Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Israels splittrade samhälle

Publicerat måndag 1 februari 2010 kl 09.00

Vad måste Israel göra för att förena sitt splittrade samhälle? Det undrar Carlo Strenger, psykolog och professor i Tel Aviv. Han ser framför sig ett demografiskt krig, där antalet barn blir ett politiskt vapen. Arafat brukade nämna sängkammaren som palestiniernas hemliga vapen, och redan inom detta decennium förväntas araberna vara i majoritet i området mellan Medelhavet och Jordan.

Strenger för den demografiska analysen vidare: Om 20 år kommer araber och personer från ultraortodoxa Haredim att utgöra halva befolkningen inom Israel. Dessutom kommer ytterligare 15% att vara barn till immigranterna från Sovjetunionen, och de bygger upp subkultur med egna tv-kanaler, tidningar och boklådor. De arabiska israelerna är inte integrerade i det israeliska samhället, vilket inte är egendomligt, så länge som ledande politiker talar om Israel som en judisk stat. De ultraortodoxa haredim tycks sträva efter teokrati.

Israeliska politiker har aldrig på allvar tagit sig an frågan om det multikulturella samhället, hävdar Strenger, men det måste de göra nu, när det visar sig att de sionistiska idealen från statens första decennier inte fungerar som den smältdegel de östeuropeiska statsbyggarna tänkte sig. Den socialistiska visionen av det stora samhällsexperimentet visade sig ha inbyggda etniska skavanker, som med tiden blivit allt mer synliga. Den olösta konflikten mellan ashkenaziska judar från Europa och sefardiska judar från Mellanöstern är en viktig förklaring till att arbetarpartiet aldrig återvunnit sin forna glans efter förlusten till Likud 1977.

Strenger hoppas på en israelisk dröm liknande den amerikanska: den måste vara inkluderande och får inte utestänga någon större grupp. Hans lösning är kunskap, som han hävdar är en omistlig del av den judiska historien. Han kunde ha hänvisat till myten om kunskapens träd i Edens lustgård, fast med den haken att dess frukt var på gott och ont. I stället väljer han lärdomsgiganter som Philo av Alxeandria, Maimonides och Gaon från Vilnius som föredömen.

Om Strenger tar avstamp i nutiden, så har den israeliske historieprofessorn Shlomo Sand närmat sig det etniska problemet från ett helt annat håll.. Hans ambition har varit att så långt som möjligt frigöra sig från de ideologiska glasögon som lett till att vissa historiska fakta förminskats eller rentav dolts, därför att de inte stämt med den officiella historieskrivningen, den som skrivit fram en nationell identitet.

När hans bok gavs ut i Israel 2008, låg den på bestsellerlistan i hela 19 veckor. Från mediernas sida var det ett starkt positivt intresse, medan hans akademiska kollegor satsade på att finna fel i hans framställning. På bloggarna förklarades han vara en folkfiende.

I förordet till den engelska version som nu föreligger, The Invention of the Jewish People, konstaterar Sand, att de nationella myternas grepp har börjat lossna bl a tack vare globaliseringen. Även om den ännu är marginell har postsionismen börjat sin vandring genom de akademiska institutionerna. Sociologer, arkeologer, geografer, statsvetare, språkforskare och t o m filmregissörer har utmanat den dominerande nationalismens grunder. Men, säger Sand, den har ännu inte nått den akademiska disciplin som kallas ”Det israelitiska folkets historia”.

Den här sättet att se på det egna landets historia är inte unikt för Israel. De flesta länder tycks först mot slutet av 1900-talet ha börjat överge den mytiska historieskrivningen till förmån för en mer faktabaserad framställning. För länder i konflikt är den omställningen särskilt svår. Till de sionistiska myterna hör att upprättandet av staten Israel 1948 innebar ett återvändande till landet efter 2000 års exil, som började med att de fördrevs av romarna efter Jerusalems fall år 70. Den föreställningen odlas ofta och gärna av de kristna grupper, som förknippar Israels öde med frågor om tidens slut och upprättandet av ett tusenårsrike av fred och välstånd. Även Sands kritiker är överens om att någon sådan fördrivning inte ägde rum, och att många judar långt före Jerusalems fall fanns spridda runt Medelhavet.

Nej, det verkligt kontroversiella är, att han hävdar, att många, kanske rentav flertalet judar inte har ett gemensamt biologiskt arv utan har religionen som sin förenande bas. Judendomen är ju känd för att inte vara en missionerande religion, men – hävdar Sand – det blev den först när kristendomen hade blivit en hårdför majoritetsreligion. Århundradena kring vår tideräknings början värvade  judendomen hundratusentals proselyter, ja t o m med tvång under det hasmoneiska kungadömets tid.

Kritiken av Sand gäller mindre hans redovisning av forskningsläget och mer hans slutsatser. Han försöker nämligen rasera hela den etnobiologiska grunden för staten Israel och därmed dess etnocentriska uppbyggnad. ”Ingen jude som lever i en liberal västlig demokrati skulle tolerera den diskriminering och det utestängande som de palestinska israelerna upplever”, hävdar Sand och fortsätter: ”... den 'judiska staten' skulle p g a sina odemokratiska lagar aldrig kunna bli en del av EU eller någon av USA:s femtio stater.”

Bernt Jonsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".