Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Forntiden som politisk konflikt (1)

Publicerat måndag 26 oktober 2009 kl 15.01

Risken för plundring är särskilt stor i konflikthärdar och länder med svag eller korrupt centralmakt. I och med plundringen går kunskapen om de exakta omständigheterna kring fyndet för alltid förlorade. Ett rovgrävt föremål blir därmed värdelöst som historisk källa, det blir en död sak, en cosa morta, som italienska myndigheter hävdade i konflikten med the Metropolitan Museum of Art i New York, som i sina samlingar hade en grupp föremål rovgrävda på italiensk mark och illegalt exporterade till USA. Efter förlikning återgick föremålen 2006 till italienska staten.

För att så långt som möjligt se till att det inte finns några ekonomiska motiv för plundring har museer i väst kommit överens om att aldrig köpa föremål utan en dokumenterad historia ovan jord som sträcker sig tillbaka till åtminstone 1970. Arkeologiska tidskrifter har beslutat att inte tillåta publicering eller ens omnämnande av objekt, som kan misstänkas vara rovgrävda. Många nationer har lagstiftning som innebär att alla arkeologiska fynd är statlig egendom, och att utförsel och försäljning därför är stöld. Så försöker man bekämpa en fiende bestående av ljusskygga privatsamlare i rika länder och samvetslösa konsthandlare lierade med plundrare i fyndländerna. Men situationen förblir trots alla åtgärder allvarlig. En skrämmande mängd föremål från de tidiga kulturerna i tvåflodslandet försvinner dagligen i Irak, där de amerikanska truppernas inkompetenta hantering av museiplundringen i Bagdad och oförmåga att skydda arkeologiska fyndplatser har kritiserats hårt.

Men alla i det akademiska lägret är inte överens om att ett absolut stopp för förvärv av arkeologiska föremål är den enda vägen att gå. James Cuno, chef för ett av USA:s största konstmuseer, the Art Institute i Chicago, går i två nya böcker till attack mot vad han ser som självmotsägelser, absurda överdrifter och skumma motiv hos dem som driver den hårda linjen.

Man kan urskilja några huvuddrag i Cunos argumentation: Plundringen har trots reglerna inte visat några tecken på att avta. Det är desperata människor som drivs till rovgrävning för att få mat för dagen, och det är naivt att tro att hög moral på amerikanska museer och universitet skulle kunna ändra på det.
Det är också fel, menar Cuno, att hävda att alla föremål saknar värde utan den arkeologiska kontexten. Det kan vara det estetiska värdet som är huvudpoängen, som i fallet med den bemålade grekiska vas med motiv från trojanska kriget som stod i centrum för tvisten mellan Italien och Metropolitan Museum. Det är beklagligt att de arkeologiska omständigheterna kring vasen gått förlorade, men så många etruskiska gravar med grekisk keramik har blivit korrekt utgrävda att nästan ingenting nytt hursomhelst skulle ha kommit fram. Ett föremål kan i sig också ha historiskt källvärde, t.ex. i form av inskriptioner. Den så kallade Rosettstenen med inskriptioner på tre språk var nyckeln till hieroglyfernas gåta. När den hittades av fransmännen 1799 var stenen byggnadsmaterial i ett fort från 1400-talet, alltså en sekundär fyndplats utan arkeologiskt intresse. Skulle forskare idag stöta på Rosettstenen i en privatsamling skulle de inte kunna publicera den i någon engelskspråkig vetenskaplig tidskrift, och inget museum skulle kunna köpa den.

Egyptens regering har krävt att British Museum lämnar tillbaka Rosettstenen. Det leder vidare till Cunos mer politiskt laddade argument, nämligen att de välmenande arkeologerna är redskap i händerna på nationalistiska regimer. Dessa använder arkeologin för att ge prestige åt de moderna nationalstaterna, som ofta har lite eller ingenting att göra med de förhistoriska kulturer som en gång existerat på landets moderna territorium. Ett exempel är Irak, där stora resurser satsades på arkeologi under 1970- och 80-talen för att skapa en starkare irakisk identitet med hjälp av Mellanösterns rika förhistoria. ”Igår Nebukadnessar, idag Saddam Hussein”, löd slagordet 1981 vid en ceremoni i Babylon som högtidlighöll ettårsdagen av kriget mot Iran. Turkiet och Kina är arvtagare till stora multietniska imperier och har inom sina nuvarande gränser arkeologiska rester från otaliga kulturer. Att de moderna nationerna tar detta arv i anspråk för att stärka sin turkiska respektive Han-kinesiska identitet är minst sagt problematiskt. Och varför, undrar Cuno, är det givet att en grekisk vas funnen i en etruskisk grav är omistlig för kulturarvet i 1800-talslandet Italien?

James Cuno riktar kritik mot nationalmuseer, skapade som tempel för just nationalstaternas kulturarv. Istället förespråkar han det encyklopediska museet av British Museums typ och dess kosmopolitiska mission att berätta om en gemensam och sammanvävd världskultur. Men bland dem som har mest att tjäna på en uppluckring av de hårda internationella reglerna återfinns trots allt rika museer i rika länder fattiga på arkeologisk förhistoria, som USA. Man mer än anar frustrationen hos den amerikanske museichefen Cuno, uppvaktad av givmilda samlare och donatorer och med spännande förvärv inom räckhåll, men bakbunden av etiska principer han inte tror på.

Martin Olin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".