Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Herrenkinder

Publicerat tisdag 12 januari 2010 kl 14.40

Att uppfostra barn är ett tidlöst problem, metoderna har varit många. ”Tro, lyda, kämpa!” var ledorden på de så kallade Napolaskolorna, de nationalsocialistiska  utbildningsanstalterna (NPEA) mellan åren 1933 och 1945.

På Napolaskolorna skulle de framtida ledarna skapas. Broilerbarn. Många av dessa barn kom sedan att prägla den tyska efterkrigsdebatten, som litteraturkritikern Helmut Karasek, den före detta österrikiske justitieministern Harald Ofner och den tidigare utgivaren av Die Zeit, Theo Sommer. 2004 kom en spelfilm; Napola – Führerns elit, och nyligen hade dokumentärfilmen Herrenkinder premiär. Filmarna Eduard Erne und Christian Schneider har intervjuat en rad nu gamla män om åren i elitskolan och om hur de, deras barn och barnbarn har påverkats. 15 000 barn sägs ha gått på dessa skolor, bara de duktigaste, med ariska stamtavlor och utan ärftliga sjukdomar antogs. Pojkarna mellan tio och tretton år skulle bli hjältar, herremänniskor.

Minnena är beklämmande. Helmut Karasek jämställer lydnaden med en mild form av Stockholmssyndromet, då man alierar sig med sina plågoandar. Han berättar om intagningsprovet då han bröt bägge benen, men klarade det – han visade ingen svaghet. Tidningskungen Theo Sommer är mindre kritisk. Han säger att värden som ”uppriktighet, tydlighet, rättskaffenhet” präglat honom positivt. Harald Ofner erkänner att pojkar i tio-årsåldern är formbara som leklera. Ändå säger ingen av de numera pensionerade herrarna att åren påverkat dem nämnvärt. Theo Sommer, denne publicistiske  förgrundsgestalt inom tysk kritisk media, verkar tvärtom stolt över att en gång blivit utvald. ”Vi pressades, vilket är bra för unga människor.” En märklig sak att säga när drillningen i sport innehöll lekar som kallades för något så osmakligt som ”träffa judeskallar”.

Hjärntvättad i nazismens tjänst
Rädslan att ifrågasätta sina egna värderingar är frapperande hos dessa tongivande personer inom tyskt kulturliv. Däremot ger mindre kända Napola-elever intressanta inblickar i elitutbildningen. En man ifrågasatte att han satt barn till världen efter att ha blivit hjärntvättad i nazismens tjänst. Andra kan bara omnämnas – de begick självmord för länge sedan.  Barn och barnbarn vittnar om auktoritära fäder – de hade lärt sig drillning till disciplin och förde det vidare. Trauman ärvs från generation till generation.

Man kan jämföra med det tema som Michael Haneke har tagit sig an i filmen Det vita bandet, som fick gulpalmen vid årets Cannes-festival. Haneke skildrar en liten nordtysk protestantisk by innan första världskriget. Livet i byn är indelat efter årets och kyrkans högtider. Det finns regler för allt. Det är historien om barndomen till två världskrig och om vad som skulle komma.

Barnen i filmen tilltalar familjens överhuvud med ”herr Vater” och kysser hans hand. För att de inte ska onanera, binds deras armar fast vid sängen. Om de verkar glömma de moraliska reglerna binder prästen ett vitt band kring deras armar som påminnelse.

Hänsynslösa uppfostringsmetoder
Dessa filmer visar uppfostringsmetoder som idag anses grymma och hänsynslösa, men som en gång ansågs vara de bästa. Alla trodde att de gjorde rätt. Liksom vi idag tror vi att vi gör rätt – men med stor säkerhet kommer även vi bli ifrågasatta av nästkommande generationer.

Visst anser jag att vi idag har en mer human syn på barnuppfostran, men idag finns en annan grymhet när vi försöker tränga in våra barn i en högpresterande mall. Vi skriker inte, vi slår inte, men vi lär dem för att vara älskad ska man vara lyckad. Kravet på lydnad har ersatts av kravet att lyckas.

Innanförskap och utanförskap
Rädslan att hamna utanför lamslår oss vuxna. Vi strävar efter ett ”innanförskap”, som ingen vet vad det egentligen innebär, men politikernas hot om ett ”utanförskap” har blivit jämställt med prästernas forna skrämselpropaganda om domedagen. Fyllda kalendrar, ständig social kontakt och prestationsinriktade utvecklingssamtal  redan i förskoleklassen är alla vårs vardag. Vi diagnostiserar alla avvikande beteenden och är tacksamma ifall vi lyckats få ett barn som snällt uppfyller de allmänna förväntningarna.

Varken Herrenkinder eller Det vita bandet handlar bara om Tyskland och om nationalsocialism, utan om hur elitism och dysfunktionella familjestrukturer får terrorism och fundamentalism att växa - vilken gigantisk påverkan uppfostran har.

Att två filmer tar sig an pedagogikens historia är intressant. Det handlar definitivt inte bara om att förstå sin bakgrund och att svartmåla den, utan ger oss också möjlighet att reflektera över hur vi handlar idag och varför. Det är väldigt få människor som avviker från sin tids rådande konsensus vad det gäller barnuppfostran.

Antalet olyckliga ungdomar, problem i skolor och alienation är ett bittert kvitto på att vi inte heller har lyckats – men våra brister förstår vi ännu inte.

Margareta Flygt
Kulturjournalist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".