Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Iran: flera nyanser av grönt

Publicerat måndag 18 januari 2010 kl 11.00

Det sägs att humor är diktatorers värsta fiende. Detta kan vi bevittna i Iran. Där cirkulerar nu en karikatyr på Internet. En rasande pappa lyfter sin livrem för att straffa dottern som skrivit ett plakat ”Åt helvete med diktatorn”. Mamman säger till pappan: ”Hon menar inte dig, hon är på väg till en demonstration”. Med ett skott skjuter man två harar, dels patriarken hemma och dels diktatorn i samhället.

Den iranska regimen som befinner sig i kris och är vettskrämd använder alla medel för att bryta vanliga kanaler för kommunikation. I en sådan situation använder människorna sin fantasi för fullt för att kunna hitta nya vägar att nå varandra. Pengar används numera som kommunikationsmedel! Folk skickar meddelanden till varandra på sedlar, påminnelse om datum och plats för nästa demonstration, t ex. Att skriva regimfientliga slagord som ”död åt diktatorn” eller ”död åt Khamenei” på sedlar har blivit en del av kampen för demokrati. Irans centralbank har varnat folk för att skriva på sedlar och givit en tidsgräns för att de som har fått sådana sedlar ska lämna dem till banken.

Miljoner människor kom fram till att det inte går att förändra något i ensamhet och genom de konventionella parlamentariska metoderna, eftersom parlamentet i Iran är platsen för en reaktionär och anti-demokratisk lagstiftande församling. Ett parlament som häromveckan krävde dödsstraff för demonstranter.

Människorna använder icke-våldsmetoder. De återtar regimens symboler. På hustak ropar de ”ALLAH AKBAR”, Allah är störst, inte för att de är speciell religiösa, utan för att det försvårar för regimen att attackera de som använder den heligaste frasen i islam, samtidigt är det samma metod som användes under revolutionen mot shahen och en påminnelse för mullorna att också deras tid är räknad. Den obligatoriska slöjan har också vänts till sin motsats. Studentledaren Majid Tavakoli greps efter sitt eldande tal under studentdagen för en månad sedan. Regimen publicerade en bild på honom med slöja och chador på huvudet med påståendet att han arresterades när han försökte fly i kvinnoklädsel.

Regimen ville förnedra och håna honom. Strax efteråt kunde man i Facebook se bilder på flera män i slöja med texten: Jag är också Majid Tavakoli.

Proteströrelsen har kallats grön. Det finns de som menar att rörelsen har en röd färg, revolutions färg, många menar att rörelsen är demokratisk och tillhör alla samhällsgrupper och minoriteter. Därför talar de om en rörelse med många färger. Men grönt är den dominerande färgen. Man kan tolka det som en hyllning till naturen och vård om miljön om man vill, men man kan inte förneka att grönt är islams färg, symbolen för det gröna paradis som väntar de troende muslimerna. Det var också en symbol som Mousavi, en av kandidaterna till förra årets presidentval använde i sin kampanj.

Trots att Mousavi var premiärminister under den mörkaste perioden i den islamiska republikens historia dvs åren mellan 1981 och 1989, och därför medskyldig till regimens illdåd, har han blivit populär för han påstår sig kunna reformera regimen. Väljarna bedömde honom som den bästa kandidaten av de fyra som regimen tillät att ställa upp i valet den 12 juni i fjol. Sedan dess har han stått på folkets sida trots alla attacker och trakasserier mot honom och hans familj, hans systerson mördades nyligen i samband med den senaste stora demonstrationen.

Problemet är att regimen är så rutten att det inte går att reformera den och Mousavi står ändå för samma värderingar som Khamenei och andra mullor. Dessutom har hans reformpolitik inte något emot den islamiska republikens grundlag som är baserad på islam. Så frågan blir hur länge han orkar vara med rörelsen och när han byter sida och lämnar folket åt sitt öde?

Men en sak är klar. Trots att vägen blir lång och leder genom våld och blod, kommer den nuvarande proteströrelsen att utvecklas till en folkrörelse med allomfattande strejker och protester som till slut resulterar i regimens fall.

Azar Mahloujian

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".