som det ofta är med tankar som bara faller över en var det en tanke jag först fick lust att trycka tillbaka, den kändes så att säga inte riktigt rumsren. Men tänkt var den, och kunde inte göras otänkt. Lika bra att göra det bästa av den, kanske.

För visst hänger det här ihop på något sätt? När jag lyssnar till den aktuella svenska debatten om niqab, eller de danska och franska debatterna om burkaförbud, är det som slår mig hur frågan gränsas av till att handla om en enda sak, nämligen om kulturellt kvinnoförtryck. Burkan och niqaben ses som symboler för en patriarkal dominans som vi i väst har lämnat bakom oss – eller som vi i väst försöker dölja och just därför inte vill få slängd i ansiktet, eventuellt.

Jag kan förstå behovet av avgränsning, eftersom det gör en komplicerad fråga lättare att hantera, men avgränsningen innebär lik förbannat en förenkling. Mellan de niqab- och burkaklädda kvinnorna och de maskerade AFA-aktivisterna finns en tydlig koppling, i det att båda grupperna försvarar sin maskering med att den skyddar mot hotfulla blickar. I kvinnornas fall från främmande män, i demonstranternas från nazister och poliser.

Men burkan och rånarluvan har också en djupare social betydelse gemensam. För när man döljer ansiktet innebär det också en provokation. En provokation, väl att märka, som riktar sig inte bara mot dem som man vill skydda sig emot, utan också mot omgivningen, som det maskerade eller beslöjade ansiktet alltså tar avstånd från, eller åtminstone lägger ett avstånd till.

När samhället, eller samhällsdebatten, tar i med maskeringsförbud eller krav på till exempel förbud mot burkor på allmän plats, är det alltså ett sätt att besvara denna provokation. En provokation som, tror jag, i en sekulär, liberal demokrati som vår, måste förstås som en provokation inte i första hand mot patriarkatet eller våldsmonopolet i någon sorts ond konspiration – utan som en provokation mot just den moderna, demokratiska blick som kräver synlighet och genomlysning.

Vad jag vill säga är alltså inte bara att maskeringsförbud och burkaförbud på sätt och vis är samma förbud; utan också att vänsteraktivisternas maskeringar och de muslimska burkorna här och nu är uttryck för en och samma tendens – nämligen för ett motstånd mot denna genomlysande, moderna blick. Tänker man efter kan man urskilja detta motstånd lite här och var just nu. Det är en självklar botten i debatten om integritet på nätet förstås, men också i debatten om så kallade ”gated communities” och sociala enklaver, där städernas rikaste och fattigaste tenderar att isolera sig från det omgivande samhället.

Jag anser förstås att frågan om vad en människa har rätt att dölja är en viktig fråga. Men jag anser också att det är en fråga som det inte finns några principiella svar på. Motståndet mot den demokratiska genomskinligheten ska alltså inte automatiskt misstänkliggöras som en antidemokratisk tendens, utan måste förstås som ett uttryck för en misstro mot demokratins institutioner, det vill säga en rädsla för att den genomlysande, demokratiska blicken inte har goda avsikter. En rädsla för att den vill något annat än den säger att den vill.

Och jag tror att denna rädsla i hög grad är värd att ta på allvar. Jag tror rentav att den har fog för sig. Det socialdemokratiska projektet, välfärdsstaten som politisk idé, bygger på en föreställning om genomskinlighet, det är sant. Men det centrala är att det är samhällets institutioner som ska bli genomlysta, inte nödvändigtvis de enskilda medborgarna själva. Förhoppningsvis leder det till att medborgarna känner förtroende för sina institutioner, och därför inte behöver dölja sig, men det är en annan sak. Det viktiga är att den genomlysande blicken ska komma nerifrån, inte uppifrån.

Jag påstår nu inte att den svenska välfärdsstaten någonsin förverkligade dessa ideal. Men jag tror att föreställningen, idén om dessa ideal har varit väldigt viktig för dess legitimitet. Och det jag tror vi ser idag är hur tron på dem försvinner, eftersom det mesta faktiskt tyder på att den genomlysande blicken inte längre kommer nerifrån, utan uppifrån. Det finns en stark känsla, långt utanför AFA:s led, av att makten sluter sig, att de politiska besluten fattas i en oåtkomlig sfär. Detta samtidigt som makten kräver ökad insyn över medborgarnas liv, och tar till alltmer tekniskt raffinerade metoder för att få det.

Uttryckt på ett annat sätt: det är knappast en slump att burkan och niqaben främst används i länder där förtroendet för de politiska institutionerna är svagt, för att inte säga obefintligt. Det är heller ingen slump att maskeringen är en detalj i den aktivistiska uniformen som har invandrat till Sverige från länder med fascistiska militärjuntor. Så – visst finns det skäl att känna olust för vad dessa kläddetaljer signalerar. Men det är inte kläderna som är problemet.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".