Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Om Swedenborgs "Drömboken"

Publicerat torsdag 7 januari 2010 kl 13.00

Mitt första år i Sverige liknade en dröm som lätt kunde förvandla sig till en mardröm. Med en suck betraktade jag den sagolika staden Stockholm som liknade en kunglig bort som alltid bär rustning och hjälm, med stränga stelelement och hårda byggnadsmaterial. Men ändå med  ”kristalliniska” hus, levande, med färgfläckar och gröna skuggor. Det var som om dolda krafter ville göra sig fria från denna  ”martiala”  stads djup. En karolinsk stad, kanske Europas vackraste stad, tänkte jag. Men jag kände mig både förtrollad och liksom stympad ty min forna identitet hade försvunnit. Jag visste att jag måste börja allt från början och detta var inte en dans på rosor.

Jag kunde aldrig återvända till hemlandet, jag var bannlyst. Min mors brev kom sällan till mig och de var censurerade. Jag var djupt märkt av fars självmord och stämplandet av honom som en  ”folkets fiende”. Det var som om jag efter en mödosam resa hade hamnat framför en fästning där tiden och rummet var annorlunda. Jag var vapenlös, kunde inte språket, hade ingen aning om hur jag skulle kämpa, göra mig älskad av det märkliga landskapet. Jag drömde sällan om Rumänien och vaknade förvirrad med samma fråga: Var är detta? Vilket land? Vem är jag?

Varje dag tog jag en promenad längs vattnet, upptäckte nya saker i Stockholms solsken och månsken, i molnighet och regn, i dimma och snö, i gryning och soluppgång och solnedgång. Staden skiftade i sina metamorfoser och verkade vara evig. Men jag var en stum varelse på besök, liksom hängande i luften. Jag behövde en vägvisare för att hjälpa mig att hitta det nya livets riktning, ge mig ord för att förena det yttre och det inre, lugna min förvirring.

Jag hade andra bekymmer: att tala med min man på franska, inte en allmän franska, utan  ”vår franska”, en nyanserad, intensiv franska, att lära mig svenska och att bevara mitt eget språk för att skriva vidare. Trots att vi bodde i en vacker lägenhet hade jag en känsla av hemlöshet. Ägaren var en kultiverad dam, en översättare, Sveriges första kvinnliga rektor: Ingegerd Granlund själv. Jag bläddrade i hennes böcker med hoppet att hitta något som skulle hjälpa mig att komma till svenska språket så fort som möjligt.

Innan jag kom till Stockholm  (trettitre år gammal) hade jag läst mycket om Sverige och var bekant med svensk litteratur, konst och historia. Särskilt betagen var jag i Voltaires bok om Karl XII där jag fick veta om hans unge ingenjör Emanuel Swedenborg. Han som tillverkade stridsvagnar åt sin kung och till och med tecknade en  ”flygande maskin”, tyngre än luften. Swedenborg tillhörde redan den akademiska dynastin vars emblem var  ”Tro och Vetenskap” och hade strålande representanter: Georg Stiernhielm, Olof Rudbeck d.ä. och Olof Rudbeck d.y., Urban Hjärne, Christopher Polhem, Anders Celsius, Carl von Linné, Pehr Wargentin, Torbern Bergman och Carl Wilhelm Scheele. Kungens ingenjör som skulle bli vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg och sedan visionären, mystikern, andeskådaren och skulle fascinera många i hela världen men som skulle irritera och förbrylla ännu flera här, i sitt eget land. Swedenborg skrev sammanlagt femtio böcker. Förutom dessa böcker (vetenskap och mystik) skrev han, under en resa utomlands, ner sina drömmar i en personlig anteckningsbok med sina egna tolkningar om hänryckning och dröm.

Jag letade efter denna bok i Ingegerds bibliotek och i alla antikvariat utan att hitta den. Jag hade en känsla av att denna bok, ”Drömboken”, var just vad jag behövde för att förstå landet och människorna, för att förena mitt nya liva med det gamla.

En dag kom helt oväntat  ”Drömboken” i mina händer tillsammans med  ”Diarium spirituale” – Andlig Dagbok, ”om himlen och helvetet” och  ”Om andarnas värld”, böcker som Swedenborg hade skrivit på  ”sitt latin”. Jag kunde läsa dessa böcker och också minnas  ”mitt latin”  från mina studier i Rumänien.

Men själva  ”Drömboken” var skriven på  ”hans svensks” blandad med internationella ord. Allt gjorde ett djupt intryck på mig. Han blottade sitt hjärta. Det var inte litteratur. Ingenting var övervägt, han skrev om hans intimitet, under skiftande humör. Allt var öppet, naket. Jag kunde se hans hjärta som samtalade med sig självt men också med framtiden genom det vilda blod som pulserade i dessa texter. En inre eld sprutade från Emanuels ord rakt mot mitt dolda jag. Han skrev om mänsklig kärlek och en större kärlek till Gud, om andra och änglar, om dröm som kunskapsform, om drömbilder som en reflex av högre sanningar. Han skrev om frälsningen som inte kom av nåd utan genom att man berikade sitt liv, först och främst med kärlek och konst. Han skrev: ”Människans egentliga liv är hennes kärlek. Sådan kärleken är, sådant är livet, ja, sådan är hela människan”.

Swedenborg drömde om en kärlek i vilken sexualiteten var en transfer – något som måste levas och överskridas. Liksom vid en bergsbestigning måste människan lämna bakom sig olika etapper av erfarenhet under sitt liv för att gå vidare mot den önskade renheten – om man vill bli människa helt och fullt. För honom räckte det inte att bli andlig, han ville bli himmelsk.

Genom att läsa  ”Drömboken”  blev mitt huvud liksom  ”städat”  av alla bekymmer. På nätterna började jag drömma igen. I drömmen reste jag till Bukarest och träffade mor och mina vänner. Ibland drömde jag om min far – han befann sig i en trädgård. Han vinkade och log melankoliskt mot mig. Det var som om tiden krökte sig och jag hade inträde till de dödas land.

Senare i livet, när jag översatte  ”Drömboken” till rumänska fick jag själv en helt ny känsla av mod och självförtroende, på samma sätt som unga och gamla i Rumänien vilka köpte  ”Drömboken” och skrev till mig. Swedenborg kallas med rätta  ”den siste profeten”, han talade både till sin tid och till vårt tid trots att den etablerade kyrkan anklagade honom för kätteri – eftersom han grundat sin kyrka på personliga uppenbarelser.

I  ”Arcana Caelestia”  skrev han att ingen någonsin har kunnat tala med andar och änglar medan han levat i kroppen, och många att det är fantasifoster…

Men det bryr jag mig inte om! Jag har sett, jag har hört, jag har känt.”

Idag, kan många läsare av  ”Drömboken” i hela världen  (jag med) säga med Swedenborgs mun: Jag har sett, jag har hört, jag har känt!

”Drömboken”  handlar om kroppen men också om själen som en storartad arsenal som man endast sällan har mod att använda.  ”Drömboken”  är en praktisk handbok, utan hyckleri och självömkan, en evig bok för dem som söker katharsis  (själens rening) genom poesi, filosofi och drömmens etik.

Gabriela Melinescu

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".