Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Tiden utrotar Auschwitz

Publicerat onsdag 27 januari 2010 kl 09.00

Natten till den 27 januari 1945 dör den ungerske kemisten Sómogyi i Auschwitz. I oktober samma år börjar den italienske kemisten Primo Levi, skriva sin bok Är detta en människa?

Om denna allra sista lägerförmiddag berättar han:

Ryssarna anlände medan Charles och jag bar bort Sómogyi ett stycke. Han var mycket lätt. Vi tippade båren på den gråa snön. Charles tog av sig sin mössa. Jag var ledsen att jag inte hade en mössa.

Det har gått 65 år sedan den januaridag då de två männen betygade den döde medfången sin vördnad. Idag hålls minneshögtider över Holocaust runt om i världen.

Sómogyi var en av de sex miljoner judar som mördades av nazisterna. Primo Levi var en av de som överlevde och vittnade. Det på armen tatuerade numret 174 517, ”brände som ett sår”, skriver Levi. ”De måste få veta allt av oss, av mig.”

Men i lägret hade Primo Levi och många med honom en återkommande dröm: Han är hemma,
i frihet, men när han berättar om Auschwitz går alla. Ingen vill lyssna.

Efter lägret blir en annan dröm återkommande. Den börjar med oro. Så blir allt ett grått intet. Han vet vad det betyder. Tillbaks i lägret. Allt var bara en kort frist.  Ett enda välbekant ord yttras på polska, kort, dämpat, fruktat och väntat. ”Uppstigning” . Gryningskommandot i Auschwitz.

Två drömmar som återspeglar många överlevandes erfarenhet. Att försöka överleva för att berätta. Och sedan att om och om igen i inre fångenskap återuppleva outhärdligheten.

I sin sista bok I sommersi e i salvati (De förlorade och de räddade), som ännu inte översatts till svenska, skriver Primo Levi kort före sitt självmord 1987 att de som överlevde är ändå inte de verkliga, de yttersta vittnena. Det är de som förintades. De som blev till aska. De är de yttersta vittnesmålen om Förintelsen.

Ton av mänsklig aska – dagligen, skriver Levi, användes för olika ändamål i Auschwitz – som fyllningsmaterial i den sanka marken, värmeisolering till träbarackernas mellanväggar eller att trampas på istället för grus i SS-området intill.

Att minnas är ett ställningstagande. Och minnet har fortfarande en boning. En fysisk och geografisk gestalt och plats. Ett namn är Auschwitz-Birkenau.  När de överlevande vittnena dött, blir vi ensamma med platsen. Auschwitz är det enda dödsläger som fortfarande berättar om gaskamrarna, vakttornen, taggtråden, järnvägsrälsen och ingången med Arbeit Macht Frei skylten, om hela organisationen. Avslöjar tankesystemet. Här är ännu spåren av de faktiska händelserna tydliga. Mänskliga föremål intygar att hit fördes 1,5 miljoner människor för att slutgiltigt förintas. Av dessa var mer än 1,3 miljoner judar, drygt 70 tusen polacker och 20 tusen romer.

Tiden angriper Auschwitz
Men Auschwitz är hotat i dag. Tiden angriper platsen. Den autentiska platsens berättelse riskerar helt enkelt att vittra bort, förintas. Därmed försvåras överblick och förståelse. För tio år sedan hade besökarna tillgång till nästan hela området. I dag av säkerhetsskäl till knappt halva.

Och 45, hastigt och av utmattade, svältande fångar, upprättade tegelbaracker kommer att vara stängda inom 10 år om inte fundamenten i den vattensjuka marken kan säkras.

I sista stund har ett antal länder hörsammat en polsk appell om att upprätta en oberoende fond vars räntor för all framtid ska säkra av Auschwitz överlevnad. Summan är ungefär vad 600 meter autostrada kostar, konstaterade Piotr Cywiński, chef för Auschwitz–Birkenau, vid sitt Sverigebesök nyligen. Den 16 december anslog Tyskland 60 miljoner euro, hälften av det nödvändiga beloppet. Sverige bidrar med en miljon kronor.

I gryningen två dagar senare, mellan ett vakt ombyte, stals plåtskylten Arbeit Macht Frei. Ett bevis för platsens autenticitet och konkreta värde för förintelseförnekare och höger-extremister, men också för dess behov av skydd.

I Auschwitz handlar det inte om att reparera eller rekonstruera byggnader och föremål. Det gäller att konservera eller säkra, bevara allt i det skick det befann sig i för 65 år sedan. Totalt 80 000 skor, 3 800 resväskor, 12 tusen grytor och kastruller, 40 kilo glasögon, 460 proteser, 260 böneschalar och 570 fångkläder. Allt vittnesmål om föreställningen om vad som väntade och verklighetens slutstation.

En sko konserveras i taget. Det tar upp till två timmar. Men till 80 000 skor räcker inte ens ett helt konservators liv.

Primo Levi beskriver hur människorna på olika sätt förbereder sig kvällen före den okända transporten mot Auschwitz. Mammor tvättar barns kläder, packar leksaker och skriver Levi ”alla de små saker som mödrar håller reda på och som barn alltid har behov av”.

Även om bara en sko finns kvar, så har vi har ingen rätt att låta den försvinna, säger Auschwitz-Birkenau chefen Piotr Cywiński. Skon är det enda spåret av en människa. Ibland hittar vi gömda lappar, meddelanden. Och öglan på skosnöret, som en mamma knöt till sitt barn för 65 år sedan. Detta, det sista levande tecknet måste bevaras!

Som den tidigare lägerfången Karl Apel skriver:

Det finns bara en sak som är värre än Auschwitz själv. Det är att världen glömmer att det funnits en sådan plats.

Annika Nordin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".