Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Pehr Garton: Die Grünen då och nu

Publicerat onsdag 20 januari 2010 kl 12.00

Liksom miljöpartiet ägnade Die Grünen på 80-talet stor omsorg inte bara åt att företräda en alternativ politik, utan också åt att fungera på ett annorlunda sätt.

Liksom miljöpartiet styrdes Die Grünen av drakoniska interna spelregler om rotation, åtskillnad mellan partifunktioner och valda mandat, plikt att betala stora delar av arvoden och andra ersättningar till gröna fonder, strikt könskvotering. En skillnad var att de tyska reglerna var betydligt strängare än de svenska, vilket har lett till att många har avskaffats, medan de flesta svenska består. Ett exempel är rotationen, som hos Die Grünen betydde att den som blev vald bara skulle få sitta kvar en halv mandatperiod, två år. Hos miljöpartiet begränsades omvalsmöjligheten till tre mandatperioder, tolv år. Resultatet är att det numera inte finns någon tidsgräns alls hos Die Grünen, medan miljöpartiets tolvårsregel fortfarande tillämpas.

Den största skillnaden mellan Die Grünen och miljöpartiet var dock den första medlemskadern. I Västtyskland hade det gamla kommunistpartiet förbjudits och det fanns ingen motsvarighet till svenska vpk, bara en mängd grupperingar av samma typ som den s k avgrundsvänstern. Många av dem såg chansen till inflytande och gick kollektivt in i Die Grünen. Men också miljöintresserade borgerliga grupper fanns med i Die Grünens barndom, medan det i Sverige fanns ett borgerligt antikärnkraftsparti, centerpartiet. Die Grünens gräsrotsbas var alltså mycket bredare än miljöpartiets, något som kunde uppfattas som en fördel, men snabbt blev en förbannelse. Visserligen lyckades man snabbt enas om att Die Grünen skulle vara ett ekologiskt, socialt, gräsrotsdemokratiskt icke-vålds-parti.  Det hindrade inte att 80-talet kom att präglas av interna maktkamper mellan gröna fundamentalister, s k Fundis, som såg staten som en fiende och aldrig kunde tänka sig regeringsmedverkan och de mer pragmatiskt inriktade s k Realos, som strävade efter regeringsmakt.

Sedan partiet ställt upp i val och fått in 27 ledamöter i förbundsdagen i mars 1983 borde kampen ha varit avgjord till Realos förmån, kan man tycka. Men Fundis gav inte upp förrän de interna striderna, plus oförmåga att hantera den nya situationen efter murens fall och Tysklands enande, ledde till att partiet åkte ur förbundsdagen hösten 1990.

När Die Grünen startade var det lika mycket ett freds- som ett miljöparti och ordnade massdemonstrationer mot utplacering av amerikanska missiler, krävde upplösning av NATO och avveckling av de tyska stridskrafterna, Bundeswehr. När partiet gjorde comeback i förbundsdagen 1994 var allting förändrat och Realo-ledaren Josckka Fischer blev den dominerande ledarfiguren. Interna gräl mellan radikalpacifister och realpolitiker blossade upp igen när fredspolitiken testades, inte av det hypotetiska kalla kriget utan av konkret våld i f d Jugoslavien. Joschka Fischer fick en världskänd färgpyts i huvudet på en partikongress 1999 för att han hade medverkat till NATO-anfallet mot Serbien. Men inför Irak-kriget pånyttföddes den gröna pacifismen och påverkade förbundskansler Schröder till att säga nej till tysk medverkan i det amerikanska anfallet 2003.

Det har jag svårt att tro på. Det är svårt att trovärdigt vara proteströrelse och regeringsparti samtidigt. Därför är det oundvikligt att protestpartier förändras, vilket skapar utrymme för nya protestpartier.

Samtidigt tycks det inte vara de gamla protestpartierna som förlorar till de nya, utan några av de överåriga 1800-talspartierna. Att gröna partier tycks ha etablerat sig på en nivå över 10 procent i både Tyskland och Sverige är en större förändring av det politiska systemet än uppkomsten av nya protestpartier, till höger eller vänster. För som Volmer trots allt visar, de gröna är fortfarande annorlunda. Det gäller allt från klimatpolitik, kärnkraft, ohämmad tillväxt, arbetstider och fredspolitik till organisationen, där varken Die Grünen eller miljöpartiet har fallit för frestelsen att utse en enda partiledare.

Trots sin avslutande bitterhet tvekar Volmer inte i sitt helhetsomdöme: framväxten av gröna partier är en av 1900-talets största politiska innovationer.

Per Gahrton

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".