Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kapoors blodiga teater

Publicerat onsdag 20 januari 2010 kl 13.00

En dag i höstas stod jag pressad i en folkhop inne på konsthallen Royal Academy i London. Vi stod bakom avspärrningar och tittade in i en annan sal, som var alldeles nerkletad med en blodröd vaxmassa. Det liknade rester av någon avrättning eller slakt.

Efter en lång väntan kom det in en kille i overall, som laddade en kanon med en hink fylld av rött vax. Han rörde inte en min och efter en stund av andlös spänning slog han på avtryckaren och hinken med färg smällde in i det andra rummet. Publiken jublade av lättnad och upphetsning. Det här var verket Shooting into the corner av den brittiske konstnären Anish Kapoor, ett verk som associerade till krig och offentliga avrättningar, men som också skildrade konstens subversiva kamp i kulturens fina salar.

Kapoorutställningen hade ett annat kraftfullt verk, Svayambh, en kolossal tågvagn, också av blodröd vaxmassa, som sakta rullade genom fyra salar och formades av valven, medan den röda massan smetades av på de vita väggarna. Här löpte mina tankar till förintelselägrens tåg. Verket gav en komplex bild av hur vår europeiska kultur och civilisation, representerade av Royal Academys fina, ornamenterade arkitektur, var besudlad av blod och smärta.

Jag kommer att tänka på Kapoorutställningen när jag läser det senaste numret av den franska kulturtidskriften Mouvement. Det har en temasektion som belyser konstutställningars utformning och vad den betyder för åskådarens förhållande till bildkonst. De senaste 10-20 åren har curators fått en alltmer framträdande ställning, och det har skett parallellt med att konstverk är mer sammansatta och kräver annorlunda rum.

Bildkonsten har ju traditionellt sett bestått av måleri och skulptur och presenterats kronologiskt eller tematiskt i museisalar eller de moderna white cube-formaten, alltså neutrala vita rum. Men tidskriften Mouvement tar upp en utveckling som innebär en teatralisering av själva utställningshändelsen. Konstnärer arbetar ofta med installationer som kombinerar skulptur, måleri, video och ljud och som i sig rymmer en dramaturgi.

Curatorn blir i det sammanhanget en regissör som organiserar verken i samarbete med scenografer, vilket i sig kan ses som ett konstnärligt skapande. Dessa iscensättningar kan få flera olika tolkningsnivåer och det påverkar naturligtvis vilken konst som får tillträde till de stora offentliga visningsrummen.

Ett intressant exempel på denna teatralisering av utställningar gav konstnärsduon Elmgreen & Dragset när de agerade curators för de nordiska paviljongerna på förra årets Venedigbiennal. I den ena villan hade de byggt upp en scenografi som om där hade utspelats ett våldsamt skilsmässodrama. I den andra villan hade en konstsamlare mördats. Objekten och konstverken drogs in i en övergripande fiktion om de personer som skulle ha kunnat bo i husen, vilket gav utställningen en extra dimension.

Detta att iscensätta utställningar är också del av en rörelse att försöka frigöra konstverk från en marknadsrelaterad objektifiering. Mouvement tar upp det fenomen att allt flera kända konstnärer presenterar immateriella verk, alltså performance eller situationer. Vi såg i Sverige under hösten en grupp konsthögskolestudenter under ledning av professorn, konstnären Ann-Sofi Sidén, ta sig från Stockholm till konstcentret Wanås i Skåne. De gick, red, cyklade, åkte båt, och konstprojektet, En annan väg, bestod just av deras kreativa impulser och iakttagelser under denna färd. Detta verk är ju inget man kan köpa utan presentationen av det agerar interaktivt med betraktaren.

En konstnär som på senare år har fått uppmärksamhet är den brittiske Tino Sehgal, bosatt i Berlin. Han arbetar helt immateriellt med strikt utformade ”konstruerade situationer”. På ett museum eller en konsthall kan det plötsligt ligga en utslagen människa och vrida sig i ett hörn. Eller Tino Sehgal får vakterna att börja dansa kring besökarna och sjunga ”detta är bra” eller ”detta är samtida”. Hans verk går emot marknaden, lämnar inga spår i form av foton eller dokument. De bara är i nuet, och avser att sätta konstbetraktaren i en mer förhöjd beredskap inför konstens rum och uttryck. Egentligen uppnår Tino Sehgal där det ultimata syftet med en konstutställning.

Theresa Benér

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".