Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Fri skånsk kultur under 40 år

Publicerat fredag 23 oktober 2009 kl 11.21

Våren 1978 kunde man läsa i de lokala Skånetidningarna att den japanska konstnären Fukiko Nakbayashi hade råkat i klammeri med polisen i Lund för ett blyertsstrecks skull. Nakbayashi skulle vara med i en utställning på det experimentella Galerie S:t Petri, och hennes bidrag till utställningen skulle vara att rita ett streck med en blyertspenna från galleriet till ett träd på andra sidan gatan. Galleriet hade i god ordning sökt tillstånd för det diskreta ingreppet i stadsbilden, men fått avslag. Polisen ansåg nämligen att strecket ”skulle på ett icke önskvärt sätt avleda trafikanternas uppmärksamhet”, som det hette.

Det förbjudna blyertsstrecket i Lund är en av de händelser som figurerar i Malmögalleriet Signals ambitiösa kartläggning av det fria konstlivet i Skåne under fyrtio år. ”Parallell historia” är titeln på projektet, som både är en utställning och en tjock bok full av dokumentation och analyser. Och visst kan man slå fast att det har hänt en del sedan sjuttiotalet. Nu läser man i samma lokaltidningar att Malmös kulturförvaltning vill ge offentligt stöd till vad man kallar ”spontankultur” – det vill säga kultur som inte söker några tillstånd överhuvudtaget, exempelvis graffiti. Bland annat föreslår man inrättandet av något som kallas för ett ”Spontan Lab”.

Det tar förstås emot att kritisera Malmös vänsterkulturpolitiker för deras generösa attityd. Den öppna inställningen till olika icke-kommersiella konstformer är långtifrån regel i dagens svenska, offentliga kulturklimat, och själv är jag övertygad om att en nolltoleranskommun som Stockholm har en hel del att lära av Malmös exempel. Ändå är det något i denna våta omfamning av ”spontankulturen” som får mig att vilja spy. Och det handlar inte om några konspiratoriska idéer om att makten på det här sättet eliminerar en motkultur genom att trycka den till bröstet. Även om det förstås kan fungera på det sättet, så är det långtifrån säkert att det gör det, och hursomhelst tror jag inte alls att det är fallet här. Idéerna om ”Spontan Labet” utgår nog tvärtom från en positiv syn på denna motkultur. Nej, det är något annat som får mig att må illa.

När jag fördjupar mig i Signals ”parallella historia” är det ju slående hur mycket på den här så kallat ”fria” – det vill säga ickekommersiella och icke-offenliga – konstscenen som just haft udden riktad mot och ofta medvetet utmanat ett stelbent, byråkratiskt politiskt etablissemang. Man kan nämna situationisterna kring Jörgen Nash på Drakabygget, man kan nämna Malmögalleriet Cannabis och Sture Johannesson, Jean Sellems Galerie S:t Petri i Lund och förstås Lars Vilks och hans drivvedsskulptur ”Nimis” på Kullaberg. Det är också uppenbart att för många av de gallerister och konstnärer som var aktiva på sextio- och sjuttiotalen krävde denna alternativa linje betydande uppoffringar, ekonomiskt förstås men också ifråga om erkännande och arbetsmöjligheter.

Och det är klart, ingen vill väl ha tillbaks den tidens fyrkantiga, kulturfientliga betongpolitik. Lika lite som det finns något skäl att romantisera det konstnärliga utanförskapet, som om bara den konst som skapats under uppoffringar är riktigt genuin. Så är det förstås inte. Men ändå: någonting är det som slår klorna i mig när jag i Signals bok läser det långa brevet som Leif Eriksson, en konceptkonstnär ur denna äldre generation, skrev i slutet på nittiotalet till den yngre kollegan Elin Wikström. ”Den nya generationen måste passa sig”, skriver Eriksson där: ”I den form av samstämmighet som råder idag saknar jag motståndet, det verkligt personliga och frimodiga. Att bara gnida sig mot andra genererar ingen egentlig energi. Det bara kittlas.”

Jag tror det ligger mycket i de orden. Frågan är alltså: hur kan ett samhälle ha en öppen och tolerant inställning till fria, alternativa kulturformer utan att den här energin går förlorad? Det smått paradoxala är ju att vi nu lever i en tid där de visioner som de tidiga konceptkonstnärerna gick runt och bar på har blivit verklighet, på sätt och vis: ett samhälle som genomsyras av estetiska värderingar, och där följaktligen estetiska uttryck och estetisk produktion betraktas som en viktig resurs. I en skeptisk essä i boken skriver konstnären Annelie Nilsson om det här. Hon citerar ur Lunds kulturhuvudstadskampanj, ”Playground Europé och jakten på den femte friheten”, där det talas om hur ”varje kvadratmeter kan bli en liten scen. Varje trädgård, varje bakgård, varje balkong, varje fönster, varje trappuppgång, varje gata, varje torg, varje krog eller kafe, varje kyrka, varje butiksvestibul, kan bli en scen. Överallt kan det växa fram en scen.”

Ja, herregud. Man ska komma ihåg att detta skrivs i en kommun som alltid har saknat en fast, offentlig teaterscen. Det är ju bland annat det som är så bra när motkulturen blir ”spontankultur” och görs till en ”resurs”: man slipper dyra, långsiktiga engagemang. Om Lund hade blivit kulturhuvudstad kan jag ge mig den på att någon fiffig entreprenör hade luskat fram Fukiko Nakbayashi och låtit henne komma till Lund och dra sitt blyertsstreck över den där gatan, applåderad av polis och byråkrater. Nu slipper vi i alla fall det.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".