Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Den indiska demokratins förändring

Publicerat tisdag 27 oktober 2009 kl 16.33

Finns det ett liv efter demokratin? Det är den indiska författaren Arundhati Roy som frågar.

Hon menar inte demokratin som ideal, som ouppnåelig framtidsvision utan den faktiskt existerande liberala västerländska marknadsekonomiska demokrati som enligt den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama segerrikt installerat sig i de flesta länder efter kommunismens fall och blivit civilisationens slutfas (fast inte heller Fukuyama riktigt tycks tro på sin ursprungliga tes längre). Roy menar inte att världens olika länder inte ska söka uppnå detta tillstånd. Tvärtom, skriver hon – demokratins tidiga, idealistiska fas kan vara hänförande.

I en samling tal och artiklar under rubriken Field notes on democracy diskuterar Roy, författare till den utsökta romanen De små tingens gud, denna faktiskt existerande demokrati, sådan den tar sig uttryck i hennes hemland Indien. Bilden är förskräckande. Så vitt hon kan se det, har demokratin i sin indiska form muterat och blivit något helt annat. Och hon frågar sig vad Indien ska göra när demokratin har förbrukats, när den urholkats och komprometterats och förlorat sin innebörd.

Mycket av vad Arundhati Roy har skrivit och framfört – det medger hon – har präglats av vrede. Hon har formligen öst ur sig sin avsky inför en rad fasansfulla händelser i Indiens politiska liv de senaste decennerna – däribland angreppet mot Indiens parlament i december 2001 och dess efterspel, massmorden på muslimer i delstaten Gujarat år 2002, upproret i Kashmir sommaren 2008 och senast terrorattackerna mot Bombay i fjol.

Men kanske, befarar Roy, har hon inte varit tillräckligt arg. Det vore kanske mer effektivt att avge ett vilddjursvrål, hellre än att som alltid sker i Indien, "apply through the proper channels", det vill säga inordna anklagelserna i det korrekta byråkratiska system som i Indien alltid tycks suga musten ur de mest intensiva protester. Om detta misslyckas, är den indiska statsmakten mycket skicklig när det gäller att stoppa protesterna med brutalt våld.

Underrubriken till Arundhati Roys bok är Listening to Grasshoppers. De gräshoppor hon tänker på är dem en överlevande från det armeniska folkmordet i Turkiet berättade om, när Roy besökte Turkiet någon tid efter att den turkisk-armeniske publicisten Hrant Dink hade mördats. Gamla Araxie Barsamian, som var tio år när folkmordet inträffade år 1915, mindes gräshopporna i den armeniska staden Dikranagert som i dag heter Diyarbakir och och ligger i Turkiet och bebos av kurder. Det året kom väldiga svärmar gräshoppor just under veteskörden, och det var nog ett förebud. Gamla Araxie, då tio år, var sin stora familjs enda överlevande i det massmördande som följde.

Naturligtvis, garderar sig Arundhati Roy, kan händelserna i den indiska delstaten Gujarat år 2002 inte mäta sig med Turkiet, Kongo, Rwanda, Burundi, Bosnien, minst av allt med judarnas Holocaust. Men år 2002 mördades i Gujarat 2 000 muslimer och 150 000 flydde undan den systematiska förföljelse som en av arrangörerna beskrev så här i ett indiskt nyhetsmagasin: "Vi sparade inte en enda muslimsk butik, vi satte eld på allt. Vi gillar att tutta eld på muslimerna, för de jävlarna vill ju inte bli kremerade  det är det de är mest rädda för." Uppenbarligen var också det systematiska avlivandet av muslimer populärt. Några månader senare omvaldes det hinduiska nationalistpartiets ledare Narendra Modi med stor majoritet.

Det talas mycket om det nya Indien dessa dagar. Dess medelklass och överklass  har, skriver Arundhati Roy, flyttat upp i stratosfären där dess medlemmar kan umgås med den övriga världseliten. Det byggs dammar, vägar, nya industrier, gruvor. Den indiske storföretagaren Lakshmi Mittal kontrollerar en stor del av världens stålindustri. New Delhi har egen tunnelbana. Och inte minst: Indien har egna kärnvapen.

Uppenbarligen, konstaterar Arundhati Roy, är det bara för den fattigare delen av Indien att kapitulera. Den nya klassen behöver Lebensraum. Också muslimerna börjar ses som en marginaliserad del av Indiens befolkning, på samma nivå som ursprungsbefolkningen i speciellt åtråvärda skogar och mineralrika berg eller daliterna, de kastlösa, som först på senare tid sökt komma in i gemenskapen.

Fler massmord, fler exempel på etnisk rensning, är på väg, befarar Arundhati Roy. Gräshopporna har landat också i Indien.

Björn Kumm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".