Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Afrika - inte längre i marginalen

Publicerat tisdag 20 oktober 2009 kl 13.45

Det är alltid synd om Afrika. På 1980-talet var det skuldkris, på 1990-talet var det hiv/aids samtidigt som Afrika inte fick vara med om den tilltagande globaliseringen, Afrika var marginaliserat.

Idag borde bilden förändras, Afrika lockar till sig utländska investeringar, man slåss om Afrikas resurser, om råvaror och mark, det borde ge hopp men i stället talas det om en ny huggsexa, en ny Scramble for Africa, som vid Berlinkonferensen 1885 när de europeiska kolonialmakterna med hjälp av linjal drog raka streck på en karta för att markera sina intressesfärer och blivande kolonier.  Alltså, antingen marginaliserad eller exploaterad, det verkar vara de två poler som vår Afrikabild pendlar mellan.

Men något har verkligen hänt: Afrikas återkomst i den globala ekonomin beror på att gamla hederliga råvaror blivit allt viktigare vartefter den globala ekonomin expanderat, olja och malm, jordbruksmark för mat och bränsle, hittills otämjd vattenkraft, naturtillgångar har helt enkelt blivit den trånga sektorn. Här lockar Afrika med resurser som många vill lägga rabarber på.

Dessutom finns det idag nya aktörer som vänder sig till Afrika: Kina och Indien förstås men också Sydkorea, oljeländerna runt Persiska viken och den regionala stormakten Sydafrika. Det är dessa länder, och företag som verkar utifrån dem, som nu är det dynamiska inslaget i Afrika, Europa däremot har hamnat på efterkälken och försöker med mycket byråkratiska och dessutom hårt kritiserade handelsavtal knyta Afrika till Europa igen, precis som på Berlinkonferensen. Men de afrikanska staterna gör motstånd, de vägrar skriva på avtal som de menar missgynnar dem. Tycker ni det låter överdrivet så läs EU:s råvaruinitiativ, det heter faktiskt så, där det sägs rakt ut att syftet är att säkra afrikanska resurser för EU, i konkurrens med de nya aktörerna på kontinenten.

Är det då bra att vara föremål för många konkurrerande maktgruppers intresse, eller skulle Afrika må bättre om det åter marginaliserades? Den nya huggsexe-litteraturen vet inte riktigt vad den ska tycka, å ena sidan erbjuder slagsmålet en möjlighet för Afrika att förhandla sig till bättre villkor, att spela ut EU mot Kina, och Indien mot Sydafrika, vilket skulle kunna leda till en god utveckling. Men å andra sidan verkar de flesta som skriver om Afrikas nya roll tro på "the curse of oil", den förbannelse som åtråvärda tillgångar utgör, säg mig ett oljerikt land och jag ska visa dig ett elände och en fattigdom utan like.

Jag känner mig själv kluven, för visst kan jag hålla med Bonnie Campbell när hon i "Mining in Africa" säger att afrikanska länder bör utveckla ett bra styrsystem innan de lockar till sig utländska investeringar, men hur ska det gå till? Och visst är det bra att Roger Southall och Henning Melber i "A New Scramble for Africa" erkänner att deras ganska pessimistiska bild beror på att de låtit utländska bolag spela huvudrollen och missat att ge inhemska, afrikanska intressenter, från regeringar till kapitalgrupper, den betydelse de faktiskt redan har. Det är helt enkelt inte bara utlänningar som härskar i Afrika, vilket det för övrigt inte var under kolonialismen heller.

Framtiden i Afrika är att kontinenten dras allt längre in i den globala ekonomin, alltså aldrig mer marginalisering, menar afrikakännarna nu. Men för att Afrikas fortsatta integration ska bli av godo måste det till en blandning av stat och inhemskt, afrikanskt kapital som kan bjuda de internationella bolagen, inklusive de sydafrikanska, motstånd, en blandning av stat och en fungerande marknad helt enkelt Låter enkelt men är svårt. 

Med andra ord: Det är kanske inte mycket mer man kan säga än att det vore bra om Afrika lärde från de framgångsrika länderna i Ostasien som kunnat kombinera god samhällelig styrning med framgångsrika företag, först på den egna marknaden och sedan i tilltagande grad globalt. Så kan råvarornas förbannelse brytas, även om det inte är lätt att se hur det ska gå till.

Det intressanta här är att ingen längre verkar tro på den gamla teorin att Afrika, liksom tredje världen i övrigt, skulle gynnas om man slapp globaliseringen, om man avlänkades, isolerades från världsmarknaden och de multinationella företagen. Den synen, som brukar tillskrivas den latinamerikanska beroendeskolan, har nog Afrikas kris under 1980-talet gjort slut på en gång för alla: det är bättre att vara rik och exploaterad än fattig och marginaliserad.
Kenneth Hermele

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".