Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Mitt möte med Doktor Glas

Publicerat fredag 8 januari 2010 kl 09.25

En hel sommar satt jag i ett litet rum, tre gånger sex, betraktandes den stora trädgården som jag hade i uppgift att vattna. Jag behövde dock inte göra det, eftersom det regnade mest hela tiden.

Jag bodde i annexet på en sjuttonhundratals trävilla, ett vackert hus vars ägare var ett ytterst vänligt och kultiverat par. Jag hade fått tillstånd att botanisera i deras bokhyllor.

Det var mitt första år i Sverige. Jag kunde inte mycket svenska. Så när jag letade efter något att läsa var enkelheten i språket ett av de viktigaste kriterierna. Jag bläddrade i volymer av stora svenska författare som Hjalmar Bergman eller Eyvind Johnsson bara för att konstatera att jag inte klarade av dem.

Det var så jag kom fram till Hjalmar Söderberg och Doktor Glas. Texten verkade enklare, mer lättillgänglig, med hjälp av en bra ordbok skulle det gå vägen. Det slog mig att här fanns en författare som ville vara jämlik med läsaren. Där andra skulle skriva ”ej”, skrev han ”inte”.

Så satte jag mig denna regniga sommar och kröp på alla fyra genom Doktor Glas första gången och med hjälp av en svensk-engelsk ordbok eftersom en svensk-grekisk dito inte fanns. Den avklarnade berättarrösten nådde mig rakt igenom sommartristessen, ensamheten och ledan.

Doktor Glas lever ensam. Han har aldrig delat säng med en kvinna, men en gång kysste han en. Denna enda kyss åratal efteråt fortsätter att oroa hans själ. Med kysk liderlighet skrider denna ungkarl mot medelåldern som privat praktiserande läkare. Denna ställning ger honom talrika möjligheter att skåda in i människornas villkor. Det han ser är inte uppbyggligt och ger honom avsmak för livet i allmänhet och sitt eget liv i synnerhet. Hans melankoliska temperament vrider sig alltmer åt det cyniska. Sanningen blir relativ, lögnen också.

Doktor Glas är med andra ord en mycket modern, ja, samtida personlighet. Vilsen, ensam, törstande efter någon eller något men vanorna ligger i vägen. Det bekväma, det oproblematiska har företräde. Han äter en god middag med vännerna, samtalet är inte intressant för vad man säger, utan för vad man inte säger. Mera samtida kan det helt enkelt inte bli.

En sådan människa när givetvis en dröm djupt i sitt hjärta. Att något stort ska hända som kan rädda henne undan sitt mediokra öde. Vad kan det vara? En het och överraskande förälskelse? Eller en handling av högre dignitet?  

Doktor Glas får vad han drömmer om.

Till hans mottagning uppenbarar sig en dag fru Gregorius. Skön och blommande, olyckligt gift med pastor Gregorius, men lyckligt förälskad i en annan man.

Äktenskapet är groteskt. Pastorn är en åldrande samhällspelare, ful, hycklande och liderlig. Han belägrar sin unga hustru med sina av kyrkan välsignade anspråk. Han kräver sina äktenskapliga rättigheter titt som tätt. Hennes eventuella protester behöver han inte ta hänsyn till. Hans rättigheter gentemot henne är hennes plikter gentemot honom. Sådan är maktbalansen i det äktenskapet och man kan undra hur mycket längre har vi nått i dag.

Hon vill alltså få hjälp att få vara ifred med sin hemliga kärlek. Doktor Glas är villig att bistå henne. Någonstans inom sig vet han att det är fel, någonstans inom sig vet han att han håller på att bli förälskad i henne. Han kan inte låta bli.

Det är en enormt potent situation. En av den svenska litteraturens mest potenta. Doktor Glas blir kär i en kvinna som till honom anförtror sin lust och olust. Han kommer hennes sexualitet så nära man kan komma utan att njuta av den. Det enda han kan göra är att hjälpa henne att bli kvitt en man för att ge sig till en annan.

Hon gör honom både till åskådare och aktör samtidigt. Han är den ende som kan förändra situationen.

Han blir offer, domare och bödel på en gång.

Hjalmar Söderberg är inte de frispråkiga sexuella skildringarnas praktiker. Hellre drar han fram det pinsamma, det låga, det tarvliga i det hela än bryter ut i banala stönanden. Han lockar till den sexuella njutningens landskap inte genom att skildra det, utan genom att skingra dimmorna som svävar över det.

Därtill lyckas han göra sina personer så levande. Jag får en bestämd känsla att jag känner igen dem allesammans och jag tycker synd om dem. Hade jag träffat dem en regnig eftermiddag på Karlavägen i Stockholm skulle jag lyfta hatten för dem.

Doktor Glas var mitt enda sällskap denna sommar för så länge sedan. Den passade mig som hand i handske. Jag mötte en ensam man, när jag var som mest ensam. Han längtade efter kärlek och närhet och det gjorde jag också, till den grad att jag ibland hade hallucinationer. Jag hörde mitt namn ropas, jag trodde att ett fönster skulle öppnas och världens vackraste flicka skulle bjuda mig in.

Ingenting av detta hände. Förutom att jag med stor möda och med hjälp av Doktor Glas gjorde mig beredd att gå ut och möta mitt nya liv.

Theodor Kallifatides

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".