Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Konsten mitt i kriget

Publicerat torsdag 21 januari 2010 kl 10.37

I början av sjuttiotalet var Libanon ett av arabvärldens rikaste, mest avundsvärda länder. Beirut brukade beskrivas som ”Mellanösterns Paris”, en stad där världens jetset flockades kring lyxrestaurangerna och det mondäna strandlivet.

Så bröt inbördeskriget ut, och allt det där försvann. Libanon är idag ett land som fortfarande kämpar för att ta igen de femton förlorade år när inbördeskriget pågick, och i libanesisk konst och litteratur är kriget ständigt närvarande som en skugga – men också som en outtömlig källa till fantastiska berättelser. Konstnärer som Walid Raed och Lamia Joreige har exempelvis fått stor uppmärksamhet internationellt för sina fantasifulla ”arkiv”, där krigets vardag skildras med en sorts skruvad, antropologisk surrealism.


I samtida libanesisk litteratur är inbördeskriget förstås ett ständigt motiv – men också en närmast mytisk erfarenhet, som har gett upphov till en särskild libanesisk form av ”magisk realism”. Ett väldigt tidigt exempel är Ghada Sammans ”Kawabis Beirut” – beirutska mardrömmar – som kom så tidigt som 1976, alltså bara ett år efter krigsutbrottet. Den består av tvåhundra korta, mardrömslika stycken som beskriver hur våldet gradvis kopplar greppet om vardagen och ger upphov till en sorts ”andra verklighet”. Samma förvrängda, upplösta verklighetsupplevelse återkommer sedan i många romaner från inbördeskrigets Libanon.


Men också för den generation författare som kommit fram efter krigsslutet 1990, har inbördeskriget fortsatt att vara en källa till litterära myter och symboler. Kulturjournalisten och författaren Rabi’ Jabir var bara tre år när inbördeskriget bröt ut, men har i flera av sina romaner – som i exempelvis Al-i’tirafat (Bekännelserna, på svenska) och trilogin Beirut, madina al-’alam (alltså Beirut, stad i världen) - skildrat hur kriget förvränger verkligheten, gör den drömlik och ogripbar. Romanen Biritus, madina tahtu-l-ard (på svenska Biritus, en stad under jorden) kom ut på arabiska 2005 och har nyligen översatts till franska. Här låter Jabir fantasin få fritt spelrum i en suggestiv reseskildring från en dold stad, belägen rakt under det moderna Beirut.


Handlingen i Biritus utspelar sig några år in på tvåtusentalet, och börjar med att en författare, kanske Jabir själv, blir uppsökt av en viss Boutros, som säger sig ha något att berätta. Några år tidigare, på sin post som nattvakt i en utbombad biograf, har denne Boutros en natt fått se en liten vitklädd gestalt, kanske ett barn, smyga omkring i ruinerna. Han tar då sin ficklampa och följer efter, men faller handlöst ner genom ett hål i marken och slås medvetslös. Boutros vaknar först efter en månad, med sin sönderslagna kropp i händerna på vänliga, magra människor med ovanligt stora ögon. De förklarar för honom att han befinner sig i ”Beirut”, en underjordisk systerstad till den ”där uppe”, som de kallar den.


Boutros blir kvar i detta underjordiska ”Beirut” i två år och blir därmed grundligt bekant med denna dystra civilisation och dess tålmodiga, sorgsna invånare. Staden, förstår han, är numera bara en skugga av den rika, välmående stad den en gång var. Då, för länge sedan, tog sig resenärer från underjorden regelbundet ut genom någon av portarna till ovansidan, och återvände med kött och kryddor, smycken och tyger. Idag har alla dessa portar stängts, och staden tvingas klara sig på det lilla den själv kan producera. I en underjordisk flod, som rinner genom staden, odlar invånarna blinda fiskar som utgör basen för i stort sett alla livsmedel, från kött till mjöl.


Boutros inser att denna underjordiska stad, utlämnad åt sig själv, är dömd att gå under. I en mardrömslik scen passerar han ”de blindas kvarter”, där han plötsligt får syn på sin kusin, en av de många som försvann under kriget och som nu tycks ha samlats här. ”Biritus” blir på så sätt en mänsklig allegori, i släkt med Dantes ”Inferno”, med tydliga referenser till Lewis Carrolls ”Underland” och - inte minst förstås – till de underjordiska, jugoslaviska partisanerna i Emir Kusturicas film ”Underground”. Rabi’ Jabir skildrar med ungefär samma metod det libanesiska inbördeskriget som ett psykologiskt tillstånd, där rädslan och isoleringen oupphörligen förstärker varandra. Staden i ”Biritus” – som förresten är namnet på den gamla romerska stad som en gång låg där Beirut nu ligger, och vars valv och akvedukter här och var bär upp den underjordiska stadens tak – denna stad är kort sagt en stad som har sin historia bakom sig. En nekropol, där invånarna bara inte vet att de är döda.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".