Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Teaterman med rytanden och skämt

Publicerat torsdag 22 oktober 2009 kl 13.27

Andris Blekte var ingen kändis men en egensinnig man av stor betydelse för svenskt teaterliv. Liksom det finns författare som är mest älskade av andra författare, finns det teaterfolk som gett starka impulser åt annat teaterfolk men är utåt okänt.  Blekte, död 2007, var en pedagog  som präglade ett femhundratal  individer i  vår skådespelarkår.

Han var visserligen också regissör, men regissörer blir sällan kända om de inte är släkt med någon, och Blekte strävade inte efter att signera stora populära föreställningar utan efter att göra rättvisa åt fina pjäser som väntade på sin upptäckt. Han satte upp den första svenska SLUTSPEL av Beckett. Det var1957 på den lilla Marsyasteatern i Stockholm, dit han kommit från Riga i slutet av kriget, på flykt från de annalkande ryssarna, som hade på programmet att kväsa de intellektuella . Hans  första  stockholmsår upptogs av studier och jobb som diskare o dyl.

I   CON BRIO! TEATERMANNEN ANDRIS BLEKTE berättar K.Sivert Lindberg sin vän Blektes historia som han hört den i samtal med honom . Lindberg, själv en fin stilist, framkallar som i ett kalejdoskop  typiska Blekte-yttranden, drabbande men aldrig elaka mot människor. Många skådespelare får berätta minnen av Blekte. Vidare behandlas fenomenet Blekte som pedagog. Denna insats är tidigare omskriven, men berättelsen om personen är ny.

Blekte gjorde nerslag i hela landet, men efter 1965 verkade han flitigast i Malmö. På  Teaterhögskolan – med uppehåll när en politisk trend åstadkom bråk. (Som patriotisk lettländare älskade Blekte inte det kommunistiska budskapet.)  På Stadsteatern  – där han fick göra pjäser som ingen annan  befattade sig med, eller som teatercheferna kunde hänvisa till som seriösa om de kritiserades för att de bjöd på  för mycket tingeltangel.

I Blekte-repertoaren fanns utrymme för allt, även svenskt och angelsachsiskt, men framför allt europeiskt: franskt, italienskt, tyskt, ryskt,. tjeckiskt, danskt och ungerskt! Den imponerande listan på väsentliga importer har en lätt slagsida åt farser.  Blekte gick i bräschen för ett levande, icke manierat skådespeleri, och tog som käpphäst att genomdriva naturlighet även i den komiska genren. Fars besväras ofta av nån pålagd ”stil”,överspel, av publikflirt, av väntan på poängerna, och Blekte kämpade hårt för att visa att lustighet ligger i tempo, i tajming,  inte i uppoffring av äkthet. ”Hela mitt liv har jag kämpat för att återupprätta teaterkomikens ställning” sa han.

Som pedagog  hade han mängder av övningar att erbjuda men blev ryktbar för en avspänningsövning som gick ut på att han med rytanden och skämt gick omkring bland de avslappnade eleverna och försökte störa dem, det vill säga egentligen göra dem immuna mot påverkningar av den egna inre linje som en skådesplare måste ha i rollen.. En annan så att säga klassisk övning gick ut på blixtsnabba känslokast och plötsligt våldsamt men äkta utspel. Sammanfattningsvis kämpade Blekte mot psykologiserande, inåtvänt, känslo-onanerande spel. ”Tystnaden är en mätare på om en rollprestation är trovärdig”  var en av hans begrundansvärda sentenser.

 Han var alltför lätt att imitera, han hade ett talfel  som tvingat honom att avstå från att själv vara skådespelare  utom i mim, och som gjorde att man måste vänja sig vid hans röst. Förmodligen blev han genom sin egenart avfärdad av en del – men ”kult” för fler.

Som åskådare till Blektes malmöföreställningar var jag intresserad av hans pjäser, mestadels nya. Men framför allt blev jag  tagen av att  skådespelare kom in på scenen och hade en ny aplomb, en ny säkerhet, ett skimmer, en atmosfär av hela rollen omkring sig. Hur Blekte lyckades åstadkomma sådana förvandlingar vet jag inte  - för avspänningsövningar kan han väl inte ha bedrivit under instuderingar. Men han var en stor humanist.

Ulf Gran

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".