Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Nedslag i en afrikansk litteraturdebatt

Publicerat fredag 8 januari 2010 kl 14.49

Regnperioden har börjat i Moçambique. I huvudstaden Maputo blir dagarna allt hetare och fuktigare.

Ibland mörknar himlen och det börjar blixtra ovanför. Det slår mig att åskan i Sverige för det mesta tycks dundra en bit bort – ovanför andra hus, andra människor. Här blixtrar det rakt ovanför en, och sedan störtar regnet ner över gatorna och torgen. Stuprören, som man för det mesta inte ägnar en tanke, framstår nu som helt oumbärliga delar av staden. Folk springer åt alla håll och kanter för att söka skydd.

Men en man på Avenida 25 de Setembro – avenyn som döpts efter det datum då självständighetskriget mot portugiserna började i mitten av sextiotalet – han går helt lugnt vidare mitt i regnet, som om han hade utvecklat ett speciellt förhållande till det. Kanske är han galen? Eller har han varit med om tillräckligt många regn för att veta att hur man än gör kommer man inte undan?

På husväggarna i Maputo sitter ännu affischerna kvar efter det val som hölls i höstas, och som resulterade i att regeringspartiet Frelimo sitter kvar vid makten. Även om man brukar tala om Moçambiques fredliga utveckling efter det inbördeskrig som tog slut för sjutton år sedan – och de senaste årens ekonomiska tillväxt – är det här fortfarande ett av världens fattigaste länder. Flera intellektuella jag träffar i Maputo oroas också över vad de ser som ett ökat utländskt inflytande under senare tid. Men även på ett nationellt plan kan oberoendet förstås te sig som en bristvara.

”Vem kan vara självständig i Moçambique?” frågar sig en ivrigt gestikulerande politisk kommentator i ett debattprogram i teve som handlar om en pågående korruptionsskandal. På sin egen fråga svarar han: ”Jag kan vara det, men å andra sidan är det riskabelt, jag kan bli ännu en Cardoso.” Den han syftar på är journalisten Carlos Cardoso, som mördades för knappt tio år sedan, just på grund av sina grävande undersökningar i en korruptionsaffär. Det är en händelse som fortfarande kastar en mörk skugga över journalistikens förutsättningar i Moçambique, även om förhållandena har förbättrats under senare år.

Också i litteraturen – som i Moçambique skrivs på det gamla kolonialspråket portugisiska – kan manöverutrymmet te sig kringskuret. Men då inte i någon innehållsmässig mening, utan eftersom utgivningen och distributionen av böcker lider av många begränsningar. Visst finns här enstaka författare som Mia Couto och Paulina Chiziane, som tagits upp av portugisiska förlag och därmed fått tillgång till en mer internationell läsekrets. För andra, som framför allt ges ut och läses inom landets gränser, är villkoren betydligt tuffare. Men hos dessa möter man också mycket passion och stora ansträngningar för att göra något med små medel.

Jag träffar några unga författare som startat ett förlag som heter Indico, döpt efter inget mindre än Indiska oceanen. De talar om ett friare litteraturklimat, med färre ideologiska bindningar än förr. Men friheten rymmer också svårigheter, när man inte har någon stor organisation i ryggen eller kopplingar till den politiska eliten. Så skriver de också en litteratur som knappast finner sin väg till några europeiska kultursidor, och som inte heller sätter några större avtryck på nätets stora sökmotorer – men som i det litterära Moçambique har låtit tala om sig.

En av dessa unga författare gav sig för några år sedan också sig in i landets litteraturdebatt. Han skrev då ett öppet brev som polemiskt förklarade att den moçambikiska litteraturen var död och estetiskt sett inte längre höll måttet. Senare har han fått svar i essäform av landets kanske mest framstående kritiker, Francisco Noa, som delvis ger honom rätt angående de konstnärliga bristerna under senare år. Men Noa påminner också om att den moçambikiska litteraturen bara är knappt hundra år gammal, och att den fortfarande håller på att ta form.

Ja, vi befinner oss kanske ännu bara i början, tänker jag medan regnet smattrar över hustaken i Maputo och jag läser en av de unga poeter som förlaget Indico ger ut – Mbate Pedro. Också i hans dikter regnar det mycket och Indiska oceanens vattenmassor tycks aldrig vara långt borta. Kanske är det just den här sortens poesi som gör att man efter läsningen går lite långsammare i regnet, även när det vräker ner. Som här i en dikt ur samlingen ”Minarete de medos” – ”Rädslornas minaret”:


det regnar över havet och

vi ställer oss på huk ute i vattnet

bara

för att plocka musslor

från de drunknades kroppar

 

vi återvänder till strandkanten

med förtunnade kroppar

vattnet fuktar havet


Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".