Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Konservativ populism

Publicerat fredag 23 oktober 2009 kl 11.24

Det är höst och det mörknar. Man bör nog inte överreagera på mörkret. Kristdemokraterna som tycktes gå en stilla och vacker död till mötes har vaknat till liv och utveckar en hektisk debattaktivitet. Så fungerar säkert debatten, den som blivit het i debatten får möjlighet att bli ännu hetare.

Men behöver man vara så bekymrad över kristdemokraterna? Det må väl stå dem fritt att konkurrera med sverigedemokraterna så länge de inte konkurrerar med främlingsfientlighet. Man kan kritisera Göran Hägglund för mycket och man kan tycka att han artikulerar en allmän olust i stället för att diskutera i sak. Men hellre kultureliten- vilka det nu kan vara- som syndabock än invandrarna.

Det leder för all del till att Sverigedemokraterna med rätta kan hävda att de är de sanna konservativa populisterna. Vilka var det som började tala om "verklighetens folk"? Varför skall KD:s konservativa populiser tas på allvar när sverigedemokraterna avfärdas? Det är en befogad fråga. Konservativ populism behöver knappast tas på allvar. Främlingsfientlighet är däremot en ytterst allvarlig historia.

Det har kommit ut två viktiga böcker i höst, Lena Sundströms Världens lyckligaste folk, som handlar om hur det är i Danmark och Tony Samuelssons Jag är en arier om hur det kunde varit i Sverige om nazisterna inte hade förlorat kriget. En bok om hur det kunde ha gått och en bok om hur det kan gå. Man kan vaccinera sig mot svininfluensa men man kan inte vaccinera ett helt folk mot intolerans och inhumanitet. Politik är det möjligas konst men det finns värden med vilka man inte kompromissar. Sverigedemokraterna kan bli fler eller färre, men de kan inte få något inflytande om andra partier förblir osmittade och obenägna att samarbeta.Och detta är betydligt viktigare än frågan om vilka demokratiska partier som bildar regering.

Dagens Nyheter påpekade i en ledare i måndags ett uppenbart dilemma. Normalt toleranta människor kan inte förstå nödvändigheten av intolerans mot intoleransen. "Skall man straffas för att man har en åsikt som är inopportun?" Det är inte helt lätt att vara vänlig och respektfull och ändå hålla en klar linje av avståndstagande och icke samarbete. Men det går. Det är begränsat naturligtvis hur mycket man kan påverka med förnuft och argumentation. Men det räcker ju med att man påverkar tillräckligt många. Den som är ond påverkas inte av humana argument, den som är dum inte av förnuftiga. Så rått kan det uttryckas. Och det är rimligen kännbart för den som bygger hela sin ideologi på att stöta ut dem som är annorlunda, att själv just därigenom betraktas som annorlunda och oanständig. Den dag mobbaren är en av oss kan mobbningen börja

Och vad skall man säga om Aftonbladets tilltag att publicera en rasistisk artikel bara för att visa sverigedemokraternas rätta anisikte. Jag kan förstå tanken men jag gissar att det är kontraproduktivt. Det som bör tryckas och bemötas har rimligen mer legitimitet än det som inte alls bör tryckas. Det är viktigare att den gränsen upprätthålls än att en och annan kan få en alltför idyllisk bild av sverigedemokraterna. Harmlöshet vinner inga stora väljarskaror. Tvingas man dölja sin demoni förlorar den till sist sin udd. Det är bättre att sverigedemokraterna tvingas anpassa sig till oss än att vi börjar anpassa oss till dem.

Men hur var det med KD:s konservativa populism? Ja, kultureliten är en liten provaktiv grupp som man alltid kan ge sig på. Men det är det väl egentligen inte den maginaliserade kultureliten som står i skottgluggen utan en vidare och mer inflytelserik grupp av politiker och ledarskribenter och debattredaktörer i etermedierna. Och vem förnekar att kulturradikalismen har debatthegemoni, vilket kan vara plågsamt för den som är kultur- och moralkonservativ. Den libertarianism som KD-linjen plötsligt uppvisar är däremot ny. Vågar man gissa på en konservatism som med rätta misströstar om att trycka på andra sin konservatism. Det bästa man kan hoppas på är att skapa reservat. Och om den demokratiska staten låter en vara i fred, helst också debattmarodörerna, kan man fira jul i lugn och ro. Och det skall man väl egentligen inte missunna dem. Den fria debattenfår de emellertid stå ut med. De får delta i den i stället. Såg jag inte fel så fick Göran Hägglund äntligen själv vara med i televisionsens trevliga pajkastning. Och inte var han sämre på detta än andra. Vad man kunde se.

Lars Westerberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".