Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Sionismen i dag

Publicerat måndag 18 januari 2010 kl 12.19

Sionism … Smaka på ordet! Känns det lite … vasst och farligt på tungan? Anar man myssstiska organisss-ationer med lisssstiga planer på världsssherravälde?

Nej, jag överdriver. Det faktum att sökmotorn Google hittar nästan tre gånger så många svenska hemsidor som innehåller ordet antisionism som med ordet sionism, behöver ju inte betyda att det finns många fler motståndare till Israel än det finns förespråkare. Men många associerar nog ändå begreppet sionism till nationalism, kolonialism och imperialism. Ja, kanske till och med till rasism. Och det är nog en allmän uppfattning att landet gott kunde vara mindre aggressivt i sitt självförsvar.

För att förstå varför Israel så ihärdigt klamrar sig fast vid sin existens, så att säga, bör man förstå sionismen.

Uppslagsböckerna säger att sionismen är en nationalistisk rörelse som strävar efter att åstadkomma en judisk stat i landet Israel; och att den politiska rörelsen har sina rötter i artonhundratalets antisemitism och förtryck av judar i Europa. En fördjupad förståelse av begreppet och rörelsen får man om man läser den nya svenska antologin som heter vad den handlar om: Sionismen. I den presenterar statsvetaren Patrik Öhberg och skribenten och islamologen Eli Göndör sionismens viktigaste idéer och tänkare. De visar att sionismen hade flera väldigt olika tolkningar. Det fanns egentligen flera”sionismer”.

På den politiska skalan förordade den socialistiska arbetarsionismen med David Ben-Gurion i spetsen en ny form av social samvaro kring kibbutzen och kollektivet. Arbetarsionismen präglade Israel från landets tillblivelse 1948 till 1977, då Menachem Begin valdes till premiärminister. Han tillhörde en konkurrerande sionism, den högernationalistiska så kallade ”revisionismen” – man ansåg att sionisterna måste revidera sin hållning mot britterna. En utgångspunkt för den tidiga revisionismen, kan man läsa i boken, var att styrka inger respekt. ”En stolt judisk medvetenhet var nödvändig i det nya landet.” Revisionismens inställning att bara ett starkt Israel kan sluta fred med sina arabiska grannar kan man lugnt säga lever kvar i israelisk politik av idag.

På den religiösa skalan fanns och finns alltifrån den ortodoxt religiösa som hänvisade till förbundet mellan Gud och Abraham för att påvisa judarnas rätt till landet, till den sekulära kultursionismen, som menade att judendomen var skapad av judarna själv. De betonade den judiska moralen, och ville att Israel skulle bli ett moraliskt föredöme i världen.

Trots alla skillnader har sionismerna ändå en minsta gemensam nämnare som gör att man också kan tala om sionism i singularis: Önskan om Israel, att åstadkomma judarnas återvändande till Eretz Yisrael, landet Israel.

Och nu då? Nu har den judiska staten upprättats, och funnits i mer än sextio år. Behövs då längre sionismen? Vad betyder sionismen för israeler i dagens Israel?

Efter att ha läst Eli Göndörs och Patrik Öhbergs utmärkta översikt över sionismen blev jag nyfiken på att höra vad dagens israeler tänker om ideologin som ledde fram till grundandet av deras hemland. Först pratade jag med Lior Student, en trettiofemårig Tel Aviv-bo som undervisar i hur man håller effektiva presentationer och tal. Hon säger att sionismen lever, men att den omdefinieras hela tiden.

För Liors mor- och farföräldrar som kom till Israel på 1930- och 40-talen från Polen, Ryssland och USA, handlade det om att bygga ett hem. För hennes föräldrar betydde sionismen att göra Israel till en säker plats. Hennes pappa har stridit i fem krig och hennes mamma i ett. Liors generation strävar för sin del efter samma sak som jämnåriga på andra håll i världen: Livskvalitet.

För Lior handlar sionism om att skapa en plats som hon kan vara stolt över att låta sina barn växa upp i. Om det innebär att bekämpa sociala orättvisor så är det vad hon vill göra. Men sanningen att säga känner sig Lior inte trygg i Israel idag. Hon tar inte landet för givet, och hon blir livrädd vid tanken på att hennes hemland kanske bara är en historisk parentes.

Tänk om nån sa till oss: Om tjugo år finns Sverige inte längre, föreslår Lior. Jag frågar henne vad hon tänker om situationen för de mänskor som fick flytta när Israel grundades. Hon säger att FN 1947 erbjöd både mänskorna som bodde här och hennes mor- och farföräldrar två stater. Vi judar tog emot det med öppna armar, säger Lior, för vi insåg att om vi inte tar detta kommer vi aldrig att vara säkra någon annanstans i världen.

Så långt Lior Student. Några kvarter från henne i centrala Tel Aviv bor Naomi Zucker. Hon är konstnär, i sextioårsåldern.

När man bor i Israel är man sionist per definition, även om man inte tror på begreppet, säger Naomi Zucker. Hennes föräldrar kom från Berlin 1933, och på den tiden behövdes sionismen. Judarna behövde ett eget land. Men nuförtiden är en judisk stat egentligen något väldigt slutet och inte särskilt demokratiskt. Arabiska israeler och gästarbetare har kanske samma rättigheter på pappret, säger Naomi. Men de har inte samma rättigheter i praktiken. Vi skulle kunna leva här lyckliga alla våra dar, säger Naomi Zucker. Israel är ett underbart land. Men extremister på båda sidor gör att landet inte är så demokratiskt som det borde vara.

Naomi Zuckers man heter Benny Zucker. Han är affärsman, och till skillnad från sin fru så tycker han att Israel i första hand ska vara hemland för världens judar. Benny omfattar den sionistiska idén att man som jude bör bosätta sig i Israel om man kan. Och kan man inte själv, bör man verka för att ens barn ska göra det. Varför? För att judendom inte bara är religion utan också en nation.

Man kan inte förneka att världen är indelad i nationer, säger Benny Zucker.  Nationalitet är en del i alla människors liv. Även om vi talar om globalisering är situationen i världen tyvärr inte sådan än, att vem som helst kan bo var som helst utan problem. Judar behöver också en plats att bo på, och den platsen är Israel.

Assaf Sharon heter en doktorand i politisk filosofi på Van Leer-institutet i Jerusalem. I medierna används sionismen väldigt ofta, för att trigga folks känslor och solidaritet. Eller för det mesta används motsatsen förklenande, genom att kalla folk anti-sionister. Så visst är sionism ett levande begrepp i Israel idag, konstaterar Assaf Sharon. Det är ett mäktigt socialt kitt. Men nu gäller det att mogna förbi den revolutionära fasen.

Sionismen har liksom många andra revolutionära rörelser inte lyckats ta det nödvändiga steget från den revolutionära till den postrevolutionära fasen, säger Assaf Sharon. För Israel gäller det nu att fråga sig: ”OK, vi har varit igenom det där, vi har en judisk stat. Hur vill vi nu att den ska se ut? Vilken kultur och vilken samhällsordning vill vi ha?” Revolutionära rörelser förblir annars tonåringar. Men dessa frågor blir alltid åsidosatta, tycker Assaf, eftersom Israel fortfarande tror sig behöva etablera sin stat.

Känslan av ständigt hot tycker Assaf är både farlig och felaktig. Farlig för att sionismen då reduceras till något slags nationalistisk patriotism – man stödjer Israel vad landet än gör. Felaktig, för han tror sig ha en uppfattning om hur det riktiga hotet såg ut. Hans mor- och farföräldrar satt i Auschwitz och hans pappa slogs i Israels krig för överlevnad på 70-talet. Men hur ska då Israel gå vidare?

Assaf Sharon tror att en nyttig övning vore att gräva sig tillbaka till de tidiga sionismerna för att studera de ursprungliga idéerna och ideologierna för Israel. Han nämner som exempel kultursionismens grundare Achad Ha’am.

Och det för oss tillbaks dit vi började, i Göndörs och Öhbergs antologi Sionismen. Där kan man läsa om hur Achad Ha’am redan i slutet av artonhundratalet kritiserade vad han såg som en alltför självisk sionism, som inte skulle lyckas skapa en sant judisk nation. ”Han ansåg att Theodor Herzl hade misslyckats med att förstå att araberna inte skulle acceptera Israel.”, och att han ”förutspådde att det i framtiden skulle innebära stora problem.” Lösningen på problemet var att gå varsamt fram och låta det sionistiska projektet gradvis slå rot bland araberna.”

Achad Ha’am inspirerade Brit Shalom, en grupp ideologer som Assaf tycker är värda att tänka på. Den viktigaste tanken från dessa tycker han är, att för att Israel ska kunna blomstra och utvecklas så måste man finna ett sätt att passa in i regionen. Att överleva med svärdets hjälp och på trots mot sina grannar är missriktat.

Thomas Lunderquist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".