Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Sverige efter murens fall 1

Publicerat tisdag 20 oktober 2009 kl 13.45

För tyskarna finns det flera Sverige. Det finns det röda stugornas land, dit man åker man för att njuta av älgarna och midnattssolen. Det är även barndomens land, där Bullerbyn ligger och där Pettsson sitter i sin stuga. På en klippa står Ronja och skriker vårskriket och Pippi Långstrump rider genom gatorna.

 Men det Sverige vi mötte på gymnasiet var helt annorlunda. I ”Politische Weltkunde”, som samtidshistoria hette, hade vi systemjämförelse. Det var ju kanske lite överflödigt. För ingen annanstans än i Tyskland visste man bättre att det fanns två världar och mest av allt blev man påmind om det i Berlin. Men för säkerhets skull fick vi lära oss att det fanns två system. Å ena sidan den starka kapitalismen och den goda sociala marknadsekonomin. Å andra sidan kommunismen, med sitt kollektiveringstvång, sin diktatur, sin underlägsna ekonomi, där livet utan valfrihet var grått och trist. Vilken lättnad att veta att vi levde i den bästa av världar tänkte vi när vi skrev ner den fina översiktliga tabellen. Men,  fortsatte läraren, så finns det Sverige. Han suckade lätt och vi förstod att det var ett problem. Sverige fick inte plats i den översiktliga tabellen. Sverige, sade han utan att skriva upp det på tavlan, ligger faktiskt mittemellan. I Sverige bestämde staten faktiskt mer än hos oss. Sverige hade de senaste årtionden huvudsakligen styrts av socialdemokrater och många verkade vara nöjda med det (läraren lät förvånad). Sverige hade ett välfärdssamhälle vars standard faktiskt låg över förbundsrepublikens och alla hade arbete (det var på åttiotalet).

Vi kände hur svårt det var för honom. Det stod väl i kursplanen att Sverige skulle nämnas. Fast det inte passade in i tabellen och vi hade precis slagit fast att vi levde i den bästa av världar och att vi hade tur som blev beskyddade av USA:s  missiler. Och så fanns det dem som inte är med i NATO! Fattade de inte att det finns bara två sidor? Men här kom Sverige och sade att det skulle finnas en tredje väg. Det var ännu fräckare än Schweiz som åtminstone tog hand om allas pengar. MEN – och här rätade läraren upp sig och höjde sitt pekfinger: Men det här är ju inte gratis. Det är ju dyrt, frukt-ans-värt dyrt. Männen kan inte försörja sina familjer, kvinnorna är tvungna att arbeta, och barnen sitter på dagis och längtar hem. Och skatterna! Skatterna är skyhöga! Astrid Lindgren fick betala 110 procent i skatt! 110 procent ! Och inflationen ska vi inte tala om. Skyhöga priser! Det är inget för oss hederliga tyskar, traumatiserade sedan 20-talets stora inflation, världsmästare i sparande, och familjens sista tillflyktsort i Europa, där kvinnan fortfarande sitter tryggt i hemmet. Så allt står väl inte rätt till i Sverige, avslutade läraren lektionen, inte som hos oss i alla fall. I Wirtschaftswunderland.

Efter en semester i Sommarsverige där jag bara träffat turister åkte jag till Sverige för att bo där. Till det där dyra landet. Till städerna där alla var tvungna att arbeta. Där barnen satt på dagis och längtade hem om de inte hade en snäll au pair som mig som hämtade dem i tid. Och ofta fick jag tänka på min lärare. För visst var det förvirrande. Alla körde Volvo, riktiga bilar, inte av papp. Det var väst. Fast i badrummen fanns plastmatta på golvet, istället för kakel. Det var lite som i öst. På västtyska finns inget ord för vårdcentral, bara östtyskar känner till ”Poliklinik”. Affärerna var ju helt klart som hos oss i väst, fast dyrare. Men att alla gick i samma skola fram till nian istället för att skilja agnarna från vetet redan efter fyran, det var öst. Också att man inte fick köra lika fort på vägarna, det var ingen fri fart för fria medborgare, det var förmynderi. Fantastiskt och helt nytt var däremot det här med påtår, att få mer kaffe än vad man betalt för. Och bastun helt gratis på badhusen. Det var lite som socialism. Men alkoholpolitiken var rena diktaturen och när vännerna från Tyskland hälsade på var det ju tur att åtminstone en hade fyllt 20. Detta Sverige var som ett trafikljus som än lyste väst än lyste öst i de scheman jag hade växt upp med. Fast efter ett tag vande man sig och östvästljuset slutade blinka.

När sedan finanskrisen bröt ut på 90-talet såg jag många män i slips på TV som pratade i mikrofoner. Än kunde jag inte riktigt förstå dem. Men jag minns dessa diagram som visade kronans avgrundsdjupa fall. Inte insåg jag då att en epok hade gått i graven, jag visste inget om Sveriges åttiotal. Tyska tidningar däremot trodde sig förstå bättre vad som hade hänt: Den bästa av världar hade segrat! Även över obekväma konstiga Sverige. När jag läste artiklarna hörde jag min lärares röst igen: Vi har vetat det hela tiden, stod det i artiklarna med illa dold skadeglädje. Vi visste ju att detta var omöjligt, att man skulle välja sida. Det finns inte mittemellan. Det finns ju inte heller mellanmjölk på tyska, den heter ju ”fettarm”, ”fettfattig”. Jag mindes lärarens pekfinger när han talade om Astrid Lindgrens 110 procent skatt.  Att detta berodde på ett misstag från skatteverket fick jag först reda på många år senare.
Beate Schirrmacher

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".