Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kan en ny Marshallplan utrota fattigdomen i världen?

Publicerat måndag 19 oktober 2009 kl 11.24

I den provocerande och mycket uppmärksammade boken Dead Aid, som diskuterats i omgångar här i Obs, hävdar den zambiska ekonomen Dambisa Moyo på svaga grunder att det är biståndets fel att Afrika är fattigt. Även om det mesta talar för att hon har fel så var det viktigt att Moyo satte begreppet biståndsmodellen på agendan, det vill säga den samling bilder, perspektiv och uppfattningar som ligger till grund för idén om att bistånd ska lyfta Afrika ur misären.

Denna modells starka förankring i utvecklingsetablissemanget gör att det är svårt att få igång en saklig och intellektuellt hederlig diskussion om internationell utveckling, fattigdomsbekämpning och bistånd. Precis som i FN:s millenniedeklaration tenderar bistånd att bli ett mål i sig, snarare än det medel det rimligtvis bör vara.

Två biståndskritiker som bygger vidare på samma tema är Glen Hubbard och William Duggan, i den helt färska boken The Aid Trap – Hard Truths About Ending Poverty, på svenska ungefär Biståndsfällan – tuffa sanningar om att utrota fattigdomen. Författarna är båda professorer i ekonomi vid Columbiauniversitetet, och titelns hänvisning till kollegan från samma lärosäte, Jeffrey Sachs och hans fattigdomsfällor, går inte att ta miste på. Det ska också nämnas att Glen Hubbard var ekonomisk rådgivare till den förre amerikanske presidenten George W Bush och är en av arkitekterna bakom den amerikanska biståndssatsningen Millennium Challenge Corporation, som ger pengar till länder som genomför ekonomiska och politiska reformer.

Hubbard och Duggan noterar att biståndet hittills inte har lyckats skapa utveckling och menar att endast ett växande näringsliv kan bekämpa fattigdom. Och att det därför behövs en ny Marshallplan, som ska användas till att skapa ett bättre företagsklimat i fattiga länder.

Att självklara saker så ofta behöver upprepas i debatten om global utveckling är ett sorgligt faktum. Fattigdom är brist på materiella resurser, vilka endast kan skapas av uthållig ekonomisk tillväxt. Ingen skulle få för sig att påstå att Sverige, USA eller något annat rikt land har tagit sig ur fattigdomen på något annat sätt än genom en framgångsrik företagsamhet. Men när det gäller fattiga länder är det annat som står i fokus. Det faktum att såväl ordet tillväxt som ordet företag lyser med sin frånvaro i millenniedeklaration om halverad fattigdom är talande.

Så långt har författarna till The Aid Trap alltså rätt. Men när det gäller Marshallplanens relevans för dagens utvecklingsproblem har de fel. Deras påpekande att Marshallhjälpen faktiskt riktade sig till näringslivet är visserligen viktigt. Men Hubbard och Duggan missar att Marshallplanen hade ett tydligt slut. Den varade i fyra år, mellan 1948 och 1952. Dagens bistånd var visserligen också ursprungligen tänkt som en engångsföreteelse, men nu har det pågått i snart 50 år. En annan viktig skillnad är att de europeiska mottagarna av Marshallhjälpen, till skillnad från dagens biståndsländer, redan hade hög produktiv kapacitet och goda institutioner. Dessutom utgjorde Marshallplanen i genomsnitt två procent av BNP i mottagarländerna utslaget på fyra år, mot över 20 procent av BNP per år i 32 av dagens mottagarländer.

Hubbards och Duggans största svaghet är dock att de ignorerar hela det institutionella perspektiv som dominerar modern utvecklingsforskning. I en av Sida undangömd rapport från början av 2000-talet skrev en av årets två nobelpristagare i ekonomi, Elinor Ostrom, så här:

"Internationellt bistånd syftar till att hjälpa människor i mindre utvecklade länder att ta sig ur fattigdom, som skapats av den stora mångfalden av ofta olösta eller dåligt lösa problem relaterade till kollektivt handlande. Såvida utvecklingsbiståndet inte angriper incitamenten i dessa underliggande problem, kommer det sannolikt att vara ineffektivt eller, värre, kontraproduktivt."

Det Ostrom och hennes kollegor säger är med andra ord att bristen på utveckling beror på dåliga institutioner. Och bistånd riskerar att försämra dessa institutioner och därmed undergräva förutsättningarna för utveckling. En bok som The Aid Trap, som kommer med en påstådd lösning på den globala fattigdomsproblematiken utan att diskutera utvecklingens viktigaste förutsättningar, blir mindre intressant och mindre trovärdig.

Det är också ur detta institutionella perspektiv man ska se frivilligorganisationernas arbete, något som är särskilt relevant i Sveriges Radio, eftersom public serviceföretagen driver en kampanj kallad Världens barn, i samarbete med en rad av dessa organisationer. I stället för att angripa utvecklingens förutsättningar satsar de på att lindra fattigdomens symtom. Det är alltså att betrakta som nödhjälp eller humanitärt bistånd snarare än utvecklingsbistånd med en katalytisk effekt. Och det är oklart om detta bistånds positiva effekter överstiger den negativa påverkan på mottagarländernas institutioner.

Glen Hubbards och William Duggans Aid Trap är en kort och lättläst bok med en del poänger, men den lär knappast göra någon avgörande skillnad i den internationella debatten om bistånd och utveckling.

Fredrik Segerfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".